Efterklok i förväg
Men det är faktiskt exakt detta som Chuck Klosterman har gjort i sin senaste bok. Denne New York-baserade journalist och författare har främst ägnat sin penna åt musik, populärkultur och sport, men det var sannolikt erfarenheten som etikkolumnist i New York Times Magazine som ledde honom till uppgiften att skriva en bok med titeln But What If We’re Wrong? Thinking About the Present As If It Were the Past. Det är ett på samma gång modigt och dumdristigt projekt, som framkallar minnet av hur hånad USA:s dåvarande försvarsminister Donald Rumsfeld blev när han talade om ”known unknowns” och ”unknown unknowns” i ett försök att förklara varför Bushadministrationen hade svårt att finna bevis för att Irak hade massförstörelsevapen.
Att svaret på just den frågan var det enklaste möjliga – för att några sådana vapen helt enkelt inte fanns – hindrar inte att det potentiellt skulle kunna vara precis tvärtom. De senaste årens politiska turbulens, i Sverige och annorstädes, illustrerar också på ett tydligt sätt att det som ena dagen uppfattas som otänkbart och omöjligt, dagen därpå kan visa sig ha förvandlas till allmän sanning, och att händelser som är oförutsägbara i förväg i efterhand lätt kan framstå som oundvikliga.
Så vad är det egentligen vi kan veta på riktigt? Klostermans utgångspunkt är att det mesta som vi tror oss veta sannolikt är fel: Han argumenterar i all enkelhet för att våra barnbarnsbarnbarn kommer att skratta åt våra vanföreställningar om världen och varandra, på samma sätt som vi har roligt åt och förfärar oss över okunskapen hos äldre generationer, oavsett om det handlar om att jorden var universums medelpunkt eller om uppfattningen att kvinnor inte skulle vara mentalt förmögna att delta i beslutande församlingar.
Idag gratulerar vi oss till att vi lyckligtvis vet bättre. Men genom att betrakta samtiden som den kan se ut när den beskådas från en horisont 200–300 år framåt, kan vi kanske också finna luckorna i våra egna resonemang, enligt Klosterman.
Det är en lovvärd ambition och boken spänner över ett brett fält: vetenskap, politik, rockmusik, sport och litteratur behandlas. Tyvärr märks det att författaren är mera hemtam i de sistnämnda ämnena än i de två förstnämnda. Ta det här med vetenskapen. Aristoteles menade att alla objekt strävade efter sin naturliga plats vid jordens medelpunkt. Han motbevisades när Newton såg ett äpple falla till marken och kunde förklara vad gravitation är. Sedan kom Einstein och ställde även Newton mot väggen. Om människan i flera tusen år kunde tro på något falskt som om det var objektivt sant – hur, undrar Klosterman, kan vi då vara säkra på att våra egna teorier är sanna trots att de bara funnits i ett par hundra år, om ens det?
Med detta som utgångspunkt dramatiserar han en skarp konflikt mellan dem som menar att vetenskapen går framåt genom att fullständigt ställa gamla sanningar på huvudet och dem som snarare tror på en gradvis utveckling där vi tack vare den vetenskapliga metoden har anledning att förmoda att det som hålls för sant också i huvudsak är rimligt att hålla fast vid. Istället för att väva samman dessa båda perspektiv och konstatera att vetenskapliga framsteg trots allt både har gjort det möjligt för människan att landa på månen, och att man i en aldrig tidigare skådad utsträckning har kunnat bota och rentav utrota sjukdomar, landar Klosterman i slutsatsen att eftersom det mesta har varit fel förut kanske det mesta fortfarande är fel – vi har bara inte märkt det.
Avsnittet om vad som i framtiden kommer att utgöra definitionen av riktig rockmusik är å andra sidan en intressant och tankeväckande studie såväl över samtidens mångfasetterade populärkulturella uttryck som över den slumpmässiga och oförutsägbara urvalsprocess som gör att saker fastnar i vårt minne när mängden information och intryck är i det närmaste oändlig. Det som vi i efterhand anser definierade en hel genre eller en hel epok utgjorde i stunden bara en del av en helhet, men med tiden försvinner alla nyanser. Kommer rocken att betraktas som showbiz à la Elvis Presley, eller som poesi i Nobelprisklass à la Bob Dylan? Kommer musiken att stå i centrum eller personerna som spelade? Det finns stunder då författaren ligger på gränsen till att upphöja den sena timmens barsnack till djupanalytiskt verktyg, men det förtar inte hans poäng: det är inte bara lätt att man missar skogen för alla träd, det kan även vara så att man letar i fel skog. Så landar han i den överraskande slutsatsen att rockmusiken i framtiden kommer att förknippas med och förkroppsligas av Chuck Berry. Bara en sådan sak. Det är värt att läsa boken bara för att följa vägen fram till denna slutsats.
Klosterman undersöker på samma sätt vilket tv-program som skulle kunna stå som symbol för hela televisionens århundrade (jag ska inte avslöja svaret, men vågar lova att det inte är vad som förväntas), liksom vilken författare som kommer att omnämnas i historieböckerna som typisk för amerikansk litteratur kring millennieskiftet. Även här består det värdefulla i hans bidrag inte så mycket i slutsatserna i sig, som i resonemangen kring vår kollektiva förmåga att betrakta vår samtid. Ett slags samtal med en ständigt närvarande metanivå.
Det kunde ha varit tröttsamt om det inte vore för att hans bok råkat hamna precis rätt i tiden. För har vi någonsin tidigare levt i en tid då så många har gett uttryck för så säkra åsikter baserat på så litet? Hur kan det komma sig? En hypotes: I takt med att tekniken har gett människor världen över tidigare oöverträffad tillgång till information, har efterfrågan på sortering och vägledning ökat. Tekniken har också gett oss verktyg att bearbeta informationen, och allt fler människor har också fått utbildning och träning för att kunna dra relevanta slutsatser. Det vi inte har fått mer av på samma sätt är tiden. I kampen om uppmärksamhet premieras lockrop framför eftertanke, vilket leder till säkra slutsatser och ställningstaganden som helst också levereras snabbt.
I ett sådant medie- och samtalsklimat behövs arenor för analys och plats för eftertänksamhet, och kan Klosterman popularisera detta, har boken fyllt ett viktigt syfte. Den har förutsättningar att bli ett givet inslag i varje diskussionslysten bokcirkel, eftersom den inte bara bjuder på en uppsjö ämnen att reflektera kring, utan också inbjuder till ett samtal om vad som utgör det goda samtalet. Redan titeln manar till ödmjukhet och eftertanke. Det är, som det heter, i alla fall en bra början.
Näringspolitisk expert på Uppsala Handelskammare.