I ett vackert träskrin som hon ärvt fanns en tjock bunt med brev från mormoderns far, som stannat i Småland. Svenska språket hade, som vanligt är, inte förts vidare genom generationerna, varför jag fick äran att översätta och förklara sammanhangen i breven. Korrespondensen var, som brukligt för den tiden, återhållsam och korrekt – även om det rörde sig om en man vars dotter hade emigrerat för att aldrig återvända. Mellan raderna i redogörelserna för de vardagliga händelserna i bygden fanns dock en oerhörd sorg och längtan.

Breven är på inga sätt unika. Under förra sekelskiftet var det troligtvis få svenskar som inte skilts åt från någon familje- eller släktmedlem. Litet avundades jag att hon hade ett så vackert minne över sin släkts historia och emigration. Min amerikanska släkt, bestående av ukrainsk-judiska emigranter, hade varit betydligt mer sparsamma i sina kontakter med Gamla världen.

Lennart Pehrsons tredje och avslutande del i Utvandringen till Amerika är inte bara en tung redogörelse för den svenska emigrationen till USA. En central del i det tredje bandet behandlar emigranternas relation till hemlandet, men också den tilltagande kritiska opinionen i Sverige mot emigrationen som fenomen.

Den vanliga berättelsen om den svenska emigranten kretsar kring armod, hunger och fattiga avfolkningsbygder. Visserligen stämmer bilden – den i särklass största andelen emigranter bestod av ung och fattig landsbygdsbefolkning, och på vissa håll i Småland och Dalsland tömdes en del bygder nästan helt på sin befolkning. Men vad Pehrson gör är att förtjänstfullt komplettera denna ofullständiga skildring. Många av emigranterna tillhörde en urban medelklass som, av ett eller annat skäl, behövde en andra chans i livet och därmed köpte sig en enkelbiljett över Atlanten. Inte sällan fanns där personlig konkurs eller misslyckade karriärer i bakgrunden. Sedan fanns kategorin av människor som politiskt eller personligt upplevde Sverige som alltför konformt och politiskt stelbent. Emigranternas val att lämna Sverige säger inte bara något om enskilda människors drömmar och val, utan även något om ett Sverige som många svenskar valde att överge för alltid.

Den eklektiske Ernst Skarstedt är en person som får gott om utrymme i Pehrsons bok. För Skarstedt bröt landet på andra sidan Atlanten mot det svenska klassamhällets strikta hierarkier. Konvenansen, eller normerna för att använda en mer samtida term, var alltför strikta i hemlandet, ansåg han. Skarstedt bar oavsett tillfälle kläder som bäst passade en nybyggare på den amerikanska västkusten, säckiga byxor och slokhatt. Inte ens när han, vid ett besök i hemlandet, träffade kungen ville han anpassa sin klädsel efter tillfället. Många emigranter lade snabbt sig till med en amerikansk principfasthet och bångstyrighet.

USA erbjöd inte bara Skarstedt jungfrulig mark, vilken han förvärvade och misslyckades med att göra lönsam ett stort antal gånger – landet erbjöd även för rastlösa själar en möjlighet att vistas bland människor som skapade ett nytt samhälle från grunden. Detta optimistiska nybyggarkynne fick Skarstedt uppleva när befolkningen i San Francisco, kort efter att staden ödelades i den omtalade jordbävningen 1906, snabbt påbörjade återuppbyggnaden.

Skarstedt var sedan aktiv som redaktör och författare i den svenska diasporan, men han var även en radikal liberal debattör. I USA fann Skarstedt en djupt statskritisk samhällsanda, samtidigt som avståndet till de europeiska monarkerna och det stelbenta klassamhället hölls på avstånd. Det var således inte bara fattigdom och hunger de många svenskarna emigrerade ifrån: USA symboliserade för många som Skarstedt, då som nu, ett löfte om utökad individuell frihet. De politiska skälen gick att finna till både vänster och höger på den politiska skalan. Liberaler ville bli kvitt den svenska statens paternalism och de kvävande sociala konventionerna, medan många fackföreningsanslutna betraktade emigrationen som en protesthandling mot hänsynslösa arbetsgivare efter långa strejkperioder.

Oavsett politisk hemvist var emigrationen en möjlighet att förverkliga drömmar. För många blev detta förverkligande kostsamt. Som Pehrson visar återvände många svenskar hem. Antingen för att, som Skarstedt, samla på sig mer kapital, men ofta också för att Amerikadrömmarna hade misslyckats. Det var kort sagt inte enkelt att etablera sig i det nya landet. Vissa familjer som erfor strapatsfyllda resor över det amerikanska inlandet och bosatt sig på karga landplättar hade inte mycket att visa upp efter decennier av slit. I bästa fall var det först deras barn, eller rent av barnbarn, som lyckades nå någon form av framgång. Trots de högt ställda förväntningarna, löften om ledig mark och rikedomar i form av guld, var det många svenskar som befann sig på den absoluta botten av det amerikanska samhället. Solskenshistorierna, av vilka det givetvis fanns många, motsvarades i lika stor utsträckning av misslyckade äventyr. Landet som svenskarna emigrerade till garanterade ingenting. Stödet från offentligheten var obefintligt och man fick i de flesta fall förlita sig på sin egen förmåga, eller möjligen släktingars och landsmäns välvilja.

I hemlandet betraktades emigrationen inte enbart av godo. Under början av 1900-talet var det många som ansåg att emigranternas drömmar var ett uttryck för bristande fosterlandskärlek. Presumtiva emigranter uppmanades av Nationalföreningen mot emigration att först konsultera dem innan en biljett köptes. Utvandringen blev en politisk angelägenhet av ”landsruinerande proportioner”, enligt dåtidens emigrationsmotståndare.

Kritiken mot emigranterna påminner om vår tids oro för att emigrantländer drabbas av brain drain när de tappas på unga och begåvade personer. Pamfletter och artiklar skrevs i stort antal under det tidiga 1900-talet och varnade för de hemska upplevelserna som väntade på andra sidan Atlanten. Nog var det så att vissa av författarna till dessa själva hade misslyckats. En C Thornborg skrev ödesmättat att: ”Jag kan ej skildra allt det fasansfulla elände, som den nyankomna i oändligt många fall måste genomgå.” Anklagelser om bristande fosterlandskärlek var inte den enda taktiken för att avskräcka emigration – strategierna var många. Det skrevs även häcklande texter om amerikasvenskarnas högfärdiga och odrägliga sätt, allt för att förmå potentiella emigranter att tänka om.

Intressant är att den emigrationskritiska rörelsens uppvaknande var samtida med unionsupplösningen med Norge. Det fanns under den tiden i Sverige en betydande oro för att landet höll på att tappa sin sammanhållande nationella karaktär. Paradoxalt nog skulle man kunna säga att dagens omfattande invandring ger upphov till ett liknande narrativ.

Fullbordandet av Pehrsons trilogi om den svenska Amerikaemigrationen kunde inte ha kommit mera lägligt. Med tanke på den utan historiskt motstycke stora invandringen till Sverige finns ett enormt behov av att förstå migrationens villkor. Sveriges historia på detta område befinner sig så pass långt tillbaka i tiden att det för många svenskar inte är en levd erfarenhet, utan något avlägset. Pehrson för oss emellertid lite närmare den historien.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Det avslutande bandet i trilogin över den svenska emigrationen är ingen torr uppräkning av statistik eller obskyra och sinsemellan svårlänkade datapunkter – även om boken nog hade vunnit på några översiktliga diagram och staplar. Utgångspunkten, och dessutom Pehrsons stora styrka, är återgivandet av de många dagboksanteckningarna, breven och artiklarna som skildrade de svenska emigranternas dagliga liv och vedermödor. Trots att det många gånger är en närstudie av enskilda människoöden, blir resultatet ett fågelperspektiv över emigrationen som helhet. Ska någon kritik riktas mot Pehrsons bok, så är det att den fria berättelsebaserade stilen emellanåt rör till kronologin och läsaren riskerar bitvis att tappa tråden och sammanhangen. En tydligare notapparat hade också varit välkommet, läsaren kan ju vara intresserad av att borra vidare i vissa av de fascinerande människoödena. Men detta är randanmärkningar över en bokserie som redan nu bör betraktas som en klassiker inom sitt ämnesområde.

Adam Cwejman

Ledarskribent i Göteborgs-Posten