Sigvard Anderssons trädgård var den finaste i hela Holmsund. Sågverkets förvaltare uppmärksammade den och befallde skogschefen att köra Andersson i företagets bil ned till trädgårdarna i värmländska Rottneros och skånska Båstad. Förvaltaren insåg att Anderssons trädgård hade blivit ett föredöme och ville därför att han skulle lära sig och inspireras av landets finaste trädgårdar.

Historien återfinns i Ronny Ambjörnssons klassiker Den skötsamme arbetaren, första gången utgiven 1988, men nyligen tryckt i sin fjärde upplaga (Carlsson). Det är en berättelse med många bottnar. En handlar om kampen för ett bättre liv. Sigvard var ett av nio syskon i en familj som bodde i ett spisrum på tjugosju kvadratmeter i en arbetarbarack. Han gick med i nykterhetsrörelsen, blev aktiv i studiecirklar, engagerade sig fackligt och politiskt, idrottade och blev med tiden ordförande i både arbetarkommunen och i Holmsunds kommunalnämnd. Istället för spisrummet där han växte upp fick han möjlighet att bygga sig ett egnahem och anlade kring det sin fina trädgård.

Det är berättelsen om hur bildningsidealet inom nykterhets- och arbetarrörelsen förändrade människors villkor, hur ”den skötsamme arbetaren” blev ett ideal. Äldre tiders arbetare, som ofta såg fylla och maskning på jobbet som ett sätt att känna frihet, ersattes av den skötsamme arbetaren, som engagerade sig politiskt mot arbetsgivaren, men samtidigt satte en ära i att sköta sitt jobb på bästa sätt, att vara pålitlig och renhårig. Det bidrog till att skapa värdighet.

Men berättelsen om arbetaren som blir körd Sverige runt av direktören är också berättelsen om det patriarkala brukssamhället. I de gamla bruksorterna var förvaltaren som en hård far för de anställda. Var arbetarna missnöjda med arbetstider, lön eller andra villkor visade de det genom högljudda protester och sittstrejker. Organiserat fackföreningsarbete sågs däremot som ett svek, eftersom bolaget visade socialt ansvar.

Döda begravdes på bolagets bekostnad; fanns minderåriga efterlevande fick de pension tills de uppnådde arbetsför ålder. Sjuka fick ersättning för förlorad arbetsinkomst och alla var garanterade bostad i bolagets kaserner. Skola och kyrka byggdes av bolaget, som också betalade prästens och skollärarens löner. Bråkiga elever skickades av läraren för bestraffning på bolagskontoret. Bolaget fordrade att pojkarna från tio års ålder vid sidan om skolan skulle ”gå till handa” på sågen med småsysslor som virkesmärkning och att lägga ribbor mellan de sågade brädorna. Det var fattigt och trångbott, men den patriarkala andan innebar samtidigt en grundtrygghet. Barnen visste att de i framtiden skulle arbeta på sågen och någon tydlig gräns mellan de olika överheterna kyrkan, skolan och bolaget fanns inte.

Framväxten av folkrörelserna förändrade detta. Nykterhetsrörelsens ideal var något som bolaget av naturliga skäl stödde, men rörelsen innebar så mycket mer. Ambjörnsson menar att den gamla tidens ”vilda” arbetare som söp, maskade och kunde lägga ned arbetet vid missnöje fordrade ett patriarkalt, omhändertagande bolag. Skötsamheten innebar skötsamhet på arbetarnas egna villkor, där resultatet blev självständigare människor som inte lät sig styras på samma sätt. Samma sak var det med väckelserörelsen. Frikyrkan bröt ju med kyrkan. Men även den inomkyrkliga väckelserörelsen, som tillkom med prästernas aktiva medverkan, innebar ett religiöst liv på deltagarnas villkor och försvagade prästerskapets roll.

Under de första åren på 1880- och 90-talen uteslöts ständigt medlemmar ur nykterhetslogerna för att de brutit mot nykterhetslöftet eller ”farit ut” i svordomar. Det var inte svordomarna i sig som var problemet, utan bristen på självbehärskning. Men på 1920- och 30-talen utesluts knappast några längre. Skötsamhetsidealet verkar ha blivit integrerat.

I Holmsund försvann den gamla patriarkala ordningen under 1910-talet. År 1919 återskapades de fackföreningar som upplösts tio år tidigare, 1917 bildades arbetarkommunen. Ägarbyten gjorde att de gamla brukspatronerna försvann vid samma tid. Kyrka och skola blev fristående från bolagen 1918. Men det patriarkala livet levde vidare i en annan form, där Sigvard Anderssons studieresa till trädgårdar i södra Sverige är ett paradexempel.

Samhället blev jämlikare, men samtidigt var det just de som strävade efter jämlikheten som kom att bilda den nya tidens elit. De arbetare som engagerade sig i studiecirklar och föreningsarbete skolades att tala och föra sig mera bildat. Den skötsamme arbetarens barn gick nästan aldrig i fädrens spår. Istället blev de akademiker eller tjänstemän. Många av dem blev politiskt aktiva, framförallt inom socialdemokratin.

Ronny Ambjörnsson pekar på ett märkligt arv. Den första folkrörelsen var frikyrkan. Därefter följde nykterhetsrörelsen, som medvetet lånade bildspråk och tankevärld ur kristendomen, även om rörelsen helt saknade formella band till kyrka eller frikyrka. Den tidiga socialdemokratin och fackföreningsrörelsen använde också kristna metaforer och idéer i tanken på den skötsamme arbetaren. Framstegstanken, ofta formulerad i sångtexter som en marsch mot ljus (”från mörkret stiga vi mot ljuset”) bottnar i en tro på en messiansk tid. Gud må ha försvunnit, men inte tanken på frälsning, även om dess uttryck har ändrat skepnad.