Den serbisk-judiske författaren Danilo Kiš menade att det finns en sorts mellaneuropeisk litteratur. När jag läser den polske författaren Andrzej Ku´sniewicz eller den ungerske Péter Esterházy känner jag en sorts väsensfrändskap, noterar han.

Om man kan tala om en centraleuropeisk litterär tradition måste man till dess främsta företrädare räkna Joseph Roth. Även Roth kom från en judisk familj från det som då var Österrike-Ungerns östliga gränsland och idag är västra Ukraina. Hans författarskap förkroppsligar det kosmopolitiska, det tragiska och det skarpsinnigt ironiska som kan sägas vara typiskt för denna genre. Han dog i Paris 1939, försupen och deprimerad, på flykt efter nazisternas maktövertagande. Han hade ingen hjälp av sina eleganta, färgstarka och rika litterära analyser av det förhärjade Europa.

Skönlitteraturen kan, i motsats till de sociala vetenskaperna, skildra känslolägen och stämningar, och ge färg och märg åt världen. Vad den förlorar i sanningsenlighet vinner den i trovärdighet, kanske man kunde säga. Just detta briljerar ofta den centraleuropeiska litteraturen i. Joseph Roth är, vid sidan av Robert Musil, den klassiske mästaren. Hugo Hultenbergs översättning från 1933 av Roths mest välkända verk, romanen Radetzkymarschen, har nyligen getts ut i nytryck av Lind & Co. Det är en familjehistoria som åt generationer har förmedlat den sorgsna dröm av storslagen domedagsstämning och förljugen förfining som fortfarande präglar vår bild av Habsburgkejsardömets sista dagar. Denna bild har för övrigt ifrågasatts av historiker, till exempel i Pieter M. Judson förtjänstfulla The Habsburg Empire (2016).

Ytterligare en av Joseph Roths romaner, Den stumme profeten, har nu också kommit i en utmärkt svensk översättning av Staffan Vahlquist (Ruin förlag). Liksom Radetzkymarschen behandlar den Europas dramatiska och ödesdigra historia under det tidiga 1900-talet. Radetzkymarschen handlar om Österrike-Ungerns undergång, om efterspelet: den kaotiska mellankrigstidens revolutionsrörelser. Boken skiljer sig en del från Roths övriga produktion och publicerades inte heller förrän efter hans död. Man kan få intrycket att den inte är helt färdigredigerad. Den förefaller också vara lite av ett experiment som inte alltid lyckas: Roth har helt enkelt inte så mycket att säga om till exempel tsarryska fångläger och skildringen blir då rätt så korthuggen.

Först när huvudpersonen återvänder till Centraleuropas naturliga mittpunkt Wien under första världskriget spritter Roths fina formuleringskonst till liv: ”Lamporna hade blivit färre, ljuset i skyltfönstren släcktes med jämna mellanrum, många butiker var stängda efter att deras ägare ryckt in. Likt kryptor låg de där med sina neddragna järnjalusier; lapparna som angav skälen till handelsmännens frånvaro erinrade om gravinskriptioner.” Och på riktigt gott sarkastiskt humör blir han först i värmen i en wiensk teatervestibul: ”Och plötsligt fylldes han av medlidande med societetsdamerna. Vid sidan av alla dessa dumma löjtnanter och brutala penninghajar fördystras deras liv, förvissnar deras skönhet. De behöver helt andra män. Han tänkte naturligtvis på sig själv.”

Roths böcker är läsvärda i sin egen rätt. Men de är också goda representanter för den centraleuropeiska litteraturgenre som Kiš resonerar om. Det är romaner som visserligen inte gör några anspråk på objektiv historieskildring, men som på ett subjektivt men ändå nyktert och ironiskt insiktsfullt sätt förmedlar ett vittnesmål som är svårt att avfärda. Ibland är det lekfullt, ibland bistert. Eller för att fortsätta tala med Kiš: det rör sig om en sorts jämvikt mellan ironiskt patos och lyrisk högstämdhet – för övrigt också det som de ovan nämnda författarna Ku´sniewicz och Esterházy ägnar sig åt.

Den del av Europa som de alla vittnar om har länge varit både plågad och kaotisk. Det har skapat djupa sår som gör det svårt att bilda sig ett riktigt begrepp om Centraleuropa. Regionens historieskrivning utgörs ofta av partsinlagor; dess politiska liv är ofta oförlåtande; dess sociala, etniska och religiösa förhållanden svårgenomträngliga. Kanske är det bästa sättet att närma sig en förståelse av den del av Europa som ligger öster om Elbe istället att lyssna till dessa litterära ekvilibrister.