I en essä i Svenska lyriker (1961) skriver Olof Lagercrantz: ”Om ångesten, tystnaden och döden handlar Johannes Edfelts diktning.” Edfelts pessimism och tomhetskänsla hade hans läromästare Bertil Malmberg försökt karakterisera redan 1937 i sin bok Värderingar. Malmberg kallar Edfelts poesi ”autistisk, inåtvänd” och anser att den genomsyras av en ”fasans narcissism”.

Edfelts värld är utan nåd. Direkt eller indirekt hänvisar Edfelt till Bibeln i många av sina dikter, men någon troende är han inte. Något liv efter döden finns inte. Någon frälsning från livets hårt trängda villkor gives icke. En av hans diktsamlingar heter Högmässa (1934), men någon fromhet röjer inte den ”liturg i vargatider” som håller i pennan. De kristna urkunderna ger honom ett mytologiskt stoff av samma slag som de ännu ymnigare referenserna till den grekiska antiken. Denna lyrik är till brädden fylld med traditionellt bildningsstoff, hämtat från Bibeln och antiken, ibland även från nordisk saga. Med hjälp av sådant stoff inreder Edfelt en rymlig ekokammare.

Hur ekokammaren fungerar med alla sina allusioner har litteraturvetenskapen utrett, bäst av Ulla-Britta Lagerroth i Johannes Edfelt. En författarskapsbiografi (1993). Sedan dess har det inom forskningen varit ganska tyst om Edfelt, vilket kanske kan framstå som märkligt med tanke på att han för inte så länge sedan fortfarande räknades som en av 1900-talets främsta svenska lyriker.

Johannes Edfelt (1904–97) fick uppleva nästan hela 1900-talet. Han debuterade tidigt, mellan den första samlingen Gryningsröster (1923) till Brännpunkter (1996) förflöt 73 år. Förutom som poet var han också framstående som översättare, i synnerhet av tyskspråkig lyrik, och som kritiker i Dagens Nyheter och senare Svenska Dagbladet. Och 1969 valdes han in i Svenska Akademien.

När Horace Engdahl 1997 talade över sin föregångare på stol nummer 17 uttryckte han oro för att Edfelt kunde få det svårt att locka till sig nya unga läsare. Intressant nog ansåg Engdahl att detta berodde på att tidigare generationer hade beundrat sidor av Edfelt som kanske inte längre är så gångbara utan får honom att framstå som mer ålderdomlig än han i själva verket är.

Engdahls tal var uppfriskande och kom nog att få en viss betydelse för det stora urval av Edfelts dikter som under redaktion av Anders Cullhed gavs ut av Bonniers förlag 2004, i anslutning till hundraårsjubileet av Edfelts födelse. Cullhed tar nämligen tillvara de omedelbara och temperamentsfulla dikter som ju Edfelt också har skrivit och som i hans samlingar förekommer vid sidan av de lärdomstyngda. Denna behjärtansvärda förnyelse i synen på vilka dikter av Edfelt som ska framhävas och antologiseras har ändå inte riktigt haft den önskvärda effekten att åter göra Edfelt till en allmänt läst diktare. Ett hot om att hans författarskap stegvis kommer att förpassas till skuggorna dröjer kvar.

Problemet ligger inte i att Edfelt trotsade modernismens segertåg inom svensk poesi och framhärdade med att rimma och hålla sig till bundna lyriska former. Det var många andra som avstod från formupplösningen, och för egen del gjorde Edfelt en modernistisk eftergift såtillvida att han jämte sina regelrätta dikter började skriva och publicera prosadikter. Rimmade gjorde för övrigt även Hjalmar Gullberg, Nils Ferlin och Karin Boye, utan att fördenskull riskera att bli bortglömda. Traditionella rimmare är också två av de få poeter som under de senaste decennierna har tilldelats Nobelpriset i litteratur, Joseph Brodsky och Bob Dylan.

Snarare ligger svårigheten i att Edfelt vanligen vänder sig till en läsare som inte bara kan sin bibel utan också har goda kunskaper i grekisk och nordisk mytologi. Hans poesi är bemängd med referenser till sådant stoff. Dessa referenser finns inte där för att framstå som lärda utan för att inför läsaren effektivt kunna illustrera att människans predikament är ganska likartat genom århundradenas lopp, att vår tids anfäktelser var aktuella för människor redan för tusen och tvåtusen år sedan. Det ligger inte ett uns av snobberi i Edfelts hänvisningar till Ask och Embla, Pyramus och Thisbe, Jakob och Rakel eller vilka gestalter det nu kan vara fråga om. Sådana hänvisningar är hos honom aldrig pretentiösa eller uppfordrande.

Edfelt kommunicerar helt enkelt med en typ av kulturhistorisk bildning som hans läsare hade med sig från skoltiden, i varje fall om de hade gått på gymnasiet. De behövde inte slå upp namnen i några uppslagsböcker. Att denna humanistiska allmänbildning har försvunnit och i vår tid sällan förmedlas i skolan, ens på gymnasienivå, är troligen det som framförallt gör att Edfelt tycks ha så svårt att dra till sig nya läsare.

Ändå verkar Edfelt ha så mycket som borde intressera unga läsare. Jag tänker då på den livskänsla han förmedlar, känslan av utanförskap och den upproriskhet som ligger i att han vägrar att tro på något annat än möjligen kärlekens tröst och eggelse. Han tror inte på några gudar och heller inte på några politiska ideologier utan misstror all flockmentalitet och anpassning. Han var god vän med sådana udda och aviga författare som Bertil Malmberg, Hjalmar Bergman och Agnes von Krusenstjerna, och han redigerade också Bergmans och von Krusenstjernas samlade skrifter.

I sin omfångsrika gärning som kritiker och översättare intresserade sig Edfelt i första hand för avvikarna, de mest särpräglade. Han var en av de allra första hos oss att skriva om Franz Kafka, redan 1937. Och han översatte enstaka dikter av Paul Celan så tidigt som i början av 1960-talet och skrev en större artikel om honom i Dagens Nyheter 1966.

Artur Lundkvist, Harry Martinson och Gunnar Ekelöf var ungefär jämnåriga med Edfelt. De blev banbrytare för modernismen i Sverige. Det egendomliga är att Edfelt kunde bistå dem med att introducera och översätta europeiska modernister, men själv höll han genom alla år fast vid sitt traditionella rimsmide.

Den enda eftergift till modernistiskt formspråk som han någonsin införde i sitt eget författarskap var, som sagt, just prosadikten. Denna genre dök första gången upp hos honom 1952, i samlingen Hemliga slagfält, och han kom därefter återkommande att odla den. Påfallande är emellertid att Edfelts prosadikter på en viktig punkt skiljer sig från det slags prosadikt som 1900-talets modernister skrev, det vill säga en prosadikt som sällan eller aldrig har några berättande inslag utan uteslutande ägnar sig åt reflexion eller stämningsmåleri, ofta bådadera i en kombination. Edfelts prosadikter har däremot ofta episka inslag. Detta att han i dem stundtals återger en skissartad berättelse, några gånger rentav med en rudimentär intrig, gör att han säkerligen mycket medvetet anknyter till prosadiktens pionjärer på 1800-talet, till Aloysius Bertrand och Charles Baudelaire, som också ofta hade berättande inslag i sin prosalyrik. Även som prosalyriker var alltså Edfelt konservativ.

”Idag, när mycken poesi har blivit formlös och tömd på erfarenhet, blivit språk mera än substans, är han en av dem som ännu har något att lära oss.” Så skrev Lasse Söderberg om Edfelt i Sydsvenskan 2004, med anledning av hundraårsminnet av dennes födelse. I artikeln kommer Söderberg in på ytterligare en sak som möjligen kan ligga Edfelt i fatet, nämligen att han så sällan skriver om sig själv. Hellre än ordet ”jag” använder han i sina dikter pronomen som ”vi” och ”du”.

Poeter som Boye och Gullberg har intressanta och dramatiska livsöden som kan fascinera och engagera. Något sådant finns inte hos Edfelt, vilket för övrigt märks i Lagerroths ”författarskapsbiografi”, som handlar mer om författarskapet än om människan. Edfelt var diskret med sig själv, aldrig självutlämnande i sina dikter. Hans strävan var att skriva om det gemensamma, om människans belägenhet, inte om sin egen. Det är samma avsaknad av självupptagenhet och strävan efter allmängiltighet som möter oss exempelvis hos Tomas Tranströmer.

Personlig och närvarande i sina dikter kan Edfelt vara. Detta har inget med självbekännelser att göra. För egen del har jag fått för mig att hans fixering vid händer är ett intressant drag i hans diktning, något som kan fascinera läsare mer än hans mytologiska referenser. ”Allt som händer händer händer”, står det i en dikt av Lars Forssell. Det är naturligtvis en viss överdrift. Men i Edfelts diktning är det mycket som händer händerna. Och det inbjuder till ett nytt sätt att komma in i hans poesi. Vi kan försöka närma oss honom där han är som minst sofistikerad och mest primitiv, i sin fixering vid handen.

Johannes Edfelt har skrivit att han har en bondes grova händer och att de inte är finlemmade som man nog förväntar sig av en lyriker. Ändå har han använt dem till att räkna versfötter på knogarna och stavelseantal på fingrarna för att noggrant sätta samman ord till dikter.

Att han själv begrundar de grova händerna hänger samman med de många dikter och även andra texter som Edfelt ägnade inte bara sin barndom på den västgötska landsbygden utan även sitt ursprung. Han var väl medveten om att han härstammade från en släkt som bestod av bönder och även en del soldater. Hans älskade morfar Johannes Olofsson ägde Herregården i Hasslösa nära Lidköping. Hans buttre far var en av soldaterna i släkten, Frans August med knektnamnet Edfelt, som efter många år på kaserngårdarna så småningom avancerade till underofficer vid Skaraborgs regemente.

Sina grova händer ärvde han från män som dessa två, sådana som var vana att använda kroppen och att hugga i. Händerna var ett tecken. Ett annat var dessa båda mäns enstöriga sinnelag och anlag för dysterhet. Dysterheten tog melankolikern Edfelt med sig genom livet, men han bröt upp från sin bakgrund genom att bli akademiker och poet.

På fotografier av Edfelt ser man ibland hans händer, i varje fall den högra som gärna håller om en pipa. Det är en kraftig hand, som gjord för att trycka ner hässjornas krakstörar i marken eller för att svinga en hötjuga.

”Gammal hand” heter en dikt i samlingen Dagar och nätter (1983). Den består av två rimmade fyrradiga strofer och är en betraktelse över poetens egen hand. Han nämner en broskbildning vid ena tummen, en skada som han kan ha råkat få under sin värnplikt eller under beredskapsåren. Det är spåren av sitt eget liv han ser i handen:

Vid tummens rot en knöl. Förbroskning: stukning
vid fall i leran med gevär i hand.
En fingerled har gjort sin tjänst: förbrukning
är livets lag. Hud, gul som halm, som sand,

har handen: skrynklig och med leverfläckar.
Vad minns den? Smekningar och hårda tag?
Blodkärlen grenas som ett deltas bäckar.
Snart ska de sina. Så är livets lag.

I diktsamlingen Insyn (1962) finns en sonett som har dragit uppmärksamhet till sig. Det är ett porträtt av den österrikiske lyrikern Georg Trakl, som betydde mycket för Edfelt och som han ansåg sig vara befryndad med. Edfelt skrev ofta om honom och översatte hans lyrik; Helian och andra dikter (1956) är en tolkningsvolymen ägnad åt honom. Sonetten heter helt enkelt ”Trakl”:

De andra tycktes ta sitt liv för givet:
åt sin potatis hemvant, söp sin kål.
Jag är förvånad. Gåtfullt var mig livet,
förundransvärt var varje föremål:

de vita stenarna, man kunde plocka
vid stranden; ådernätet i min hand;
gökropen, sommardagens dova klocka;
skogsbrynets dunkel; ormens sicksackband.

Vad mindes kammarns möbler och tapeter?
Från fönstrets snökristaller steg musik,
eterisk som från främmande planeter.

Besynnerligast mänskorna! O, strömmen
av ansikten! En Kaspar Hauser lik
gick jag på Salzburgs gator som i drömmen –

Lägg märke till ”ådernätet i min hand” i den andra kvadrinen. Det är första gången Edfelt låter Trakl rikta uppmärksamheten på något hos sig själv. I övrigt talas det i de tre första stroferna uteslutande om föremål eller naturfenomen. Detta är första gången ordet ”ådernät” dyker upp i Edfelts poesi. Sin följande diktsamling ger han titeln Ådernät (1968). Även i senare diktsamlingar dyker ordet upp – eller omskrivningar av det, som i prosadikten ”Alpbyn” där vi finner ”skrumpna händer, där de violetta ådrorna svällde”.

Händerna med ådernät kommer alltså först i Edfelts senare diktning. I de tidiga samlingarna betecknar motivet ömhet och intimitet. Det är barnmorskans händer som tar emot oss när vi anländer till världen. Om dessa skriver Edfelt i ”Heiliger Dankgesang” i Högmässa. I de fyra första raderna i första strofen lovprisar han ”barnmorskans varsamma händer”.

Även vid livets slut är händerna viktiga, inte bara när poeten gestaltar sitt eget åldrande i ”Gammal hand” utan även när han skriver om kärleken till sin tredje hustru, Brita Edfelt, född Silfversparre. I prosadikten ”Två” skriver han om två gamla människors samhörighet, ”tills en av oss […] mister greppet och glider ner i nattens namnlöshet”.

Harry Martinson har träffande karakteriserat Edfelts bildspråk som ”heraldiskt”, men inför döden gör Edfelt ett märkbart undantag: Döden är i hans poesi aldrig utrustad med en lie. Han talar i stället om ”dödens hand”. Som här, i ålderdomsdikten ”Höstdag” i Brev från en ateljé (1976):

Men när du kommer, du som är min Död,
låt din hand barmhärtigt utradera
mitt jag, ett knippe ofrid, lust och nöd,
och låt det sedan aldrig vakna mera.

Att döden lägger sin hand på människan och att hon dessförinnan har knådats av livets händer eller varit i händerna på livet är egentligen inga underliga bilder. Mer överraskande är att Edfelt även talar om ”tidens hand”. Edfelt avstår från att använda klichén ”tidens tand”, men leder naturligtvis ändå våra associationer till denna när han i dikten ”Skuggfiske” lanserar sin ljudmässigt närliggande bild.

När Guds hand för enda gången gör sig påmind i Edfelts lyrik är det i dikten ”Ruinstad” i Bråddjupt eko. Dikten handlar om Berlin efter andra världskriget, en sönderbombad och sönderskjuten stad befolkad av människospillror, av krigsinvalider och hårt sminkade prostituerade. I den sista strofen nämns Guds straffande hand. Det är den gammaltestamentlige och straffande guden som är den ende som gör sig gällande i Edfelts poesi, och hans gästspel är närmast att uppfatta som metaforiskt, eftersom det tidigare i dikten står klart att det egentligen är andra krafter som har krossat Berlin. Ändå slutar den alltså med att Gud pressar vredens bittra druvor över Berlin:

Betongens skärvor vittna om
förhävelse och nederlag:
Guds händer pressa vredens saft
ur druvorna en domedag
och forma sakta som i dröm
av skvaderblock en sarkofag.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

En tradition ännu äldre än antiken och Bibeln är den arkaiska grottkonsten. Edfelt är fascinerad av denna och anknyter därmed till de tidiga modernisternas likartade fascination och då inte minst till de avtryck av händer som finns i gamla grottor och helgedomar. Här är ett tydligt exempel på detta, ”Grottan”, som för övrigt är den första i raden av de många sonetter Edfelt skrev:

Förvridna lemmar, krälande fragment
i våra drömmars gråa bottenslem!
Och någon fäktar, någon skriar jämt
i dessa nattliga demoners hem –

Där krossas dagens spröda barriär,
av viljan uppbyggd, som ett leksakshus:
i grottans värld av glupande begär
står själen rysande i urtidsljus!

Långt bortom all vår tideräknings gräns
vårt liv är flyktingars och banemäns
i snår och klyfta utan norm och lag.

Ja, plundrat ha vi var jungfrulig strand:
urminnes blodskuld häftar vid vår hand,
och släktets skräck står skogsmörk kring vårt jag.

Klart är att Edfelt är ute efter att skildra det undermedvetnas nattliga härjningar i själen och att grottan är en bild som står för undanträngda skrymslen och vrår i människans medvetande, sådana som öppnar sig bara i drömmen.

Intressant i denna grottfantasi är även att poeten fokuserar människans hand, som verkar vara en symbol för våra gärningar, våra handlingar, dessa som genom årtusendena före oss har utförts ”utan norm och lag”. Det är ett tänkande i Darwins och Nietzsches anda, det ställer oss inför en tillvaro där den nakna kampen för överlevnaden härskar bortom gott och ont, en värld utan Gud och ett liv utan annan mening än att hävda den egna individuella existensen.

Handen är inte bara en symbol för människans gärningar utan även för hennes eget personliga livsöde. Fingeravtryck är alltid unika, det finns inte två i världen som är likadana. Och i handflatans linjer brukade gamla spåmän och spåkvinnor läsa den enskilda människans framtida livsöde. Handmagin har uråldriga anor, anor ända från det själens urtidsljus som poeten talar om. Handavtryck finns på väggarna i gamla grottor i olika världsdelar: i Afrika och Europa, i Kina och i Nord- och Sydamerika.

Att uppmärksamma och intressera sig för ett så primitivt motiv hos Edfelt gör att man lockas att läsa honom på ett åtminstone delvis nytt sätt, mer elementärt, mindre bundet till allt det bildningsstoff som hans dikter bär på och som nog kan skrämma bort en del läsare.

Jag är säker på att man även hos många andra diktare kan hitta motiv som litteraturvetare har missat eller i varje fall underlåtit att kommentera. Att läsa så kan leda till överraskningar. För mig framstår Edfelt numera som en handens lovsångare och jag tycker alltså att detta primitiva drag i hans diktning är det mest spännande.

Vi är inte färdiga med Edfelt. Det mesta av vårt nya århundrades svenska poesi kommer att motstå ”tidens hand” sämre än hans.