En doktor i trafikplanering bör aldrig skaffa kärnvapen
Det är väl för mycket att hoppas på i en tid fylld av medlöpande euromaner.
Men tanken på bojkott är ändå värd att underblåsa. Inte bara mot Grekland, utan även mot Italiens tekonokratjunta, ledd av en tidigare EU-kommissionär. Och även om spanjorerna just hållit val och fortfarande visar viss entusiasm för maktskiftet, är det inte uteslutet att även deras land inom kort kollapsar och tvingas bli ett dekretstyrt EU-protektorat, värt att bojkotta.
Kvar finns då endast Frankrike bland Europas stora turistländer i söder, men där inger det kommande presidentvalet i slutet av april visst hopp. Nationella frontens Marine Le Pen är måhända inte en självklar favorit, men man ska aldrig säga aldrig. Skulle Le Pen ta hem segern, kunde det utgöra en utmärkt grund för att elda på en turistbojkott även mot den franska republiken.
Det är måhända önsketänkande, men man måste kosta på sig att drömma då och då. Kan vi bara hetsa fram en bred bojkott, skulle vi bli de första människorna på åtminstone ett halvsekel som får möjlighet att skåda Parthenon, Velázquez Hovdamerna på Pradomuseet, Uffizierna och katedralen i Chartres, utan en illa klädd pöbel som skymmer sikten. Om bojkotten hålls vid liv tillräckligt länge är det tänkbart att hela den vedervärdiga infrastruktur som byggts upp kring turismen – små färgglada eltåg, plastsouvenirer och oätlig snabbmat – kollapsar. Fram skulle ett pånyttfött, verkligt och pittoreskt Europa i all sin mångfald åter framträda.
Medge att det låter lockande. Plantera bojkottidén bland bekanta med överdrivet politiskt libido redan i dag.
* * *
MERYL STREEPS TOLKNING av Margaret Thatcher i filmen Järnladyn har lett till en spännande diskussion om huruvida baronessan Thatcher är människa eller inte. Det är en förädling av den gamla feministiska diskussionen, som handlade om huruvida hon verkligen var kvinna.
Få av de inblandade i diskussionen är antagligen medvetna om att de, genom att först förklara att baronessan inte är kvinna och därefter att hon inte är människa, lätt framstår som en omvänd version av kyrkomötet i Mâcon år 585. Detta möte påstås ha fastslagit att kvinnor inte har själar, det vill säga att de inte var människor, just därför att de var kvinnor.
Jag antar att många skulle betrakta den omvända ordningen som ett framsteg.
Jag är inte lika säker. Som alla med ett rudiment av bildning vet förde kyrkomötet i Mâcon aldrig någon diskussion av det slaget. Det är en ren vandringssägen. Men debatten om baronessan Thatchers eventuella mänsklighet 1 427 år senare är bevisligen en realitet. Jag försöker hålla ett öppet sinne, men en möjlig slutsats är ändå att en genomsnittlig debattör år 2012 är dummare än en genomsnittlig biskop år 585.
* * *
RÄDSLAN FÖR ATT IRAN SKA skaffa kärnvapen tycks mig befogad, men av andra skäl än de som vanligen uppges. I de gängse beskrivningarna finns en lätt rasistisk arrogans, där man kan ana att kärnvapenbestyckade iranier betraktas som olämpliga av samma skäl som det är olämpligt att sätta en rakkniv i handen på en schimpans. Jag håller inte alls med. I stort sett alla perser jag träffat har varit utsökt civiliserade och högt bildade. Hade jag ett kärnvapen skulle jag med glädje och tillförsikt sätta det i händerna på en behaglig perser.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Ett annat vanligt argument är att den nuvarande iranska ledningen utgörs av religiösa fanatiker.
Visst överreagerar Irans ledare då och då, som till exempel då de utfärdade dödsdomen mot Salman Rushdie. Hans böcker är tråkiga och inbilska, men min erfarenhet är att alltför hätsk litteraturkritik bara leder till ökad försäljning av det skräp man kritiserar. Med det sagt tycker jag mig ändå spåra ett drag av den gamla vanliga kulturradikala teofobin i synen på Iran. Många västerlänningar inser inte att det är de själva som är groteska i sin militanta sekularism och att den på intet sätt är mera fredlig än traditionella alternativ.
Min invändning rör istället president Mahmoud Ahmadinejad personligen. Det är märkligt att det nästan aldrig nämns offentligt att president Ahmadinejad är filosofie doktor i trafikplanering. Kanske är det alltför skrämmande att kontemplera. Den moderna trafikmiljön, med sina omotiverade rondeller, sina lömskt dolda cykelbanor och sina fartgupp av gravhögsstorlek, bevisar trots allt att trafikplanerare saknar hyfs, samvete och allt förnuft. Varför skulle president Ahmadinejad vara ett undantag? Att skaffa sig en doktorsgrad i ämnet tyder tvärtom på mycket en djupgående och ondskefull perversion.
Att stillatigande se på när en doktor i trafikplanering skaffar kärnvapen är att rusta Satan inför Harmagedon.
Skribent.