De kallade sig Society for Ethical and Legal Philosophy eller SELF. Det var en grupp personer som träffades ungefär en gång i månaden, åren runt 1970. De skrev och diskuterade texter. Man kan känna doften av te och gräsmatta. Om de inte redan var det så blev många av dem namnkunniga. Där fanns John Rawls, Robert Nozick, Marshall Cohen, Ronald Dworkin, Charles Fried, Thomas Nagel och Michael Waltzer. De närde sig ur myllan runt Harvard, Princeton och Oxford. Enstaka kvinnor fanns där också. Till exempel Judith Shklar, som inte gjorde så mycket väsen av sig då men som har fått en sen blomning 30 år efter sin död. (År 2016 publicerades till exempel en urvalsvolym på svenska, Rädslans liberalism.)

John Rawls kom 1971 ut med A Theory of Justice; 600 sidor på torrt återhållsam prosa. Ändå är det ett idéhistoriskt landmärke och en språkdanare med begrepp som ”reflective equilibrium”, ”overlapping consensus” och ”liberal egalitarianism”. Boken översattes till svenska 1996 av Annika Persson, En teori om rättvisa.

Verket har behållit sin aktualitet. I janua­ri gav pandemin mig en chans att delta i ett webbseminarium med Rawlsexperten Katrina Forrester. Det var inte så många deltagare, men de som var med kom från världens alla hörn.

Rawls kommer fram till ett par grundläggande principer. Dels att alla ska ha samma fri- och rättigheter, dels att värna jämlikhetsprincipen eller principen om distributiv rättvisa: ekonomisk ojämlikhet kan bara försvaras om den är till gagn för de sämst ställda.

Nyligen ägnade Tidskrift för politisk filosofi ett temanummer åt Rawls (2021:2–3). I fem uppsatser behandlas olika aspekter av hans rättviseteori. I ledaren skriver Katharina Berndt Rasmussen & William Bülow O’Nils: ”I år skulle John Rawls ha fyllt 100 år. Men framför allt är det 50 år sedan hans tegelstenstjocka, mångfasetterade och enormt inflytelserika verk A Theory of Justice först publicerades. Boken har sedan den kom ut 1971 haft en central plats inom modern politisk filosofi.”

Grunddragen i Rawls tankegångar är kända för många. Vi tänker oss att man startar om på nytt och försöker konstruera ett rättvist samhälle. En diskussion om detta riskerar att bli bråkig. De flesta skulle antagligen försvara sina redan vunna privilegier och en del skulle inte kunna göra sig hörda. Men anta att alla diskuterar och beslutar på jämbördiga villkor. Du vet inte vilken identitet du kommer att få i det nya samhället, om du blir man eller kvinna, färgad eller vit, rik eller fattig, sjuk eller frisk, begåvad eller obegåvad. Vi diskuterar alltså bakom en ”slöja av okunnighet”. Med andra ord utan jäv.

Rawls kommer fram till ett par grundläggande principer. Dels att alla ska ha samma fri- och rättigheter, dels att värna jämlikhetsprincipen eller principen om distributiv rättvisa: ekonomisk ojämlikhet kan bara försvaras om den är till gagn för de sämst ställda.

John Rawls trodde att det skulle bildas en konsensus om att samhällskakan borde skäras upp så att den minsta biten blir så stor som möjligt. Risken finns ju att man själv blir den sämst ställda, den som får den sista biten när alla andra har tagit sitt. Antagandet är diskutabelt, som bland andra Robert Nozick har anmärkt. Man kunde ju lika gärna tänka sig att deltagarna räknar med att sannolikt hamna i medianen och att medianen av kakan ska bli så stor som möjligt – ett slags medelklassvälde. Antagandet tycks också missa att samhällskakan inte finns förrän den är bakad.

I uppsatsen ”Kantian Constructivism in Moral Theory” (1980) framhåller Rawls att det som bär upp rättvisebegreppet för honom inte är dess tidlösa sanning. Men det är den mest förnuftiga doktrinen för oss, givet vår historia och de traditioner som ligger inbäddade i vårt politiska liv. Rawls rättvisa är resultatet av de principer som – med hans historiska erfarenheter och konstitutionella traditioner – framstod som mest förnuftiga om man vill säkra en samhällsfred utan hjälp av Thomas Hobbes furste eller John Lockes gud.

En teori om rättvisa satte i gång ett skred av både konstruktiva och kritiska kommentarer. Det var nästan som att fördämningar brast efter att den brittiske historikern Peter Laslett 1956 hade förklarat att den politiska filosofin var död.

Robert Nozick, granne till Rawls i Harvarduniversitetets korridorer, tillhörde hans kritiker. Men han var ytterst respektfull. År 1974 publicerade han boken Anarki, stat och utopi (i svensk översättning av Margareta Ekelöf). Där beskriver han En teori om rättvisa som ”ett mäktigt, djupt, skarpsinnigt, brett, systematiskt arbete i politisk filosofi och moralfilosofi som inte har sett sin like sedan John Stuart Mills verk, om ens där. Det är en springbrunn av ljusspridande idéer, integrerade till en förunderlig helhet. De politiska filosoferna måste nu antingen arbeta inom Rawls teori eller förklara varför de inte gör det.”

Rawls var ganska obenägen att bemöta den akademiska kritiken i något samlat sammanhang. Det skedde droppvis tills Political Liberalism (1993) kom ut med förklaringar, förtydliganden och modifikationer.

För den som vill orientera sig i ett historiskt perspektiv finns ett enastående användbart arbete, nämnda Katrina Forresters In the Shadow of Justice. Postwar Liberalism and the Remaking of Political Philosophy (2019). Hennes bok är detaljrik och späckad med hänvisningar som gör det enkelt för läsaren att följa upp och fördjupa sig i de efterföljande diskussionerna. De förgrenade sig i flera riktningar. Sekundärlitteraturen är närmast omöjlig att överblicka.

Forrester intresserar sig för hur uppfattningen om den liberala demokratin förändrades under påverkan av efterföljande skalv i den nationella och internationella politiska miljön. Det har sagts att Forresters inriktning och detaljrikedom riskerar att skymma att uppfattningarna mestadels förblev opåverkade och att de som var inblandade i debatten – ofta med Rawls som utgångspunkt – var i hög grad selektiva och styrda av bekvämlighet.

Berättelsen tar sin början i 1950-talets USA, där grunddragen i Rawls teori förankras i tid och rum. Den fortsätter med Vietnamkriget, studentrevolten och studenternas civila olydnad som tycktes tvinga fram ett nytt ställningstagande om vilket förhållande som skulle råda mellan filosofin, etiken och politiken förlängd in i rättsordningen. Klassiska rotskott avsatte sig i Michael Walters teori om det rättvisa kriget och Ronald Dworkins teorier om civil olydnad. Det är denna intellektuella miljö som bildar utgångspunkt för en studie om vad den liberala politiken var och vad den utestängde, hur den blev dränkt i en period av filosofiska återuppfinningar och tolkningar.

Forrester ägnar två kapitel åt att undersöka teorins utsträckning och tillämpning på det internationella området; the New International Economic Order (NIEO), överbefolkningsfrågor, svält och miljöproblem. Utlöparna av diskussionen handlar om huruvida det är meningsfullt att tala om mänsklighetens moraliska evolution och vad det i sådant fall skulle betyda för vår syn på rättsstatligheten. Genusteoretiker har undrat om man med principer om korrektiv rättvisa kan rädda den liberala demokratin från sig själv, som någon har uttryckt det.

Den frambrytande tilliten till att filosofin kunde förbättra världen var en produkt av ett alldeles speciellt historiskt ögonblick med bestämda sociologiska begränsningar. Forrester bok handlar mindre om liberalismens idéhistoria. Det är en historia om filosofins respons på politiken.

Rawls grundläggande utgångspunkt var demokrati först, filosofi sedan – för den som så vill. På det sättet framstår han som en medlare mellan filosofin och den praktiska politiken.