”Ja”, sa mästerfotografen Michael Nichols, ”det är en beskrivning jag accepterar. Bengalisk tiger. Utrotningshotad.”

Inte död. Men bra nära. Det gäller den yrkeskår som på engelska benämns photojournalist. Denna är lite finare än att bara vara fotograf, ”plåtslagare” som vardagsslavarna på tidningar kallas. En fotojournalist gör ett helt jobb, en tidlös berättelse – fast han gör det med kameran istället för journalistens vanliga arbetsredskap, pennan.

I femtio år, från 1930-talet – med bildtidningen Life, följd av Paris Match och Stern samt fotografkooperativ som Magnum och bildbyråer som Dalmas – till slutet av 1970- talet – innan satelliter gav teve chansen att sända all dramatik live – var fotojournalisten än mera glamouriserad än den traditionelle skrivande utrikeskorrespondenten.

De hyllas fortfarande. Jag fann mig nu i den nätta katalanska staden Perpignan, på franska sidan om Pyrenéerna, där för tjugoandra gången hölls en Festival International du Photojournalisme med utställningar och seminarier och sitta i en bänkrad i Kongresspalatset och få en indirekt crash course i hur glamourös fotojournalisternas guldålder varit.

Det handlade om Gilles Caron, en fransman som skaffat sig resvana och hård hud genom att vara soldat i Algerietkriget. Som fotograf, knuten till en av de prestigefyllda och rika bildbyråerna åren 1967-70, gjorde han Sexdagarskriget och Vietnam, svältkatastrofen i Biafra, 68-upproret i Paris, OS i Mexiko med blodiga studentdemonstrationer, inbördeskriget i Nordirland, Pragvårens efterdyningar och det begynnande kriget i Kambodja. På resa på Route National numero 1 från Kambodja mot Vietnam ”försvann” han.

När jag betraktade bilderna slog det mig: den klassiske fotojournalistens styrka var att han snabbfotat spelade på alla planer. People, colour, action som det heter bland branschens gamla vargar. Inte bara svältande barn, brinnande hus och stridsvagnar utan också en Faye Dunaway tillsammans med Warren Beatty, en enögd Moshe Dayan som skrattar och en de Gaulle, hotfull som en slaghök.

Lektionen: Fotojournalisten ska vara överallt. Ständigt vaken. Alltid på hugget. Och han har fickan full av hur många dollar som helst. Ingen miljö var honom främmande. Jag påmindes om detta, när jag passerade Agence France Press monter. Den franska nyhetsbyrån har alltid varit duktig på bilder, sannolikt för att Paris alltid varit fotojournalistikens huvudstad. På en skylt angav AFP vad det sysslar med, ett fotojournalistikens summa summarum: ”Krig. Human interest. Sport. Kultur. Mode. Religion. Nöjen. Katastrofer. Udda händelser. Business.”

Jag kan på dagen när ange, när min bild av De Stora Fotograferna formades. Det var hösten 1957. I Kalmar gifte sig en lokal societetsfl icka med den tyske förbundskanslern Konrad Adenauers son. Uppståndelse. Det var den tidens Dianafeber. Kändistumult. Medieanstormning med Bang i spetsen. Själv var jag en valpig reporter, som för några dagar fixat mig ett vänsterknäck för en tysk bildtidning. Nu såg jag dem strömma till. De mest företagsamma hade tagit sig ombord på samma tåg, som Förbundskanslern färdades med (byte i Emmaboda!): De var från Paris Match och Magnum, Dalmas, Stern och Life.

Jag stirrade förhäxad på dem. De var alla klädda som den tidens Grand Reporter-mode föreskrev, i mörka parisskräddade Cardinkostymer med extremt kort kavaj med ett sprättigt sprund, skräddarsydda randiga skjortor från St James Place i London, ökenkängor i mocka, smala och diskreta slipsar samt hornbågade glasögon. (De med god syn hade satt in fönsterglas i sina; hornbågat, intellektuellt skulle det under alla förhållanden vara.)

Leican skulle svara svart (inte metallglänsande, bevare mig väl) och fotografens högra pekfinger fanns ständigt redo på utlösningsknappen. De flottare av dem hade med sig en personlig assistent. När de bytte film, oftast svart-vit Tri-X, slängde de den exponerade rullen över vänster axel utan att se sig om. Slaven fångade upp den.

En ilning gick genom min kropp. Sådan skulle jag vilja vara! Helst Grand Reporter. Men, om det inte gick, gärna slav. En begivenhet i Kalmar fanns i världspressens rampljus – tills dagen före bröllopet fokus förflyttades. Sovjet placerade sin första Sputnik i rymden. Vi i Kalmar hamnade i skugga och les grandes reporters skyndade tillbaka till Paris för att fixa visum till Moskva.

Genom årtiondena fick jag sedan se De Stora Fotografernas apparition förändras. Till krigsskådeplatser och kungabröllop, till Berlinmurens dramer och i amerikanska valkampanjer strömmade de till med ring i örat istället för hornbågade glasögon, håret samlat i hästsvans och en IQ reducer (baseballkeps med skärmen bakåtriktad).

Nu när fotojournalistiken ligger i dödsryckningar och le grand reporter är en utrotningshotad art kunde jag än en gång studera dem. Nu går de i flip-flops och är klädda i halvlånga shorts samt bär ofta en khakiväst med trettioåtta fickor och som, när de klumpar ihop sig vid stora evenemang, får dem att se ut som en skara flugfiskare vid en bäck i Jämtlandsfjällen. Många av dem har rakad hjässa och små pipskägg och försöker se ut som tyskar i främlingslegionen.

Sannolikt tar de flesta av dem bra bilder. Men livet för dem blir aldrig vad det var för seminariets huvudperson Caron eller för legender som Anselm Adams och det moderna fotografiets fader Henri Cartier-Bresson, Life-stjärnan Margaret Bourke-White eller britten Don McCullin vilken yttrade: ”I need a war a year”.

Bara, strikt räknat, en av glamourtidens fotojournalister fanns nu på plats i Perpignan, Michael ”Nick” Nichols, en man i sjuttioårsåldern med titeln senior editor på National Geographic. Med hela världen som sitt arbetsfält är han naturfotografen nummer ett. Innan dess var han medlem i det Parisbaserade Magnum, som omges av ett magiskt skimmer.

Skribenten edward Behr, som från Paris arbetade för Time-Life har i sina memoarer från 1978, med den djärva titeln tagen från ett teve-teams högljudda fråga i Kongos djungel, Anyone Here Been Raped and Speaks English? berättat hur guldålderns reportrar och fotojournalister fick uppdrag om att göra reportage på Rivieran: ”Vi hyrde en Rolls Royce med livréklädd chaufför och färdades så sakta, att vi alltid blev tvungna att stanna och övernatta på La Pyramide i Vienne med dess trestjärniga restaurang ”

Nya tider, nya seder. Det var om detta jag talade med ”Nick” Nichols.
”Ja, det är en ny situation”, sa han. ”Även för en institution som National Geographic.”
”Varför?”
”Det finns inga pengar.”
”Varför?”
Nichols tittade på mig som om jag var en idiot och sa: ”Människor förnyar inte sina prenumerationer. Annonsörer kommer inte tillbaka efter krisen.”
Sedan tillade han paradoxalt: ” men världen svämmar över av goda bilder …”

Vi har just observerat detta fenomen i samband med översvämningskatastrofen i Pakistan. Bilderna har andats tragedi, haft närhet och många dimensioner, hållit glasklar kvalitet och vittnat om fotografers mod och företagsamhet.

Skillnaden är att bilderna inte längre tas av de dyra utsända Grand reporters utan av lokala förmågor – brevbäraren som råkar vara på plats när något händer, och lågbetalda praktikanter på lokaltidningar och Reuters och AP:s provinskontor. De arbetar med de nya enkla digitalkamerorna, och skickar sina bilder med e-post, inte med gammaldags kvalitetsnedsättande telefoto eller fördröjande flygfrakter. Talangerna finns uppenbarligen kvar.

Och det är en värld där en viss rättvisa råder: Bästa bilden vinner alltid. Det enda som i praktiken försvunnit är stålarna, lyxen och glamouren.

När det är brevbäraren i Punjab som tar actionbilderna, blir det färre fotojournalister i Perpignan. Utställningarna blir istället ”finare”, med mindre het aktualitet och mera estetisk dokumentärfotografi. Olivier Föllmi är en schweizare, vars bilder säger sig hylla människans visdom och värdighet. Bilderna är å ena sidan rasande granna, men får å andra en cyniker att säga, att receptet till att fånga dem bara är att köpa en flygbiljett till Perus högsta toppar och Mongoliets vidaste slättland, att fokusera på rituella danser, munkar och penisfodral.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Du frågar dig: Men var finns Sarkozy och Blair, bin Laden och Paris Hilton? Det finns i dagsläget flera nischer att fylla, främst skildringar från de stora städerna med bilder som fångar tidsandan. Sådana var Cartier- Bressons och William Kleins adelsmärken. Men vill något medium ha sådana bilder och betalar de för dem? Kommer en ny generation fotografer som vill fånga de bilderna? Eller är fotojournalistiken död?

Jag frågade en kvinna som förde anteckningar i ett block medan hon betraktade de geniala verken: ”Du är fotograf. Men kommer fotojournalistiken att överleva?”
Nora Klein, som hon hette, en 26-åring som arbetar som praktikant på Frankfurter Allgemeine Zeitung, svarade: ”Min fotografilärare i Hannover säger: Det är slut!”
”Och ändå är du här.”
”Ja, även om det är slut finns det mycket att lära.”

Ja. Men det kan aldrig bli som för den mest legendariske fotojournalisten av alla, Robert Capa, född 1913 i Budapest som Endre Erno Friedmann, död 1954 i Thai Binh, Vietnam. Han är i fotografins värld den ultimate romantiske och romantiserade rollmodellen, en pokulerande och pokerspelande ungersk-judisk flykting som var med och startade Magnum. Men när jag nu en kväll ligger i ett bedand- breakfast och läser en biografi över Capa finner jag ett par rader som får mig att undra.

Det är 1938. Den unge mästerfotografen följer japanernas våldsdåd på plats i Kina. ”Hankow föll slutligen den 25 oktober”, står det i boken. ”Men då var Capa redan tillbaka i Spanien och täckte det mest hjärtskärande skeendet i hans karriär: republikens slutliga nederlag.”

Det var där Capa formulerade sin en yrkesmaxim med dess dödliga implikationer: ”Om dina bilder inte är tillräckligt bra, har du inte varit tillräckligt nära.” Vilken kille! Men hur? Jag menar, fotografen täcker på sidan 72 ett av sin tids viktigaste krigsskeenden i ena ändan av jorden och på sidan 73 en ännu blodigare och mera gripande händelse i jordens andra ända. Vem tog initiativet till förflyttningen? Hur bar han sig åt? Det fanns väl inte reguljärt flyg mellan Kina och Spanien för 70 år sedan? Åkte han båt över världshaven? Vem betalade biljetten? Hur kommunicerade han med sin arbetsgivare – om han hade någon?

Inga svar. Men jag nöjer mig med huvudsaken – att Capa, den äregirige, bohemiske, karaktärslöse och charmerande slyngeln, rastlös och rotlös, kvinnoförförande och dödsföraktande, var på plats med sin Leica. Sådant kommer aldrig att hända igen.