humanister, och med det menar jag studenter av humaniora, klagar ständigt över hur svårt de har det. Annat var det förr när professorer i litteraturhistoria eller filosofi hade både högt anseende och hög lön. Idag har de ingetdera.

Men så illa ställt kan det väl ändå inte vara. På många sätt har dagens studenter det bättre förspänt än föregående generationer. Gamla texter är tillgängliga som aldrig förr. Ett exempel är Loeb Classical Classical Library som numera är digitalt tillgängligt. Här finns en stor del av den klassiska litteraturen i pålitliga tvåspråkiga utgåvor.

harvard university press har numera ansvar för Loeb som har mer än hundra år på nacken. Sedan dess har tillkommit Dumbarton Oaks Medieval Library och The I Tatti Renaissance Library, som kontinuerligt publicerar tidigare svårtillgängliga texter i eleganta editioner där vänstersidorna upptas av den grekiska eller latinska originaltexten och högersidorna av de engelska översättningarna. Verk som förr endast kunde konsulteras vid stora forskningsbibliotek är nu tillgängliga för studenter och intresserade runt om i världen och det för en jämförelsevis ringa penning. För mindre än vad två normala och vanligen skäligen efemära svenska romaner kostar kan man få till exempel Alan of Lilles Literary Works eller Lorenzo Vallas Dialectical Disputations.

Tidigare har oproportionerligt mycket av studiet av de renässansförfattare som skrev på latin gått åt till att läsa om dem. Nu kan alla som vill läsa Lorenzo Valla eller Marsilio Ficino istället för kommentarer till dem. Jag är inte så naiv att jag inbillar mig att dessa böcker kommer att bli enorma försäljningssuccéer men de gör livet lättare och intressantare för kloka humanister som har insett att det knappast går att säga så mycket intressant om dagens spörsmål om man saknar kunskaper och insikter om gårdagens.

som väl framgått så har alla dessa Libraries ett snävt europeiskt fokus. Men nu har de fått ett komplement som gör slut på eurocentrismen. Tidigare i år publicerades de första fem volymerna i Murty Classical Library of India (MCLI) på Harvard University Press, med den eminente sanskritisten Sheldon Pollock som huvudredaktör. Projektet har gjorts möjligt av en frikostig donation av Rohan Mistry, som är son till en rik indisk företagsledare och själv är dataexpert och utbildad vid amerikanska elituniversitet.

Liksom sina föregångare bland dessa klassikerutgåvor är det rent materiellt fint producerade böcker, denna gång med vackert röda omslag. De inbjuder till läsning.

Med Indien menas ett vidsträckt område som i de första volymerna sträcker sig från Punjab till Sydindien och i tiden från ett par hundra år f Kr till 1700-talet och som omfattar många språk – persiska, panjabi, pali, hindi och telugu – med originalen till vänster och översättningarna till höger.

Pollock räknar med att kunna publicera fyra eller fem volymer varje år framöver och tillägger: ”Min förhoppning är att om hundra år kommer MCLI liksom Loeb att omfatta mer än fem hundra böcker – det låter enormt men det kommer ändå bara att utgöra en bråkdel av de litterära skatter som Indien har producerat under nästan tre tusen år av litterärt skapande.” Det har sagts, även om det nog är en retorisk överdrift, att den store klassicisten Ulrich Wilamowitz-Moellendorff kunde i stort sett hela den antika grekiska litteraturen utantill. Ingen kommer någonsin att klara av något liknande när det gäller den klassiska indiska litteraturen.

Redan denna första leverans från MCLI visar på spännvidden. Den äldsta texten är Therigatha. Poems of the First Buddhist Women (översatt av Charles Hallisey). Den innehåller dikter och påstås vara den första antologin i hela världslitteraturen som har enbart kvinnliga bidragsgivare. Trots att den är den äldsta texten bland dessa fem volymer är det ändå den som talar mest direkt till en läsare vid polcirkeln två tusen år senare: ”Håret på mitt huvud var en gång lockigt, svart som bin, nu då jag är gammal har det samma färg som säckväv […] Håret på mitt huvud luktade som en ask med parfym fylld av blommor, nu då jag är gammal luktar det som gammal kaninpäls.” (Bin tycks vara svarta i den indiska poetiken. Liknelsen dyker upp också i andra MCLI- volymer.)

Dessa ofta enkla dikter har skrivits av kvinnor som besegrat de jordiska illusioner som skapar lidande, åtrå och längtan. Dessa vanföreställningar får de ännu icke upplysta att klamra sig fast vid ett jag som vid närmare betraktande visar sig vara illusoriskt: ”Jag såg på mina erfarenheter som om de inte längre vore mina egna, födda av en orsak, dömda att försvinna. Jag gjorde mig av med allt som smutsar ner mitt hjärta, jag är sval, fri.”

bullhe shah kommer härnäst. Han levde på 1700-talet och skrev på punjabi. Han var en sufier, det vill säga något av en mystiker. Sufi Lyrics, översatt av Christopher Shackle, ger ett rikt urval av en diktare som fortfarande älskas; hans dikter tonsätt och sjunges än i denna dag. Hans verser predikar en gränsöverskridande form av islam som knappast respekterar gränser mellan olika religioner. Gud ”manifesteras av allt och i alla. Ordet människan syftar på dig.” Bullhe Shah har föga till övers för ritualer och religiösa besserwissrar.

Det muslimska Indien framträder i all sin prakt i Abu’l-Fazls The History of Akbar volume I (översatt av Wheeler M Thackston). Det är första delen av en biografi över mogulkejsaren Akbar som dog 1605, tre år efter Abu’l-Fazl. Till stora delar är detta verk, skrivet på persiska, en panegyrisk skildring av Akbars storhet men här finns fängslande bilder av livet vid hovet. I detta första band handlar mycket om Akbars förfäder, bland andra Babur, som skrev sin egen självbiografi som Thackston tidigare översatt i en minnesvärd volym. Av de första fem MCLI-volymerna är nog den här den mest underhållande.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Allasani Paddana var en sydindisk författare som levde på 1500-talet och som på telugu avfattade The Story of Manu (översatt av Velcheru Narayana och David Shulman). Här berättas om Svarochisha Manu som styrde världen i en avlägsen forntid men det är också en bok om kungamakten och dess plikter och ansvar. Också här blandas storstilad panegyrik med förbluffande konkreta, realistiska beskrivningar av bland annat jakt som var en favoritsysselsättning bland tidens furstar.

den femte och sista volymen denna första omgång är Sur’s Ocean av Surdas (översatt och redigerad av Kenneth E Brown och John Stratton Hawley). Det är en serie dikter, i denna upplaga 433 stycken, som berättar om Krishnas födelse och uppväxt. Trots att boken är på över 1 000 sidor kallar utgivarna sin upplaga för minimalistisk. Tusentals dikter har senare tillskrivits Surdas och blivit till den ocean som titeln talar om. Det här är dikter som fortfarande lever i Indien där de framförs vid de religiösa festivaler som hugfäster viktiga händelser i Krishnas liv. Språket är hindi och på många vis känns den som den mest indiska av dessa fem böcker där var och en hade varit värd en egen artikel. Att behandla dem så här kortfattat kan helt visst tyckas vara ett tecken på eurocentrisk inskränkthet, som om Loebs volymer av Euripides, Horatius och Augustinus klumpades ihop i en enda artikel.

Det spretar nämligen ordentligt här. Det är svårt att se att Therigatha har något gemensamt med History of Akbar annat än att de skrivits i ett visst geografiskt område som är väldigt vidsträckt och kulturellt, språkligt och religiöst mångskiftande. Detta är förstås ett tecken på en enastående litterär rikedom och mångfald som vi nu i många fall för första gången kan ta del av i vad som förefaller var pålitliga översättningar med lärda inledningar och instruktiva kommentarer. Det är en främmande värld, i alla fall på ytan, som vi behöver hjälp för att förstå.

MCLI kan beskrivas som ett remarkabelt projekt som kommer att vidga våra litterära horisonter. Men det får det att låta som att det är en plikt att del av dessa böcker. Det vore olyckligt, att läsa av plikt är sällan klokt. I själva verket är det ett spännande och ofta underhållande äventyr att ge sig i kast med dessa klassiker.