Fram till dess hade människan fått leva med vissheten om sin död som individ. Från och med den 6 augusti 1945, då den första atombomben som användes mot mänskliga mål fick solen över Hiroshima att förblekna, måste hon leva med faran om sin förintelse som art.

Kommer vi som art att kunna överleva vår egen tekniska förmåga att förinta oss själva? frågade sig Koestler. Han var pessimistisk. Konflikterna världen över kommer inte att avta. Kärnvapen kommer att finnas i allt fler händer. Och den enda säkerhet som återfinns för att inte lokala konflikter ska trappas upp till totala konflikter, ömsesidig avskräckning, kommer till sin natur att alltid vara beroende av återhållsamheten eller dumdristigheten hos felbara nyckelpersoner eller fanatiska regimer. Rysk roulett är inte ett spel som varar länge.

Den mest slående indikationen på patologi hos vår art är konstrasten mellan våra unika tekniska framsteg och vår inkompetens att handha samhällsproblem. Koestler konkluderade: ”Prometeus sträcker sig mot stjärnorna med ett vansinnesleende på läpparna och en totemsymbol i sin hand.”

Vid läsningen av Eric Schlossers bokCommand and Control kommer Koestlers mörka profetia tillbaka, även om denne fick fel i en del detaljer (”Människan kan lämna jorden och landa på månen, men kan inte ta sig från Öst- till Västberlin.”), och även om juryn ännu inte har avkunnat slutdom i frågan om människans förmåga att hantera en teknik med vilken hon kan förinta sig själv.

Men den samtidshistoria om USA:s kärnvapen och det försvarspolitiska komplexets ansträngningar att kontrollera dem, som Schlossers har skrivit, handlar inte, som vanligtvis, om icke-spridningsavtal, diplomatiska förhandlingar om ömsesidig nedrustning eller kontroll. Den handlar om de mycket mer prosaiska och blygsamma målen att försäkra sig om att ett kärnvapen inte detonerar på grund av en olycka, ett misstag, genom att hamna i händerna på en instabil person eller på andra okontrollerade sätt.

Schlosser följer dessa ansträngningar och incidenter från de första försöken med kärnvapen i Los Alamos på 1940-talet till den olycka i Damascus, Arkansas, 1980, som gett boken dess undertitel.

I Los Alamos den 21 maj 1946 visar, på begäran av en kollega, den 30-årige fysikern Louis Slotin hur en halvsfärsformad kåpa av beryllium, som man långsamt sänker över plutoniumkärnan i en Mark 3- implosionsbomb, fungerar som en neutronreflekterare. Ju närmare man för kåpan mot den radioaktiva kärnan, desto fler blir antalet fissioner. Eftersom det inte är ett kontrollerat experiment, slarvar Slotin och sätter inte på de hållare som man använder för att lyfta berylliumkåpan. Han greppar istället en skruvmejsel för att hålla emot kåpan när han sänker ned den. Skruvmejseln slinter. Slotin tappar kåpan över plutoniumkärnan. Med hela höljet på plats övergår kärnvapnets plutoniumladdning i så kallad prompt kritisk fas, och den kedjereaktion som inom kort ska leda till sprängningen av vapnet inleds. En karaktäristisk blå blixt lyser upp rummet, till följd av luftmolekylernas jonisering. De närvarande känner en värmevåg. Slotin välter omedelbart den övre beryllium-kåpan mot golvet. Kedjereaktionen avstannar. Men det är för sent. Han har fått en dödlig stråldos. Inom några timmar börjar han kräkas, hans händer svullnar och blir röda. Naglarna blir blå. Slotin avlider nio dagar senare, den 30 maj 1946.

Den 18 september 1980, kvällstid, genomför ett underhållsteam en rutinkontroll av Titan II-missilen i avfyringssilo 374-7, strax norr om Damascus. När den 21-årige reparatören David Powell skall lossa ett tryckhölje tappar han en fyra kilo tung hylsa från den hylsnyckel han använder. Hylsan faller cirka åtta meter och träffar Titanmissilens hölje, varpå ett av de två ämnen som utgör missilbränslet börjar spruta ut ”som vatten från en trädgårdsslang”. Missilen drivs via en så kallad hypergolisk kemisk reaktion, då två ämnen spontant antänder varandra vid kontakt – ofta ett oxidationsmedel som blandas in i ett energirikt bränsle. En felhantering leder till en annan och därpå till nästa. Gaser från bränsleläckan söker sig upp, genom den underjordiska silons utgångar. Ett kilometerlångt, 100 meter brett och 30 meter högt giftmoln börjar röra sig över Highway 65, och boende i dess väg evakueras. Knappt nio timmar senare exploderar det läckande missilbränslet, spränger silon och slungar den 740 ton tunga dörren till missilens silo 65 meter upp i luften och 200 meter bort från silon. Missilens kärnvapenspets landar cirka 30 meter från komplexets grindar – dess säkerhetssystem förhindrar emellertid en utlösning av stridsspetsen.

Schlosser skriver huvudsakligen om USA:s bristfälliga förmåga att hantera sina kärnvapen på ett säkert sätt. Han är samtidigt, säkerligen med rätta, övertygad om att de amerikanska kontrollsystemen är bättre än övriga länders, och likväl har de visat sig vara otillräckliga. Han funderar på hur det ser ut i länder som Ryssland, Kina, Indien eller Pakistan. Här är källmaterialet oerhört bristfälligt, framhåller Schlosser. I några av länderna är visserligen antalet kärnstridsspetsar färre än i USA, men samtidigt vet vi att förekomsten av och risken för industriolyckor är mångdubbelt större. Betecknande är också att Pakistan, som sedan 2006 lär ha fördubblat antalet kärnvapen till cirka 100, är det enda kärnvapenland vars arsenal kontrolleras helt av militären. Och den pakistanska krigsmakten har inte uteslutit att vara först med att använda dem, också som ett svar på ett konventionellt angrepp från Indien. Det är inte osannolikt heller, med syftet att göra ett sådant hot verkningsfullt, att bemyndigandet att använda sig av taktiska kärnvapen kan ha delegerats till pakistanska officerare av mellanrang, i likhet med hur USA en gång hade delegerat detta mandat till Natobefälhavare i stridslinjen.

Att referera till Schlossers enorma undersökande arbete i samband med författandet av boken är på ett sätt inte relevant, hur imponerande det än är, eftersom det är resultatet som räknas ur läsarens perspektiv. Men det har blivit ett utmärkt resultat. Det är så här man vill att samtidshistoria ska skrivas. Detaljrikt, strukturerat, medryckande och bra berättat. Vad som slår en är det i nästan alla andra sammanhang också återkommande mönstret att stater, organisationer eller företag kan anslå oerhörda summor för att införskaffa olika slags nödvändiga system eller anläggningar, men blir märkligt återhållsamma med att anslå medel för driftsäkerhet, stöld- eller olycksskydd. Och det som kan uppfattas som en kuriositet – att ett hus som köpts för miljontals kronor inte utrustas med brandlarm eller inbrottsskydd av en sniken ägare – förefaller, när det handlar om säkerhet och skydd i hantering av kärnvapen, vara en snålhet gränsande till brottslighet. Schlossers bok är fylld av sådana exempel.

Samtidigt är det ett problem att Schlosser egentligen har skrivit två böcker i en. Först har vi en bok som minutiöst rekonstruerar händelseförloppet under Damascus-olyckan och några andra incidenter där kärnvapen har tappats bort, hanterats ovarsamt, ramlat av från flygplan eller fartyg. Sedan har vi en andra bok, som behandlar USA:s kärnvapendoktrin, utvecklingen av kärnvapnen och kampen mellan de civila och militära eliterna, samt kampen inom försvarsgrenarna om kontrollen av kärnvapnen. De två berättelserna ligger omlott i kapitelföljden och gör framförallt redogörelsen för olycksfallen svåröverskådliga.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Vad gäller doktrinen och de politisk-militära motsättningarna, har det mesta berättats av andra långt före Schlosser. Men just Schlossers journalistiska hantverkssäkerhet gör även de delarna läsvärda. Samtidigt är detta också Schlossers svaghet, och här märks en bristande förtrogenhet med det historiska och politiska material han hanterar. På ett ställe anges sålunda att Stalin efter andra världskriget krävde territoriella koncessioner av Turkiet utmed Medelhavskusten, när en blick på kartan hade kunnat berätta för Schlosser att det snarare handlade om närheten till Svarta havet, och med en enkel nätsökning hade han uppdagat att det rörde sig om några östliga provinser vid gränsen till Armenien.

Schlossers tankar kring, och förslag om, vad som kan göras för att öka säkerheten kring såväl kärnvapenhantering som kärnvapnens förekomst, väger dessvärre lätt. Å andra sidan kan sägas att detta tyvärr inte bara gäller honom. Tekniska framsteg gör det allt billigare och lättare att bygga eller införskaffa kärnvapen, och problemen med att hantera dessa vapen vad gäller såväl säkerhet som säkerhetspolitisk doktrin kommer mänskligheten att bära med sig framöver. Men vår organisationsförmåga motsvarar inte alltid en förmåga att hantera de inbyggda farorna i våra organiserade aktiviteter.

Med Koestler kan sägas att människan som art har varit intelligent nog att uppfinna och bygga kärnvapnen. Frågan är ifall människan kommer att vara intelligent nog att leva med dem, utan att använda dem fullskaligt. Och så här långt, år 67 efter Hiroshima, måste hon också visa att hon kan förvara dem på ett säkert sätt. Eller åtminstone bättre än hittills, som Schlosser så förtjänstfullt framhåller.