Själv hade han vid sex års ålder förmågan att i huvudet multiplicera åttasiffriga tal med varandra, och han behärskade redan som barn latin, gammalgrekiska, franska, tyska och engelska, utöver den ungerska som var hans modersmål. Tidigt slukade han också ett verk på fyrtiofem band om världshistorien, och kunde därefter på begäran citera hela kapitel ur den ordagrant.

von Neumann var, med andra ord, vad man brukar kalla ett underbarn, och också när han som vuxen kom att verka i kretsarna av sin tids mest framstående vetenskapsmän – med namn som Hilbert, Gödel och Einstein – ansågs han vara den utan tvekan skarpaste hjärnan bland dem. I samtal med John von Neumann hade man, som hans vän matematikern Eugene­ Wigner senare skulle beskriva det, inte sällan känslan av att man själv var till hälften inne i en dröm, och bara han var fullständigt vaken.

von Neumanns intellekt var alltså inte bara enastående, utan i det närmaste övermänskligt. Hans kolleger brukade skämta om att han härstammade från en annan, överlägsen ras, och så kom hans bidrag till vetenskapen också att bli exceptionella, och han verkade inom så såväl matematik och fysik som data­logi, ekonomi och statistik. von Neumann följde ett tydligt mönster: att åstadkomma teoretiska genombrott för att sedan gå vidare, och lämna åt andra att fylla i detaljerna (vilket inte sällan resulterade i utmärkelser i form av Nobelpris och Fieldsmedaljer för lärjungarna).

Av detta skäl måste varje biografi som vill göra rättvisa åt von Neumanns gärning i viss mån tillåta sig att lämna sitt föremål, för att fördjupa sig i de blomstrande forskningsdiscipliner som sprungit fram ur hans arbeten – och, inte minst, för att teckna en bild av den värld som tog emot hans i många fall banbrytande tankar. I allt detta lyckas vetenskapsjournalisten Ananyo Bhattacharya utmärkt. Hans oupphörligt stimulerande The Man from the Future är till lika delar personlig levnadsteckning, intellektuell biografi och vetenskapshistoria – och som det senare tveklöst bland det mer välskrivna i sin genre. Utöver fylliga redogörelser för kvantmekanikens framväxt och centrala problemställningar, matematikens grundvalar, spelteorins utveckling och tillämpningar samt den moderna datorns tillkomst ger boken också en intressant inblick i den amerikanska politiken, både under andra världskriget och under de kalla krigsår som följde.

Utöver sina strikt vetenskapliga insatser spelade von Neumann nämligen också en central roll för utvecklingen av de amerikanska atombomber som senare skulle komma att fällas över Japan, och förblev därefter inbegripen i samarbete med det amerikanska försvaret och den anknutna industrin under återstoden av sitt liv. Men sina första år tillbringade han i Ungern, där han föddes in i en förmögen familj som Neumann János Lajos den 28 december 1903. Hans far var en försvarare av den klassiska bildningen – därav von Neumanns tidiga språkkunskaper – men förhöll sig inledningsvis skeptisk till en karriär inom matematiken för sin sons del: ”Man tjänar inga pengar på matematik”, som han uttryckte det.

”von Neumanns intellekt var alltså inte bara enastående, utan i det närmaste övermänskligt. Hans kolleger brukade skämta om att han härstammade från en annan, överlägsen ras”

Redan vid 17 års ålder färdigställde sonen emellertid sin första artikel i matematik, i vilken han erbjöd en lösning på den så kallade Russells paradox som då i närmare två decennier hade gäckat samfundet av logiker och matematiker, inklusive Russell själv. Två år senare fick han sin doktorsgrad i samma ämne (samtidigt med en examen i kemi som hans pragmatiske far hade insisterat på), och fortsatte därefter till en position på universitetet i Göttingen, där han togs under den tidens främste matematiker David Hilberts beskydd.

En redogörelse för det som därefter följde blir med nödvändighet översiktlig – även Bhattacharya har uppenbarligen blivit nödgad att göra ett urval. Ett viktigt problem som tidigt väckte von Neumanns intresse härrörde från den kvantteori som vid tiden för hans inträde i den akademiska världen ännu var stadd i stark utveckling. För att beskriva de kontraintuitiva fenomen som experimenten i laboratoriet påvisade, fanns det två möjliga matematiska formalismer: dels den matrismekanik som utvecklats av Werner Heisenberg, och som utgick från dennes och mentorn Niels Bohrs övertygelse om att den verklighet som kan erfaras med sinnena är meningsfull att uttala sig om – dels Erwin Schrödingers vågmekanik, där kvanttillstånd beskrivs i termer av så kal­lade vågfunktioner, på vilka den ekvation verkar som bär sin upphovsmans namn. Den kvantmekaniska teorin hade med andra ord förgrenat sig i två olika verklighetsbeskrivningar, som trots idoga ansträngningar av fältets främsta förmågor inte kunde förbindas med varandra annat än på tämligen konstruerade sätt: De framstod helt enkelt som mer eller mindre oförenliga, trots att de i grunden beskrev samma sak.

Men där giganter som Dirac och Schrö­dinger gått bet lyckades von Neumann: Vid 1930-talets början kunde han på matematisk väg visa ekvivalensen mellan de två beskrivningarna. 1932 skulle han komma att ge den dittills – i många avseen­den fortfarande – mest rigorösa formuleringen av den kvantmekaniska teorin i boken Mathematical Foundations of Quantum Mechanics.

På samma sätt som han tidigare hade lagt ut de matematiska grunderna för mängdläran, bidrog han nu alltså till att etablera en solid matematisk bas för kvantmekaniken, och han skulle komma att uppehålla sig vid ämnet – även dess mer filosofiska aspekter – under ett antal år av sitt liv.

Men senare skulle andra saker komma i vägen, inte minst hans arbeten inom spelteori. Boken Theory of Games and Economic Behaviour, med ekonomen Oskar Morgenstern som medförfattare, utkom 1944 och förändrade samhälls­vetenskapen för all framtid, som Bhattacharya noterar i samband med en initierad utläggning av teorin. Den har också utövat ett betydande inflytande på ekonomiskt och politiskt beslutsfattande fram till våra dagar.

Inte särskilt långt efter bokens utgivning skulle von Neumann komma att vända sig till det material med vilket han kanske främst förknippas idag, nämligen maskinerna – närmare bestämt de allra första föregångarna till dagens datorer – och tankarna på att återskapa tänkande och reproduktion i artificiella system.

Men innan dess hade hans liv, liksom många av hans kollegers, tagit en avgörande vändning i och med andra världskrigets utbrott, och den intensiva utvecklingen av amerikanska kärnvapen vid basen i Los Alamos, ett arbete som von Neumann, vid tiden bosatt i Princeton med en tjänst vid Institute for Advanced Studies, kom att ta en viktig del i. von Neumann var betydelsefull i avgörandet av vilken typ av bomb som skulle utvecklas, liksom för vilka platser som slutligen skulle utgöra mål för all denna tekniskt förfinade förstörelsekraft.

Också utvecklingen av bomben ägnas ingående uppmärksamhet av Bhattacharya – inte bara dess tekniska aspekter, utan också det moraliska komplex som omgärdar den. När fysikern Freeman Dyson återger hur han under kriget kom att retirera från en moralisk position efter en annan, till dess att han ”i slutändan inte hade någon moralisk position alls”, är det en talande bild av en kollektiv process som kanske inbegrep de flesta av de människor som var verksamma i krigsapparatens närhet. Och även om von Neumann inte heller tidigare framstått som en moralens man i första hand, utan snarare logikens och rationalitetens, tycks denna förskjutning av gränserna ha haft en djupgående påverkan även på honom.

Klára Dán, von Neumanns andra fru som själv skulle bli ihågkommen som en av världshistoriens första dataprogrammerare, berättar hur hennes man efter en okaraktäristiskt lång sömn plötsligt vaknar och med uppspärrade ögon börjar tala i nästan profetiska ordalag om den bomb han bidragit till att skapa, ett ”monster som kommer att förändra historien, förutsatt att någon historia ännu återstår”. Ändå var von Neumann tydligt positiv till utvecklingen av atombomben och försvarade ihärdigt dess användning, liksom han senare förespråkade preventivt krig som svar på kalla krigets hot. Kanske, funderar vännen Wigner, hade det att göra med att en man med von Neumanns extremt utpräglade logiska förmåga inte kunde låta bli att ”förstå och acceptera mycket som de flesta av oss inte vill acceptera, och inte ens önskar förstå”.

Och i von Neumanns profetiska svada den där dagen var det, berättar frun, inte bara atombomben som spelade en roll, utan också maskinerna: von Neumann talade upphetsat om hur de skulle bli oundgängliga för framtidens männi­skor, men samtidigt utgöra ett större hot än den bomb han bidrog till att utveckla. Och efter detta, säger Klára, var det åt dessa maskiner och denna osäkra framtid han ägnade sin fullständiga uppmärksamhet.

Flera betydelsefulla resultat följde av von Neumanns vändning till maskinerna, bland annat den artikel som kal­lats ”den moderna datorns födelse­bevis”. von Neumanns arbete inom den spirande datorteknikens område knöt på många sätt an till hans tidigare arbeten inom grundläggande matematik, och den beröring han haft med teorem sådana som Kurt Gödels. (von Neumann härledde oberoende av Gödel det andra av hans ofullständighetsteorem, och lär ha varit den enda som förstod innebörden av det första när det ursprungligen offentliggjordes.) Han gjorde, i viss mening, konkret praktik av såväl Gödels som kollegan Alan Turings resultat.

Och det är också under denna tid som von Neumann börjar närma sig frågan om artificiellt liv, konstruerar system som uppvisar samma beteenden som biologiska. Med boken Theory of Self-Reproducing­ Automata (postumt utgiven 1966) etablerade han inte bara ett nytt område inom matematiken, utan lade grunden till mycket av dagens vetenskapliga strävan efter att skapa artificiellt liv. Genom sin grundliga undersökning av vilka teoretiska förutsättningar som krävs för att ett system ska kunna reproducera sig självt, kan han sägas ha föregripit upptäckten av dna: fem år innan Watson och Crick gjorde sin stora upptäckt 1953 gav von Neumann en fullgod beskrivning av den molekylära biologins grunder genom att identifiera de nödvändiga stegen i självkopieringens process. Han sägs också ha varit den första som på allvar utvecklade analogin mellan datorns och den mänskliga hjärnans struktur – en analogi som har varit minst sagt inflytelserik.

Idag bär flera företeelser von Neumanns namn – datorernas von Neumann-­arkitektur och självkopierande von Neumann-sonder som skulle kunna bidra till kolonisering av rymden är två exempel. Definitionerna inom mängdlära från hans tonårsverk i matematik är fortfarande de etablerade. Men detta är långt ifrån att svara mot den betydelse han faktiskt haft för både samhället och vetenskapen, vilket Bhattacharyas bok gör tydligt; på samma sätt som von Neumanns intellekt i många avseenden faktiskt tycks sakna motstycke i historien, är det svårt att finna någon annan person som har utövat ett så monumentalt inflytande inom så många skilda områden.

Men den tid han fick för att utöva detta inflytande var kort – vid 53 års ålder drabbades von Neumann av hastigt framskridande cancer, med förödande konsekvenser för hans kognitiva förmågor. Den pojke som en gång multiplicerade åttasiffriga tal i huvudet var nu en man som när hans dotter kom på besök bad henne om att ge honom tal i stil med fyra plus sju, och fick kämpa för att komma på det rätta svaret. Det tänkande som en vän och kollega beskrev som inte bara något von Neumann tyckte om, utan kanske det enda han verkligen tyckte om, var inte längre tillgängligt för honom. Men tack vare verk som Bhattacharyas kvarstår det – åtminstone det som de av oss med mänskliga tankegåvor kan omfatta – för oss andra att hänföras av.­