En genetisk återuppståndelse
Under det senaste halvseklet har forskarna fått alltmer detaljerade kunskaper om livets inre mekanismer och drömmen om att kunna skapa liv har återuppstått i ny molekylärbiologisk gestalt. Craig Venter försöker designa en syntetisk mikroorganism genom att foga samman olika cellulära mekanismer ungefär som när en bilmekaniker skruvar samman en bilmotor. Andra försöker blåsa liv i sådana utdöda – och fascinerande – varelser som den sibiriska mammuten eller den amerikanska vandringsduvan.
Dessa försök att återuppliva olika utdöda organismer har fascinerat biologen och vetenskapsjournalisten Torill Kornfeldt, som skrivit en bok om de entusiaster som vigt sitt liv åt sådana projekt och de tekniker de använder: Mammutens återkomst. De utdöda arternas andra chans.
Detta arbete bedrivs världen över och metoderna är många. Vi får möta både Sergej Zimov på en isolerad forskningsstation i den sibiriska vildmark där mammutarna en gång levde och George Church vid Broad Institute – ett samarbete mellan MIT och Harvard – som försöker rekonstruera mammuten med hjälp av genteknik. Church försöker reda ut vilka gener som skiljer en mammut från dess närmaste levande släkting – den asiatiska elefanten, för att sedan kunna skapa ett slags syntetiska mammutlika varelser. Vandringsduvan, som för bara hundrafemtio år sedan levde i flockar som kunde innehålla miljontals exemplar, försvann från de levandes antal då det sista exemplaret avled på Cincinnati zoo år 1914. Nu försöker Ben Novak i Santa Cruz i Kalifornien återskapa arten ur den närbesläktade bredstjärtsduvan. Hans metoder påminner om Churchs.
Andra forskare använder andra tekniker: I Spanien träffar Kornfeldt veterinären Alberto Fernández-Arias som får något tjockt i rösten då han talar om den sista bucardon, en storvuxen stenbocksvariant som levde i Pyrenéerna, men dog ut vid millennieskiftet. Fernández-Arias bestämde sig för att försöka återuppliva arten ur några nedfrysta celler. Hans metod var den samma som användes då man år 1996 klonade fram fåret Dolly och det föddes verkligen en bucardounge. Den hade vuxit fram i livmodern hos en mycket närbesläktad stenbock som lever i södra Spanien, men på grund av en allvarlig lungmissbildning avled den tyvärr kort efter födseln.
Andra arbetar med mer traditionell genteknik. Den amerikanska kastanjen är mycket nära att dö ut på grund av en svampinfektion som hämtades in från Japan år 1876, och William Powell vid State University of New York försöker rädda arten genom att ta fram kastanjer som är resistenta mot svampens gift, oxalsyra.
Mest spektakulära av alla de experiment Kornfeldt beskriver är kanske dinosaurieentusiastens, Jack Horners, försök att styra en kycklings fosterutveckling så att den istället för att bli en höna utvecklas till en dinosaurie med tänder i munnen, lång svans och vingar. Fjäderdräkten är ett mindre bekymmer. Den fjäderdräkt som fåglarna i våra dagar är ensamma om är nämligen ett arv ifrån deras dinosauriska anfäder.
Kornfeldt är fascinerad av dessa försök att återskapa förlorade livsformer. Men hon vill också försöka förstå vad som driver de entusiaster – för att inte säga fantaster – hon talar med och hennes beskrivningar av dem säger något väsentligt om de krafter som kan få en människa att ägna all sin tid åt ett mer eller mindre utopiskt projekt. Det är osäkert om vi någonsin kommer att få uppleva att några syntetiska mammutar strövar över den sibiriska tundran, och ännu mer osannolikt att några hoplappade vandringsduvor på nytt kommer att flyga i jätteflockar över de amerikanska skogarna. Kanske är det lika bra så. Men att vi behöver sådana idésprutor som Church, Novak och de andra forskare som vi möter i Kornfeldts bok, råder det ingen tvekan om, och även om hon ibland känner sig tveksam inför vad de håller på med, andas hennes beskrivning av dem kärleksfull respekt. Och kanske kan forskarnas kamp för att återskapa utdött liv ge kunskaper som visar sig värdefulla i mer vardagliga sammanhang.
Paleontologerna talar om att livet på jorden har gått igenom fem stora perioder av utdöende, den senaste då en meteorit slog ner i Karibien för ungefär 70 miljoner år sedan. Nu befinner vi oss i en sjätte sådan kris och vår egen art bär skulden. Ska vi då inte försöka reparera det vi ställt till med? Entusiasterna tycker det, och de hoppas dessutom att de återuppväckta organismerna ska kunna ge möjligheter även för andra utrotningshotade livsformer. Ändå kan man fråga sig om det inte vore förnuftigare att satsa pengar på att ta till vara det vi har, än att försöka rekonstruera det vi, antagligen ohjälpligt, förlorat. Att lyckas vore kanske till och med kontraproduktivt. Om vi inbillar oss att vi enkelt kan återskapa det som gått förlorat riskerar vår känsla av makt över naturen kanske att växa till respektlöshet.
Levnadsbetingelserna i de områden där mammuten en gång levde har dramatiskt förändrats. Gentekniskt pånyttfödda mammutar – som trots allt inte skulle vara några riktiga mammutar – skulle sannolikt få tillbringa sitt liv i djurparker för att begapas av en betalande publik. Om de någonsin kom ut i det fria skulle de troligen ställa till stort besvär. Då är den amerikanska kastanjen en annan sak. Den miljö där den för bara hundra år sedan levde finns kvar. Powells nya svampresistenta variant av dem skulle kunna vara attraktiv att odla; i de skogar där den tidigare växte finns det fortfarande gläntor efter de fallna jättarna där de skulle kunna återintroduceras. Men troligen får han svårt att få tillstånd att släppa ut sin genmanipulerade kastanj i det fria.
Alla försök att återskapa arter bygger på avancerad genteknik. Resultatet kommer att vara en ”konstgjord art”. Få tekniker har demoniserats så som gentekniken. När molekylärgenetikerna rotar i arvsmassan, upplever många att de överskrider de gränser naturen satt för människan. Medan entusiasterna ibland har överdrivit de möjligheter våra nya kunskaper om arvets kemi kan skapa, har kritikerna från sitt håll utmålat samma kunskaper som hot mot både hälsa och miljö. Resultatet har blivit ett regelverk som hotar att förkväva en teknikutveckling som – även om den skulle kunna användas för onda syften – också har mycket värdefullt att erbjuda inte minst när det gäller att slå vakt om miljön.
Populärt
De sagolika systrarna Mitford
Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.
Kornfeldt är mycket medveten om att hon rör sig i minerad terräng, och undviker skickligt att hamna vare sig i det överdrivet entusiastiska eller i det överdrivet panikslagna lägret. Hon citerar både teknikberusade entusiaster och företrädare för naturskyddsrörelsens traditionellt djupa skepsis inför allt vad genteknik heter. Hon undgår inte att ryckas med av forskarnas gränslöshet och iver, men är samtidigt medveten om att deras drömmar inte alltid kommer att gå i uppfyllelse. Inte heller blundar hon för de ekologiska problem som är förbundna med att återintroducera en utdöd livsform.
Jag föreställer mig att Kornfeldts bok kommer att locka många läsare som är roade av science fiction. Men den är inte science fiction. Den är istället välgjord populärvetenskap som ger god näring för tanken. Den traditionella naturvården var bakåtblickande; det gällde att skydda naturen från människornas klåfingrighet. Numera är naturvårdarna mer proaktiva och försöker inte sällan aktivt skapa eller rekonstruera biologiskt rika miljöer. Det är en lovande utveckling och antagligen har gentekniken ett bidrag att ge. Men Jack Horners små kycklingdinosaurier har nog ingen plats i denna ”sköna nya värld”.
Nils Uddenberg, Professor, författare samt tidigare etiskt sakkunnig i Genetiknämnden.