Att tolka ortnamn är svårt men spännande. De är goda källor till kunskap om äldre tid, ett slags hälsningar från landets tidigare inbyggare. Den i sammanhanget helt oumbärliga ”bibeln” heter Svenskt Ortnamnslexikon, som förklarar cirka 6 300 namn. Den utgavs 2003 av Språk- och Folkminnesarkivet och Institutionen för nordiska språk i Uppsala, med dess chef docent Mats Wahlberg som redaktör. Högst oväntat blev boken en stor succé, varför nytryck har skett kontinuerligt. Men forskarna har inte förtröttats under tiden. Därför stod glädjen högt i tak bland alla namnintresserade när en ny upplaga presenterades vid Bok- & Biblioteksmässan i Göteborg i höstas. Ett sextiotal nyskrivna artiklar har nu tillkommit och några hundra är reviderade. Upplagan sålde snabbt slut och en ny har redan fått tryckas.

I boken får alla intresserade välbehövlig hjälp med tolkningar. Vet man att ”ör” är fornsvenska för grus(bank) ger det god hjälp att förklara namn som Öresund, Öregrund, Örebro, Skanör, Kungsör och Örbyhus. Några andra exempel på inte helt lättbegripliga ortnamn är Kolmården, som liksom Ödmården bygger på det fornnordiska ”mardher”, som betyder stenrik skog. Nedkrympt finns ordet som andra ledet i Åmål.

Den som söker ortnamnens innebörd ska ta tid på sig – i synnerhet om de misstänks vara gamla. Först bör äldre stavningar sökas. Ofta är kyrkoböcker, markbyteshandlingar, mantalslängder och jordeböcker till stor hjälp. För de sistnämnda kan vi tacka Gustaf Vasa, som lät lägga upp dem. Går man ännu längre bak i tiden sinar dock källorna – på det stora hela saknas skriftliga vittnesbörd äldre än 1200-tal – utom på runstenarna.

Sedan måste man kontrollera om förklaringen rimmar med de lokala förhållandena. Finns de berg, sjöar, åar eller dalar som den förutsätter? Och man får inte heller glömma att landhöjningen kan påverka landskapet – ju längre tillbaka desto större skillnad. Mittnorrland stiger sålunda med någon centimeter per år. Där låg vattennivån vid Kristi födelse nästan tjugo meter högre än nu och dagens fasta kustland var ytterskärgård. Därför hittar man sjö- och viknamn långt in på torra land.

Ofta är detta arbete värt mödan. Många namn rymmer oväntad information om äldre tid – i enstaka fall ända tillbaka till bronsåldern. Och från den därefter följande järnåldern har vi rader av namn som alltjämt är i bruk och en självklar del av vår vardag. Bra exempel utgör alla namn som slutar på ”sta”: Bjästa, Kosta, Märsta, Svensta, Knivsta, Bollsta och Årsta. De är vanligast i Mälarlandskapen men finns även i Östergötland och är i övrigt mer eller mindre jämnt spridda i södra Sverige. De äldsta anses vara nästan tvåtusen år gamla. Så småningom försvann detta namngivningsbruk men det förekom ännu under vikingatid, vilket visas av att det påträffas både i England och Island. Den allmännast omfattade tolkningen är ”boställe”.

Också ”tuna”-namn som Sigtuna, Hälsingtuna, Vallentuna och Stora Tuna har imponerande ålder. De finns över hela Norden – hos oss främst runt Mälaren. Totalt existerar cirka 120 ”tuna”-namn och de anses ha uppkommit redan under äldre järnålder, alltså från 500 f Kr och senare. Den ursprungliga betydelsen har diskuterats mycket, numera tycks dock de flesta forskare vara eniga om att ordet står för ”inhägnat område” – i tyska motsvarat av ”Zaun” och i engelska av ”town”. Men ibland rör det sig om rena nyskapelser. Almtuna i Uppsala fick sålunda namnet för drygt hundra år sedan då Almqvist & Wiksell byggde hus för anställda.

Ofta låg ”tuna”-orterna centralt i bygden som kultställen. Detta framgår av att asatron ibland speglas i deras förled som i Ultuna, Närtuna, Frötuna eller Torstuna. Att sådana gudar ingår i ortnamn är förresten ett bra bevis på att de är mer än tusen år gamla, såsom i Torshälla, Onsala, Friggeråker, Härnevi, Frölunda eller Ulleråker.

Även landskapsnamnen är överlag mycket tidiga och ofta någorlunda lätta att förklara. Att Uppland, Västmanland och Södermanland heter så beror på deras läge kring Mälaren – en dåtida betydelsefull vattenled. Och lika klart är att västgötar och östgötar tillsammans bildar Götaland med viss koppling till namnet på Gotland. Hälsingland har genom professorn och hälsingen Stefan Brink fått en allmänt accepterad tolkning av ett tidigare förslag. Invånarna hette ”hälsingar” eftersom de bodde vid ”halsar”, en eller flera djupa vikar som under järnåldern skar långt in i landskapets centralbygder.

Hur då tolka namnet Stockholm? Alla vet att Birger Jarl beskrivs som dess grundare – det äldsta dokumentet där platsen omnämns är från 1252. Och forskarna tycks vara eniga om att staden tillkom vid denna tid. Men namnet bör rimligen vara något äldre och många har försökt förklara bakgrunden. Vissa förslag är förstås rena skrönor och väl fantastiska. En rolig förklaring – men mindre sannolik – är att vattnet tenderade att ”stocka sig” i de genom landhöjningen allt smalare sund där Mälaren möter Saltsjön.

Det kan vara roande att spekulera över vilka som är Sveriges äldsta geografiska namn. Experterna påpekar att de i första hand bör sökas i trakter med mycket långvarig mänsklig närvaro, exempelvis vid stora sjöar, vattendrag eller öar. Så har Vättern föreslagits ha sitt namn efter ett redan under bronsåldern förekommande indoeuropeiskt ord för ”vatten” – r-et finns ju både i ”water” och ”Wasser”. En annan kandidat utgör ångermanländska Nämforsen med dess mycket gamla hällristningar över älg och lax. Dåtida jägarfolk tog säkerligen fisk här – och taga heter som bekant ”nehmen” på tyska.