I samhällen som inte utvecklat ett statsmedvetande är det svårt att finna något annat sätt att sköta rättskipningen än genom att helt enkelt hämnas de oförrätter man tycker sig ha blivit utsatt för. Systemet med blodshämnd är naturligtvis primitivt jämfört med moderna juridiska förfaranden. Men det var det enda som fanns före statens uppkomst och det bars också fram som en form av rättsmedvetande hos befolkningen.

 

Systemet har funnits i många kulturer, kanske i alla. I Japan fanns det fram till 1873 en lag som gav släktingarna till en mördad rätt att uppsöka och personligen döda gärningsmannen. I det allmänna mönstret har en klan alltså rätt att hämnas oförrätter. Men det är också en rätt som gränsar till en social skyldighet, eftersom konsekvensen av att inte hämnas är att den sociala aktningen (hedern) sjunker för den som inte på detta våldsamma sätt hävdar sin rätt. Den sociala aktningen är ett flexibelt korrelat till den reella förmågan att hävda sig i samhället. Antropologen Anton Blok sammanfattar problemet:

 

”We have already referred to the liminal position of those who have been dishonoured and who ae therefore expected, even socially obliged, to take revenge. Plunged into mourning, these victims have all the features of people ´out of place´. They are avoided, excluded, ostracized – until they have taken revenge. Only after they have ´taken blood´ (and thus removed their defilement) is their mourning over and can they be reincorporated into everyday social life. This often happens in a festive way and they feel, as they say, reborn and sanctified, having moved from shame to honour…”

 

I södra Kalabrien – efter hela den joniska kusten och runt stövelspetsen på vilken det väldiga Aspromontemassivet tronar – härskar alltjämt vendettans logik inom den kalabresiska maffian, ´ndranghetan. Det är den rikaste av Italiens olika maffior och svårast att bekämpa. Det senare beror på att dess struktur är tajtare organiserad med hjälp av blodsband än motsvarigheterna på Sicilien och i Neapelområdet. Dynastiska äktenskap organiseras regelmässigt i syfte att bygga allianser och hålla ihop organisationen. Blodsbanden är försäkringsarrangemang. Antalet så kallade ”botgörare”, alltså tidigare medlemmar i organisationen som byter sida och börjar samarbeta med polisen, är jämförelsevis få i Kalabrien.

 

På påskafton reser vi över till den joniska kusten vid den italienska stövelns hålfot. Och just denna dag bryts freden i Crotone. I staden där Pythagoras geni för 2500 år sedan bildade skola ska under veckan som följer tre människor sätta livet till.

 

Genom vänners vänner får vi låna ett hus vid havet i Locri. Här pågår sedan 1967 en vendetta mellan klanerna Cataldi och Cordi. Ändå var det just här – i den grekiska stadsstaten Locri – som kring 650 före Kristus den första nedtecknade lagen uppträder i den grekiska världen.

 

Kalabrien för oavbrutet tankarna till Grekland. Flera av de framstående antika städerna låg ju här. Men också för att det finns byar på Aspromonte där det alltjämt talas grekiska (enligt somliga en grekiska med rötter i antiken, enligt andra är det en bysantisk grekiska från medeltiden och enligt ytterligare andra en blandning av dessa två). Fram till 1400-talet talades grekiska i hela Kalabrien. Ordet ´ndrangheta, som alltså betecknar den kalabresiska maffian, är gammalgrekiskt. Det betyder ”tapperhet” och tycks som en helt adekvat benämning på såväl den hederskultur som präglar maffiamiljöerna i dagens Kalabrien som på den hederskultur som präglade den grekiska antiken.

 

Den första stora utmaningen för de grekiska stadsstaterna var nämligen att bli av med vendettainstitutionen. Så länge rätt skipades som privat blodshämnd klanerna emellan kan man inte riktigt säga att det fanns någon stat. Och man kan med fullt fog säga att statens första stora kulturpolitiska problem var att lyckas förmå människorna att upphöra med privat rättskipning för att istället överlåta dömandet och straffandet åt stadsstaten, polis. Att omvandla hederskänslan i samhället så att det inte längre blev förknippat med en ansiktsförlust att gå till polisen (ett ord som kommer just från det grekiska ”polis”) när man upplever sig som ett brottsoffer.

 

Hämndtemat är följdriktigt helt centralt i den gammalgrekiska litteraturen. Vad är till exempel Iliaden om inte en enda stor utläggning om hämndens idé?

En gestalt som i den grekiska litteraturen särskilt drog till sig en diskussion om hämnden är Orestes, son till kung Agamemnon, som efter segern över Troja kom hem och mördades av sin hustru Klytaimnestra och hennes älskare Aighistos. Orestes hämnas så sin far genom att mörda sin mor och älskaren Aighistos.

 

I Odyssén lyfts Orestes fram som dygdemönster av både Nestor och gudinnan Athena. Nestor talar till Odysseus son Telemakos och uppmanar honom att döda friarna som i Odysseus frånvaro vill gifta sig med Telemakos mor Penelope. Han säger:

 

Väl att en dödad man lämnar kvar en son här i livet,
redo att hämnas begånget brott, likt Orestes som rättvist
dräpte Aighistos som mördat lömskt hans lysande fader.
Du också, käre vän – jag ser dig ju kraftfull och ståtlig –
visa ditt manliga mod, och bli prisad av kommande släkten.

 

Även Athena söker hetsa Telemakos ärelystnad med Orestes som exempel: ”Skulle du inte ha hört om ryktet den ädle Orestes/vann åt sig bland all världens folk då han dräpte Aighistos/sen denne mördat lömskt hans berömde far Agamemnon?”

 

I den homeriska världen (som ledande forskare menar speglade grekiska samhällsvärderingar som dominerade omkring 900-700 f kr) är vendettan oproblematisk och självklar. De aristokratiska krigarna som befolkar eposen har olika mycket heder eller ära (time) beroende på hur starka de är. Förmågan att hämnas oförrätter inverkar direkt på deras sociala anseende, deras time. Men det är också så att anseendet hos den som mördats enligt vendettans logik måste motsvaras av värdet hos den som blir föremål för hämnden. En krigare med mycket värde som Akilles kan bara kvittas med någon med motsvarande värde eller med summan av många krigare av mindre värde.

 

I den homeriska världen tycks det mesta handla om hur den rätta balansen ser ut mellan olika klaner och ätter. Det fanns ett skakigt allmänt rättsmedvetande om denna balans. Så tycks enligt nyare forskning grekernas berömda hybris ha mindre med attityden till gudar och religion att göra och mer med hur man förhöll sig till dessa känsliga balanser. Kanske kan man sammanfatta det så här: den lider av hybris som inte respekterar hävdvunnen heder och ära, det vill säga time, men då time är flexibelt och en funktion av styrka och framgång så är hybris bara ett namn på maktutövning som misslyckas.

 

Om blodshämnden var en självklarhet hos Homeros så blir den istället djupt problematiserad hos tragediförfattarna på 400-talet. Däremellan har nämligen polis, stadsstaten, etablerats. De aristokratiska klanernas makt har beskurits och en kollektiv delaktighet i styrelsen (demokrati) för fria grekiska män införts på många håll. Aten var ledande och det vore inte orimligt att se startskottet i den lag som stiftades på 600-talet och som syftade till att eliminera den privata rättskipningen i form av vendetta. Drakons lag (enligt Aristoteles från 621-620 före Kristus) förbjuder tagandet av daga av människor. Dock sker ingen straffpåföljd om någon dödats av misstag i några olika sammanhang (i samband med atletiska spel eller i samband med strid). Inte heller om man dödar en bandit som överfaller en. Lagen medger också att man har rätt att döda en man som överraskas när han har samlag med ens hustru, dotter, syster, mor eller konkubin.

 

Men detta sistnämnda är den sista resten som återstår av den gamla rätten att på privat initiativ hämnas oförrätter med döden. I alla andra fall var det bara staten som hade rätt att döma människor till döden. När så väl skett gavs dock uppdraget att avrätta mördaren till just den mördades släktingar, vilket rimligen både var en eftergift till och höll liv i de gamla vendettaenergierna. Att hämndens ande fortfarande svävade tung över samhället antyds också av att det inte ansågs försvaga någons sak att han anförde en vilja att hämnas när han drog någon inför rätta – det ansågs snarast som självklart.

Hämndens och rättens problem är helt central i 400-talets tragedidiktning. Bland annat bearbetar samtliga dramer kring Orestes öde – både Aischylos, Sofokles och Euripides varianter – moraliska, psykologiska, juridiska och religiösa aspekter av hämndens problem. Dramerna utgår ifrån det homeriska mytstoffet men förvaltar det anakronistiskt inom ramen för det växande statsmedvetandet. Jämfört med i den homeriska världsbilden så ses vendettan nu som ett hot mot samhället. Dramerna är ofta tydliga politiska ställningstaganden för det statliga våldsmonopolet och mot den privata hämnden. Att gå på teatern i Aten innebar inte sällan att få aktiva delar av det egna känslolivet kritiserat. Jag ska ta Aischylos som exempel.

 

Aischylos trilogi Orestien avslutas med pjäsen Eumeniderna, som kretsar kring frågan om Orestes ska straffas för modermord eller inte. Orestes förföljs av hämndandarna, erinyerna, vilka hejas på av Klytaimnestras vålnad. Orestes försvaras av guden Apollon, som bestämmer att frågan ska få avgöras av gudinnan Athena. Hon bestämmer i sin tur att en jury bestående av de tolv visaste medborgarna i staden Aten ska få avgöra om Orestes ska straffas eller inte. Det är tydligt att Athena på ett modernt sätt (alltså inte på den gamla blodshämndens vis) ser det hela som ett rättsfall. Juryn ska fatta beslut först efter att den anklagade hörts och både anklagelse och försvar har presenterats. Athena slår också fast att den här juryn ska fortsätta att existera för all framtid som en permanent domstol.

När juryn röstar blir utslaget oavgjort, sex röster vill fälla Orestes och sex vill fria. Domen blir friande eftersom Athena gett sig själv rätt att ha utslagsröst.

 

Eumeniderna är en diskussion om hur rätt ska skipas. Ska det ske med drivkrafter inom familjen och med hämnden som metod eller ska det ske i domstol med statens och hela samhällets bästa som rättesnöre? Det är uppenbart att Aischylos står för det senare. Erinyerna får pjäsen igenom representera de gamla makterna, de gamla gudarna och den gamla lagen medan Apollon står för det nya. Det nya presenteras som mindre hämndlystet och mindre drivet av ursprungskrafter som hat och hämnd. Samtidigt framställs det nya nog inte som mindre benäget att straffa, men en förskjutning sker från blodsband som den viktiga solidariteten till samhället som sådant. Athena tillhåller erinyerna:

 

Men kasta icke bland mitt folk den fackla
som tänder blodtörst i de unges hjärtan,
ett ofärdsrus som rasar utan vin.
Och väcken icke brödratvist och hat
och hetsa ej de mina man mot man,
som ilskna tuppar hetsas mot varandra.
Ett yttre krig må komma, av sig självt,
där finnes fält för eldig ärelystnad.
Men ingen blodig kamp på egen gård!

 

Erinyerna har till uppgift att förfölja och straffa dem som begått brott mot sin egen släkt. I denna pjäs omvandlas de i samband med att de sluter fred med Orestes till eumenider, vilket betyder ”de välvilliga”. De erbjuds en ny roll i det nya samhället. De ska vaka över bröllop och födslar, men blir uppenbarligen också fyllda av en önskan om mer allmän samhällelig endräkt. När de till slut, efter ilsket motstånd, accepterat den nya ordningen uttrycker de sig så här:

 

Hör min bön.
måtte aldrig tvedräkt, tvist,
som ej kan bli mätt på ofärd,
fylla staden med sitt larm.
Aldrig må marken som druckit av medborgarblodet
ropa på hämnd och dråp,
störta er stad i fördärv.
Folket ska fröjderna dela,
älska i kärleksfull endräkt,
hysa ett hat som förenar.
Ofta åt dödlige
bringar ett sådant samförstånd bot.

Ett intressant utslag av den ”kulturpolitik” som syftade till att minska omfattningen av det privata vendettavåldet rör lagstiftningen kring dödsklagan.

 

Dödsklagan tycks ha förekommit i alla antika civilisationer: Mesopotamien, Egypten, Israel, Grekland, Rom etc. Det var en rituell klagan över att någon närstående dött. Det inbegrep sorgesånger och självdestruktiva beteenden. Den sörjande kunde hölja sig i smuts och aska, riva sönder sina kläder och riva sig själv blodig. Det var framför allt kvinnor som klagade. Klagan kunde utföras av de sörjande själva eller av proffs. Hos Homeros benämns dödsklagan thrênos eller góos. Båda orden har indoeuropeiskt ursprung och har ursprungligen innebörden ”gällt skri”.

 

Med början i Solons lagar från 500-talet stiftas det på olika håll under de kommande århundradena då och då liknande lagar som förbjöd alltför ymniga sorgeuttryck. Lagen begränsade hur länge man fick sörja och värdet på mat och kläder som fick nedläggas i graven. Nattliga processioner förbjöds, de sörjande fick inte riva sig blodiga. Man fick inte dödsklaga över andra döda eller sådana som dött för länge sedan. Tjuroffer förbjöds i samband med begravning. Endast kvinnor som var nära släkt med den döde fick klaga och de var tvungna att stå bakom männen (att döma av vasmålningar lydde man inte alltid). Vidare fanns det regler som så att säga ville privatisera sorgen. Som att likvakan måste ske inomhus och vara över vid soluppgången. I en lag från Delfi (slutet av 400-talet) slogs det fast att alla utom de närmast sörjande måste gå direkt hem efter begravningen. Brott mot dessa lagar bestraffades av gynaikonómoi – en särskild sorts tjänstemän som hade hand om ärenden som rörde kvinnor.

 

Varför brydde sig den grekiska stadsstaten så mycket om hur folk sörjde sina döda? Jo, det var en del av en mer allmän politik som syftade till att stärka statens ställning på framför allt de aristokratiska klanernas bekostnad. Syftet var att förhindra att dessa klaner ökade sin inre sammanhållning med hjälp av begravningsritualer. Därför förbudet mot alltför stora ekonomiska och symboliska investeringar. Därför också begränsningen av offentlig exponering och viljan att göra begravningen mera till en affär för de närmaste i familjen och inte för hela klanen. Den särskilda inriktningen på kvinnor förklaras av kvinnornas dominerande roll när det gäller rituellt sörjande vid begravning, vilken alltså spelade en viktig roll för klanväsendet. Inte minst var kvinnornas klagande vid graven farligt för att det stimulerade till blodshämnd mellan rivaliserande klaner. Det var männen som utförde vendettorna, men kvinnorna krävde det av dem i sörjandet över de döda. Hos både Aischylos och Sofokles finns exempel på dödsklagande kvinnor som kräver blod. När Solon stiftade sin lag plågades Aten fortfarande av en trettio år gammal blodsfejd mellan klanerna Megakles och Kylon.

 

Förutom statsbyggarna fanns det en annan kraft i antiken som angrep dödsklagan, nämligen kristendomen. De kristnas skäl hade dock inte med statsnytta att göra utan med teologisk konsekvens. I den förkristna antiken ansåg nog de flesta att själen dog med kroppen. Andra trodde att man överlevde som en blodlös skugga. Förtvivlan över döden är begriplig med den tron. Men om nu Jesus ord var sanna om att vi inte dör när vi dör så fanns det ju ingen anledning att bli förtvivlad när någon dog. Tidiga kyrkofäder upplevde det som ett pinsamt hyckleri som skadade saken när föregivet kristna människor deltog i dödsklagan. Augustinus är särskilt gripande när han så uppenbart i Bekännelserna skäms över att han till slut efter lång kamp mot tårarna börjar gråta för att hans mamma Monica har dött.

Men trots staternas och kyrkans motstånd har både dödsklagan och vendetta överlevt in i vår tid, bland annat i södra Italien.

 

På påskdagen beger vi oss till den lilla bergsstaden San Luca, berömd för sin religiösa energi men också för sin historiskt centrala ställning för ´ndranghetan. Vi bevittnar den så kallade Affruntata. Det är träskulpturer som bärs av unga män. En föreställer Jesus som är återuppstånden, en San Giovanni som bär bud om återuppståndelsen till den tredje som består av Jesu mor, Madonnan. Det hela avslutas med att de unga männen med träskulpturerna rusar in i den med festklädda människor fulla kyrkan. ”Viva la Madonna!” ropar kvinnor – och som nordeuropé påminns man om hur ösig, vital och fysisk kristendomen kan vara i olika katolska tappningar.

 

Jag har sällan upplevt något så könssegregerat som firandet av denna påskdag i San Luca. Alla kvinnor går bakom Madonnan. Män står med män i olika grupper i staden. Unga män tittar på en med hotfullt utmanande blickar – och man finner det ofta klokt att slå ned blicken. En bekant säger att mycket av ”problemen” i staden har sina upphovsmän i hormonstinna ynglingar mellan 14 och 20. Men ´ndranghetaklanerna styrs av äldre män.

Två av San Lucas mäktiga klaner utkämpar sedan 1991 en blodig vendetta. 1992, när en i familjen Vottari mördats, krävde man i försök till fredsförhandlingar att få döda fem personer för att det skulle motsvara värdet på den döde. Förhandlingsbudet avslogs.

Några äldre män tilltalar oss flinande på tyska. Jag förklarar på italienska att vi är svenskar men vet inom mig att männen vet vad tyskan får oss att tänka på: det som hände i Duisburg förra sommaren.

 

I Duisburg mördades den 15 augusti sex personer som hörde till en av de stridande klanerna i San Luca. Förutom att vara en vendetta om heder och balans finns också en ekonomisk motsättning i bakgrunden. Den rör allsköns kriminell verksamhet, bland annat storskaliga narkotikaaffärer.

 

Jag befann mig på Sicilien när morden inträffade och följde utvecklingen i tidningarna. Varken borgmästaren eller kyrkoherden ville uttala sig om vilka som kan ha varit gärningsmännen (trots att alla vet vilka klaner som står mot varandra). Kyrkoherden säger att man aldrig får ta parti för någon av de stridande parterna. Och borgmästaren förklarar varför han inte utlyst ”stadssorg”: det beror på att det aldrig gjorts förut och att det skulle kunna feltolkas som ett ställningstagande.

 

Det rapporterades om huruvida mödrarna till de mördade förlät gärningsmännen eller inte. En gör det, andra inte. Bakgrunden är det som i forskningen kallas ”vendettans pedagogik” och som anses vara en specifikt kvinnlig uppgift i den traditionella hederskulturen. Kvinnorna hetsar männen, i synnerhet sönerna, att hämnas och därmed återskapa familjehedern. Påtryckningarna från kvinnorna kan bestå i hån och smädelser: den som inte hämnas sin far är ingen riktig man etc. Det psykologiska trycket från kvinnorna ökar i anslutning till årsdagen för hedersförlusten. I Kalabrien har man påträffat sedvänjan hos kvinnor att spara den mördades klädesplagg för att sonen, när han genomför hämnden, ska bära dem.

 

Biskopen i Locri formulerar en appell till kvinnorna i San Luca:

”Gör så att vendettan upphör. Det är bara ni som kan det: detta är inte ren ´ndrangheta, här finns inte bara intressen utan också emotioner, sentiment, bitterhet. Fejden är i kvinnornas hjärtan, det är de som bär förlåtelsen inom sig. Eller vendettan.”

 

Biskopen låter en nunna vid namn Carolina Iavazzo arbeta med kvinnorna i området. Hon arbetade tidigare med antimaffiaprästen Pino Puglisi i Palermo. Denne mördades av maffian 1993. Sedan ett antal år pågår ett samtal mellan den här nunnan och kvinnorna som är indragna i vendettan. Iavazzo säger att hon argumenterar så här:

”Jag förklarar att jag förstår deras raseri. Det är samma raseri som jag själv kände när don Puglisi blev mördad. Också jag tänkte att jag aldrig skulle kunna förlåta. Men sen förlät jag.”

 

Och begravningen politiseras på ungefär samma sätt som under antiken. Polisen önskar att ceremonin ska bli privat, att den eventuellt kan hållas i gryningen och eventuellt någon annanstans än i kyrkan i San Luca. De anhöriga vill däremot ha en offentlig begravning, ”inte en överdådig ceremoni, utan en normal, där vem som helst oavsett efternamn kan visa upp sin smärta”.

 

En av mödrarna menar att om ceremonin inte kan bli offentlig så är det detsamma som att hennes son mördas två gånger. En annan hotar med att kedja fast sig vid kyrkan. Och myndigheterna tar intryck. Prefekten i Reggio Calabria säger att efter hot av det slaget har man fattat beslutet att ceremonin ska vara offentlig. Myndigheterna fick dock igenom sin vilja när det gällde att förhindra procession. Kistorna togs genast in i kyrkan. Och på samma sätt skulle de efter ceremonin omedelbart transporteras till kyrkogården, utan procession.

 

 

TOMAS LAPPALAINEN

Författare, senast aktuell med boken Camorra.