Trots att Sverige har en röd-grön regering som med varje rimlig måttstock måste betraktas som svag, och trots att de frågor som står högst upp på den politiska dagordningen borde passa Moderaterna som hand i handske, befinner sig partiet i opinionsmässig kräftgång. En tydlig vänster-högerkonflikt inom välfärdspolitiken, en växande och allt grövre kriminalitet, en misslyckad integrationspolitik, en debatt om svenska värderingar, kända problem inom skolan, och för första gången på många år står också landets bristande försvarsförmåga i en alltmer osäker omvärld högt upp på dagordningen.

Ändå går alltså Moderaterna bakåt i opinionsmätningarna. Och internt finns tydliga meningsmotsättningar om politik såväl som strategi av en omfattning som inte kunnat skådas sedan det kaotiska 1960-talet.

Ett annat förhållande som ter sig besynnerligt är att det efter åtta år av regeringsinnehav och historiskt exempellösa valframgångar finns ett öppet missnöje inom Moderaterna med den tidigare partiledaren, som låg bakom dessa framgångar. Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski talar rentav om att han behandlas som ”skräp” inom det egna partiet. Inför detta står chefredaktören helt undrande.

Kanske är det så enkelt att den interna kritiken av Fredrik Reinfeldts politiska gärning egentligen är en logisk följd av det sätt på vilket Moderaterna förändrades under hans partiledartid? Och att Moderaternas nuvarande problem, som mer och mer tycks gränsa till kris, också hänger ihop med denna förändring?

Hypoteserna ligger nära till hands utifrån vad vi vet om partier generellt. I forskningen om partier beskrivs nämligen kontinuitet inte bara som en nödvändig förutsättning för förtroende utan också, i förlängningen, för långsiktig organisatorisk överlevnad. Förvisso kan det vara uppfriskande med nya grepp. Sådana behövs emellanåt. Men väljare, medlemmar och sympatisörer måste känna igen partiet. Därför måste de övergripande principer som definierar ett parti vårdas. I avsaknad av en ideologisk kärna uppstår villrådighet och i värsta fall kaos.

Att det är riskfyllt att företa transformationer betyder naturligtvis inte att partier inte fortlöpande bör förändras. Tvärtom blir varje parti som inte anpassar sig till nya samhällsvillkor förr eller senare obsolet och därmed irrelevant. Omvärldsanalys och program måste naturligtvis inte bara kännetecknas av ideologisk konsistens utan även en genuin förståelse av samtidens utmaningar. Att fem av våra åtta riksdagspartier varit representerade i riksdagen sedan den allmänna rösträttens genomförande är ett tecken på att de svenska partierna varit framgångsrika när det gäller att anpassa sig till en förändrad omvärld. Men den form av dynamisk anpassning över vidsträckta tidsförlopp, som tidigare skett i de svenska partierna, är någonting annat än den närmast maniska förändringsfilosofi som kännetecknade Nya Moderaterna.

I ett inledande skede var förändringen – efter 2002 års katastrofval – nödvändig. Den självrannsakan som inledde omprövningen vittnade om just dynamisk anpassning. Inte minst var den medialt oemotståndlig. Och framgångsrik: nya väljare strömmade till i en omfattning partiledningen nog inte själv vågat hoppats på. I valet 2010 höll Moderaterna på att bli riksdagens största parti och året efter låg opinionssiffrorna runt 35 procent.

I tider av hög väljarmobilitet och låg partiidentifikation är det vanligt förekommande att partier i medvind får en omfattande tillströmning av nya väljare på kort tid. Denna bandwagon-effekt är dock inte oproblematisk. Ett stort antal väljare ansluter sig till triumftåget utan att egentligen dela partiets grundläggande värderingar, de dras med eftersom många andra gör det och det är roligare att vara med en vinnare – ett mycket mänskligt beteende enligt socialpsykologisk forskning. Forskning har visat att det rentav är så att många väljare i efterhand tror att de röstat på partier som haft valframgång fast de i själva verket inte gjort det. Men på samma sätt som lös sand blåser bort vid minsta vindpust är nytillkomna väljare också lätta att förlora. Risken för att ett parti som växer snabbt är att politiken, för att passa de nya väljarna, breddas på ett sådant sätt att den egna profilen suddas ut. Den ideologiska kärnan riskerar med andra ord att förtvina.

När Moderaternas förnyelseprocess gick in i den fas där det nästan inte längre fanns några positioner att överge skulle partiet, proklamerades det högstämt, bli ett parti för alla medborgare. Den dåvarande partisekreteraren Per Schlingmann, som visserligen omfamnade den så kallade statsindividualismen, ville inte vidkännas några ideologiska etiketter. Ty sådana begränsade handlingsutrymmet och i modern politik gällde det att hitta lösningar som fungerade, som var relevanta för människorna i deras vardag, och då var inte ideologierna meningsfulla. Något motsägelsefullt kan man säga att pragmatismen blev ideologisk ledstjärna. Men var detta pragmatism? Eller var det snarare hybris?

Den kanske mest välkända distinktionen i litteraturen om politiska partier är den mellan idépartier som utformar sin politik utifrån principer och intressepartier som inriktar sig på att företräda en viss samhällsgrupps intressen. Distinktionen baseras på två teoretiska idealtyper och i det verkliga livet är de flesta partier i varierande grad både idéburna och intressebaserade. Det gäller även de tydligaste exemplen: Liberalerna brukar ofta beskrivas som ett typiskt idéparti men samtidigt har partiet alltid varit nischat mot tjänstemän och särskilt då lärarna. Centerpartiet var på den tiden partiet hette Bondeförbundet urtypen för ett intresseparti men inte ens när detta var som allra tydligast kunde partiet beskyllas för idélöshet. Historikern Rolf Torstendahl har beskrivit hur en intressepolitik på en konservativ värderingsbas genomsyrade Bondeförbundet redan från begynnelsen.

I Moderaternas fall är det ännu tydligare att distinktionen inte bidrar till fullständig klarhet. Från början motsatte sig högermännen i riksdagen en modern partibildning eftersom partier per se ansågs bidra till nationell söndring. Allmänna Valmansförbundet bildades med den uttryckliga ambitionen att vara ett parti för hela nationen och ej endast för en viss intressegrupp. Uppdraget var att ”hävda Sveriges egna och högsta krav” (försvaret och kungamakten) och partiet ”böjde sig för fäderneslandet” genom att höja sig över ”det simpla partibegreppets snäva råmärken”. För Harald Hjärne – en av högerns ledande teoretiker – var det helt enkelt fråga om en högre och finare form av parti, som skulle vara bärare av statsintresset och den nationella enheten, ”det fosterländska partiet par préférence”. Man kan beskriva det nybildade partiet som urtypen för ett idéparti, baserat på konservatism i dess renaste form, men det var samtidigt redan från början ett parti som just genom sin ideologiska inriktning kom att främja väletablerade samhällsgruppers intressen.

Att vara ett parti för alla är definitionsmässigt inte möjligt men för partier som växer snabbt och vinner insteg i nya grupper är frestelsen stor att sikta mot detta. När opinionssiffrorna skenade iväg 2011 meddelade partiordföranden att målet var just detta: ”Moderaternas uppgift måste vara att vara ett attraktivt erbjudande för alla väljare” (Dagens Nyheter, 21 oktober 2011).

Till slut blev jakten på ständig förändring kontraproduktiv för Nya Moderaterna. När alltfler positioner övergavs för att upprätthålla bilden av att förändring var själva grundidén – och den enda framkomliga vägen – började Moderaterna beträda det gränsland där positionsförflyttningarna riskerade att göra dem som delade partiets ursprungliga värdegrund förvirrade, och så småningom alienerade. Exakt när detta skedde är svårt att precisera, men när nedrustningen av försvaret accentuerades, den reglerade invandringspolitiken började avvecklas och näringslivet började framställas som ett särintresse tycktes det som om ingen gräns längre fanns.

Att det alls fungerade berodde naturligtvis på att omprövningsstrategier i det korta perspektivet tenderar att belönas av väljarna. Valframgångar ger även de partiaktivister som i grunden ogillar förändringar fördelar i form av makt och inflytande.

Väl framme i valrörelsen 2014 var emellertid en femtedel av de moderata riksdagskandidaterna så desorienterade att de åsiktsmässigt sett låg närmare något annat parti, enligt Sveriges Televisions valkompass. Inget annat parti hade en sådan åsiktsspridning bland sina kandidater.

Vad som skett påminner i väsentliga delar om det brittiska Labourpartiets utveckling. Först en omfattande omprövning, möjlig genom att partierna befann sig i djup kris vilket legitimerade en förnyelse. Förnyelseprocesserna blev kortsiktigt framgångsrika och därigenom möjliga att fortsätta men följdes till slut av ideologisk tomhet och tilltagande identitetskris, varpå valnederlag följde och till slut uppkom en politisk bumerangeffekt. Dessa båda fall illustrerar kontinuitetsfaktorns betydelse.

Förändra er eller dö! Så löd som bekant Reinfeldts budskap till de partiaktiva. Och Per Schlingmann har i efterhand förtydligat hur han såg på projektet Nya Moderaterna: omprövningar är nödvändiga varje dag, oavsett om det gäller affärslivet eller politiken.

Det råder delade meningar om hur reell den moderata omprövningen egentligen var. Länge var det många som vägrade att ta den på allvar: det var samma gamla moderater fastän i en ny förklädnad. Det handlade med andra ord enbart om retorik och förhållningssätt. Andra hävdade att ideologin var intakt men att de politiska lösningarna omprövades. Det var så partiledningen sökte legitimera kursomläggningen .

En tredje tolkning är att förändringen innebar en fundamental omprövning även av den ideologiska kärnan. Vilken av dessa tolkningar som äger mest giltighet är en fråga som forskningen förhoppningsvis kommer att ge svar på.

En fruktbar utgångspunkt för en sådan bedömning är att vi förflyttar oss tillbaka till kvällen den 30 maj 1980. Jag bänkade mig denna vackra försommarkväll i en fullsatt universitetsaula i Uppsala. Moderaterna hade just lämnat regeringen efter att Centerpartiet och Folkpartiet ingått en uppgörelse med Socialdemokraterna om skattepolitiken. Nu skulle den snart avgående moderatledaren Gösta Bohman tala. Hans tal bjöd på ord och inga visor: efter fem år med borgerliga regeringar hade inte den kollektivistiska samhällsutvecklingen kunnat bromsas, konstaterade han. Det var ett misslyckande. Moderaterna stod därför inför en viktig uppgift: det krävdes en genomgripande liberalisering av det svenska samhället, och om inte partiet med ännu större kraft och konsekvens drev på i en sådan riktning skulle utvecklingen mot socialism fortgå. En liberal revolt var nödvändig.

Det överordnade målet var att ge individerna mer självbestämmande. Socialdemokraterna ville nog väl, och välfärdsstaten hade förvisso varit framgångsrik när det gällt att utrota fattigdomen i det gamla Sverige. Men nu hade välfärdsstaten vuxit sig för stor, blivit ineffektiv och förkvävt medborgarnas frihet. Enligt Bohman var konsekvenserna ödesdigra. Den ”kollektivistiska välfärdsstaten” – ett begrepp han gillade att använda – gav upphov till en ”inlärd hjälplöshet” bland medborgarna. De passiviserades, vilket innebar att medborgarrollen förminskades. Ingenting var viktigare än att bryta den trenden.

Bohmans Uppsalatal brukar fungera som ett slags referenspunkt för den ideologiska offensiv som på allvar kom att utmana den socialdemokratiska hegemonin. Här finns den mix av liberala och konservativa värderingar som burit upp den ”klassiska” moderata linjen sedan de framgångsrika åren med Bohman vid rodret. Vådorna av ett kollektivistiskt samhälle hade stått i förgrunden även när Gunnar Heckscher var partiets ledare i början av 1960-talet. Heckscher varnade för den ”socialisering av sinnelaget” som Socialdemokraterna ansågs vara i färd med att genomföra. Det starka samhällets filosofi som Tage Erlander börjat tala om kallade Heckscher för ”spindelvävssocialisering” eftersom politiken syftade till att öka medborgarnas beroende av stat och kommun – folket skulle därmed oundvikligen ”bedövas och spinnas in”, en ”slapphet och motståndslöshet” skulle uppstå när människor vande sig vid att det allmänna tog över ansvaret för alltfler områden. Resultatet skulle bli förödande: passivitet och understödstagaranda.

Med Bohman införlivades liberalismen i det moderata evangeliet, eller rättare sagt den ekonomiska liberalismen: frihet för den enskilde individen och fri företagsamhet. Den ekonomiska liberalismens hade förvisso alltid funnits med i partiets ideologiska ryggsäck, men med den starka vänstervind som blåste under Bohmans partiledartid, som kulminerade med löntagarfondsstriden, fick den en mer central plats i partiets politik. Konservatismen tonades ned.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Liberalkonservatism blev partiets officiella ideologi. Det är ett hybridbegrepp och således problematiskt. Kunde två läror som idéhistoriskt var antipoder verkligen förenas? Uppenbarligen fungerade det friktionsfritt så länge det handlade om liberalism i den snäva ekonomiska meningen. Med tiden har det blivit svårare, när de liberala principerna vidgats till sådant som fri invandring, hbtq-rättigheter och normkritik. I denna typ av värdefrågor, som fått en alltmer framskjuten plats i debatten, frestas sammanhållningen på eftersom det är svårt att kompromissa.

Var finns den ideologiska kärnan idag? Varken handlingsprogram eller idéprogram ger särskilt mycket vägledning, ej heller partiledartal.

Jag dristar mig till att hävda att Moderaterna idag lider av ideologisk rotlöshet och att det är den som är grundorsaken till den identitetskris som tycks ha uppstått. Omfamningen av statsindividualismen och därmed den socialdemokratiska välfärdsmodellen är betecknande för denna rotlöshet. Till att börja med missförstod man förmodligen vad detta begrepp handlade om, vilket i och för sig inte är särskilt konstigt eftersom tesen att det finns en extremt stark individualism i Sverige delvis bygger på en villfarelse. Visst, svenskarna bejakar värden som självständighet och oberoende, och andelen svenskar med self expression values är ovanligt många enligt World Value Survey. Men individualismen – som staten är tänkt att garantera genom att göra oss oberoende av andra människor – handlar nog i grunden om att vi inte gillar asymmetriska maktrelationer. Vi vill inte vara beroende av andra människor, och vill inte att någon annan ska bestämma över oss. Det betyder inte nödvändigtvis att vi är individualister i den meningen som exempelvis John Stuart Mill avsåg. Mill såg antalet excentriker som ett operationellt mått på omfattningen av individualitet, och med en sådan definition torde Sverige stå sig slätt. Etnologisk forskning, som grävt djupare i den svenska mentaliteten, har visat att längtan efter konformitet också är ett utmärkande drag – vid sidan av att svenskar ogärna vill befinna sig i beroendeställning till andra människor (staten, däremot, går bra). Längtan efter jämlikhet, snarare än frihet, är således vad som kännetecknar svensk mentalitet, om man ska vara riktigt noga. Vi vill slippa krävande mellanmänskliga beroenden men inte avvika från andra.

Alldeles oavsett att analysen brast är det intressant att fundera över vad som hände med Moderaternas ideologiska uppstramning under Hans Zetterbergs ledning decenniet innan statsindividualismens atomistiska ideal blev partiets officiella frälsningslära? Det fokus som där fanns på det civila samhället och den ”lilla världen” med dess små gemenskaper bygger nämligen på en rakt motsatt föreställning om människan och om hur samhället ska organiseras.

Moderaternas situation illustrerar ett generellt problem med dagens partiväsende: i takt med att partierna har utvecklats till professionella kampanjorganisationer där den kortsiktiga jakten på lättrörliga väljare står i blickpunkten, och där i praktiken alla väljarkategorier betraktas som potentiella målgrupper, handlar politiken i allt högre grad av utspel och om ”kommunikation” och i allt mindre grad om grundläggande värderingar. För de partiaktiva, som i regel skolats in tidigt i sina partier, är detta någonting helt naturligt.

Rimligen bör det dramatiska genomslag för anti-etablishment sentiments vi sedan en tid bevittnar i hela den demokratiska världen ses i ljuset av detta.

Tommy Möller är professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet.