De senaste månaderna har jag läst fyra böcker som diskuterar den amerikanska krisen och som alla i något varierande grad gör det utifrån ett brett sociologiskt, politiskt och ekonomiskt perspektiv.De faller alla inom den radikala liberalismens huvudfåra, och de utgår på ett eller annat sätt i de senaste decenniernas politiska och ekonomiska situation i USA, som nu har förvärrats av den betungande finanskrisen och det kostsamma kriget mot terrorismen.

Men diskussionen förs inte utifrån en snävt teknisk-ekonomisk vinkel, utan istället ur ett socialt och klassmässigt perspektiv med fokus främst den amerikanska medelklassens ställning och utveckling. Det gör dem mer intressanta än mediernas dagspolitiska rapportering om arbetslöshet, räntepolitik och skattesänkningar. De problem som böckerna behandlar gäller frågor om vad medelklassen är, vad den kan uträtta, vilken roll den har idag och vilken den kan och bör spela i framtiden. Det gör diskussionen spännande, inte minst för den europeiska publik, som på hemmaplan upplever samma eller snarlika problem.

Medelklassen, eller mellanskikten som de stundtals kallas i den politisk-teoretiska diskussionen, är ett socialt skikt med flytande gränser och svårdefinierad kärna. I både socialistisk och konservativ idédebatt har medelklassen värderats lågt, speciellt i Europa. Här har medelklassen huvudsakligen setts som en restprodukt, en social grupp som inte entydigt har kunnat hänföras till någon av det moderna samhällets dominerande krafter – kapital och arbete – eller deras sociala kategorier bourgeoisie och proletariat. Medelklassen är det som blir över när man sållat agnarna från vetet.

Den utgörs av den brokiga samling som inte kan hänföras till arbetarklassen på grund av alltför god ekonomisk ställning eller social status. Den kan heller inte stämplas som borgerlig eller kapitalistisk eftersom den vanligtvis inte äger några produktionsmedel och inte har ett tillräckligt social anseende. Medelklassen är på sätt och vis ett skikt av överblivna eller utstötta. En grupp som bara kan kategoriseras genom sin vaga ideologiska profil, sin oklara sociala status, sin ständiga politiska vacklan och sin varierade ekonomiska ställning.

I skuggan av det socialistiska perspektiv som i olika former har dominerat Västeuropas intellektuella debatt sedan modernitetens genombrott, har medelklassen eller småborgerligheten setts som en klass på efterkälken. Ett skikt som har blivit avhängt i den snabba utveckling som har följt efter den fria marknadens seger över den absolutistiska statens merkantilism. Den har inte förmått ta steget från den enkla, av lokala behov styrda produktionen av bruksvaror eller traditionellt välkända tjänster till den storskaliga produktionen av bytesvaror för en världsmarknad av anonyma konsumenter.

Småborgerlighetens framtid är på grund av detta vankelmod osäker och dyster. Det gör medelklassen ointressant, närmast försumbar i ett större världshistoriskt perspektiv. Medelklassens öde är att klämmas till döds mellan det obevekligt framstormande storborgerliga kapitalet och den av historien till seger utkorade arbetarklassen. Marxismens sociala och politiska berättelse följer i detta avseende samma schema som ett grekiskt ödesdrama. Slutet är fastställt redan i öppningsscenens förutsättningar. Ingenting kan ändras av människors vilja eller handling.

I denna ödeskomedi är småborgerlighetens roll att malas till stoft av de tyngre och starkare klasser som omger den. Historien måste och kommer att utplåna detta parasitära och överflödiga skikt som finner sin utkomst på områden som det stora kapitalet ännu inte har upptäckt och ockuperat. Småborgerlighetens klassmedvetande är enligt detta synsätt en perspektivlös egoism, dess födkrok den direkta och skamlösa utsugningen, då den utgör det första ledet i utsugningen av det arbetande folket. Småborgerskapets ideologi är en nostalgisk dröm om en förlorad pastoral idyll – en idyll som aldrig har existerat.

Det ideologiska klimatet liksom den ideologiska debatten har sett och ser fortfarande mycket annorlunda ut på andra sidan Atlanten. Där har marxismens ideologiska perspektiv aldrig fått samma genomslag som i Europa. I den ”amerikanska drömmen” spelar medelklassen en central roll. Den har tillmätts ett högt politiskt värde och setts som en samhällsbärande snarare än som en parasitär klass. I amerikansk politisk debatt har arbetarklassen däremot aldrig intagit samma tunga och upphöjda position som den har haft i Europa. Kommunismen, socialismen eller socialdemokratin har aldrig lyckats locka massorna. Socialistiska partier har snarare lyst med sin frånvaro än med sin närvaro. Amerikansk politik har sedan inbördeskriget dominerats av två varandra tämligen närstående partimaskiner, någon tredje kraft har aldrig fått möjlighet att formulera ett alternativ. Naturligtvis finns det skillnader och skarpa konflikter i amerikansk politik, men det har vanligtvis handlat om andra frågor än ekonomisk och social jämlikhet, allmän välfärd och kollektiva trygghetssystem. Amerika har i dessa avseenden varit långt mer privatkapitalistiskt orienterat, och dess politiska och ekonomiska moral har kunnat sammanfattas i ordstävet ”envar sin egen lyckas smed”.

Förmodligen hänger denna skillnad mellan Europa och Amerika samman med att den amerikanska republiken skapades som ett alternativ och en motsats till Europas auktoritära, feodala eller absolutistiska stater. Det brukar sägas att den amerikanska författningen skrevs av ”eleven men and one ghost”. Spöket var bilden av det Europa kolonisterna hade lämnat på grund av religiös förföljelse och fastlåsta hierarkier. Det nya samhället skulle vara fritt i den meningen att alla skulle kunna skapa sin egen lycka genom hårt arbete och moralisk disciplin. Ingen överhet eller stat skulle tillåtas begränsa den enskildes frihet så länge den inte inskränkte andras frihet. Den sociala gemenskapen skulle byggas på individuella val och prestationer, inte på yttre tvång. Därför har inga gemensamma välfärdssystem av större omfattning kunnat skapas i USA De har setts som en statlig inskränkning av den individuella friheten och möjligheten att på egen hand bana sin livsväg.

Naturligtvis har denna starka betoning av friheten skapat stora ekonomiska klyftor i det amerikanska samhället. Friheten är ett av politikens tunga värden, därom råder inget tvivel, men detsamma gäller också likheten. På sätt och vis är dessa ideal varandras motvikter, två oförenliga värden, som aldrig fullt ut kan realiseras i en harmonisk balans. Friheten ger den starke, den talangfulle och den hänsynslöse möjligheten att förverkliga sina drömmar, samtidigt som den undergräver den svages skydd och rätt. Jämlikheten har motsatt effekt: den begränsar eller förkväver den enskildes suveränitet och möjlighet att fritt utveckla sin talang eller att fritt skapa sin egen trygghets materiella grundval.

Enligt Marx och den socialistiska doktrinen skulle samhällsutvecklingen renodlas därhän att det moderna samhället klövs i två varandra motstående klasser: en liten och ständigt krympande storborgerlig elit som omfattar någon eller möjligen några procent av befolkningen, och en numerärt överväldigande arbetarklass. I denna situation skulle exploateringen nå en paradoxal och outhärdlig omfattning. Kapitalismens inre logik skulle driva kapitalägarna att maximera sina vinster till nivåer där arbetskraften utarmades och pressades till ett liv under existensminimum. Därigenom skulle det kapitalistiska samhället bringas till självdestruktion, genom att de produktivkrafter det en gång frigjort blir låsta av de produktionsförhållanden samma kapitalism skapar. Denna inlåsning kan enligt den socialistiska profetian bara brytas genom en våldsam social och politisk revolution.

Denna förutsägelse har dock inte besannats. Småborgerligheten eller medelklassen har inte utplånats och arbetarklassen har inte vuxit till den överväldigande del av befolkningen som profetian förutspår. Tvärtom har motsatsen inträffat. Det är visserligen sant att småproduktionen har trängts och fortsatt trängs undan av större och starkare företag. Men medelklassen har oavlåtligt vuxit. Den klassiska småborgerligheten bestående av hantverkare och små köpmän har måhända tunnats ut, men samtidigt har medelklassen fyllts på av nya skaror av tjänstemän av alla de slag. Med produktionsapparatens väldiga tillväxt följer en lika våldsam växt av samhällets administrativa apparat. Det tycks vara en naturlag att en växande produktionsapparat kräver en lika snabbt växande administration av byråkrater och teknokrater, och att den samtidigt kraftigt reducerar den traditionella arbetarklassens numerär och därmed också försvagar dess politiska inflytande.

Den moderna samhällsutvecklingen tycks kräva ständigt nya härskaror av alltmer specialiserade tjänstemän. Det är själva den oavbrutet uppskruvade produktionen som skapar behovet av detta nya mellanskikt av administratörer. De må sedan vara ingenjörer eller ekonomer, läkare eller sjuksköterskor, lärare eller poliser eller lokalvårdare. I en långsökt härledning kan de alla ses som en kugge i den utvecklade kapitalismens väldiga maskineri, men det gör dem likväl varken till arbetare eller till borgerskap, utan just till medelklass, ett socialt skikt mellan dessa, det bortvittrande industrisamhällets alltmer konturlösa huvudklasser. Idag råder som en konsekvens av denna utveckling en intensiv strid inom fackföreningsrörelsens olika fraktioner om var olika yrkeskategorier skall ha sin fackliga hemvist. På fabriker som en gång i tiden sysselsatte tusentals arbetare sköts idag produktionen av en handfull arbetare vars uppgift är att på dataskärmar övervaka maskinernas arbetsgång. De är färre, inte fler, än de tjänstemän som arbetar på företagens faktureringsavdelningar.

Parallellt med denna utveckling har de offentliga sektorerna vuxit i än mer uppskruvat tempo. Statligt, kommunalt eller regionalt anställda har blivit allt fler i samma takt som dessa instanser tillvällt sig växande makt över samhällsutvecklingen, vanligen på bekostnad av marknadens inflytande. Om det finns någon tendens i de moderna samhällen som brutit fram sedan 1600-talet, så är det denna oavlåtliga och till synes obevekliga tillväxt av den statliga eller allmänna makten. Ett tydligt exempel på denna utveckling är att det allmänna idag är den största arbetsgivaren i de flesta moderna samhällen och att i vårt eget land det nu är rätt länge sedan Kommunalarbetareförbundet passerade Metallarbetareförbundet i medlemsantal. Det innebär en icke oväsentlig maktförskjutning inom hela det politiska fältets centrala förutsättningar.

Denna utveckling av mellanskikten är obestridlig, och även om fackföreningarna talar om dem som ”den nya arbetarklassen” föredrar huvudparten av dessa grupper att betrakta sig själva som medelklass. Det framgår tydligare i den amerikanska debatten kring denna utveckling i alla dess tangenter, som också är betydligt livligare än den europeiska, och det har den enligt mitt förmenande alltid varit. Den amerikanska samhällsvetenskapen har genomgående varit mer präglad av Tocqueville och Weber än av Marx, och det gäller även dess radikala flygel. Det räcker med att nämna några portalgestalter, som C. Wright Mills, Barrington Moore, Theda Skockpol eller Richard Sennett för att få det bekräftat.

Den larmsignal som ljuder i alla de nyss lästa böckerna, om än i olika tonart och ljudnivå, har utlösts av en snabbt växande spricka i den amerikanska klasstrukturen, en spricka som enligt författarna hotar att slita det amerikanska samhället i stycken och ödelägga den amerikanska dröm som alltsedan frontiertiden har varit en central drivkraft i samhällslivet.

Den stora amerikanska drömmen har varit att nationen ger utrymme för män–niskor att genom hårt arbete skapa sig om inte en svindlande förmögenhet, så dock en solid trygghet. Denna dröm har varit möjlig att sälja därför att den stora medelklassen – till vilken man i Amerika räknar även skikt som i Europa ses som arbetarklass – faktiskt har förmått att göra drömmen till verklighet. Under efterkrigstidens första decennier var inkomstfördelningen sådan att de flesta amerikaner med framåtanda, flit och sparsamhet kunde skaffa sig ett bra och bekvämt hus, hålla sig med hemmafru och bil, i vissa fall till och med två bilar. Naturligtvis fanns och finns det medborgare som inte har klarat eller klarar att uppnå drömmen, men de har aldrig varit i majoritet och man har därför kunnat se deras elände som ett resultat av lättja eller dryckenskap. I stora drag har verkligheten tyckts bekräfta drömmen. Tillräckligt många arbeten var under decennierna efter kriget tillräckligt välavlönade för att skapa det välstånd som den amerikanska drömmen idealiserade.

Medelklassen, den stora tysta majoriteten, har, sett ur detta perspektiv, inte haft behov av en solidarisk välfärdsstat av europeisk typ. Den har kunnat bygga sin välfärd och trygghet med egna händer och eget arbete.

Givetvis fanns det också under de gyllene decennierna efter världskriget markanta skillnader mellan de mycket rika, de som ägde produktionsmedel och samlade miljoner eller miljarder på hög, och vanliga löntagare och näringsidkare, men det rådde ändå något slags balans mellan överklassens och medelklassens inkomster. Skillnaderna var aldrig större än att de mycket rika kunde stå som exempel för att Amerika belönade och premierade hårt arbete och begåvning. Det amerikanska samhället hängde samman och alla hade chansen att klättra några pinnhål på statusstegen, om än inte till dess högsta topp.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Idag ser det inte längre ut så, om man får tro de böcker jag har tagit del av. Även om de till sin karaktär, betoning och slutsatser skiljer sig åt, diskuterar de alla ett problem som inte ens har identifieras i europeisk debatt. Boken The Middle Class: A History av Lawrence James är kanske den minst spetsiga av de böcker jag diskuterar. Den är väsentligen en rätt allmän akademisk avhandling som söker medelklassens historiska rötter och har i mindre grad än de övriga ett politiskt budskap. Dess motsats är framför allt It’s The Middle Class, Stupid! av James Carville och Stan Greenberg, som närmast framstår som en propagandistisk argumentsamling för en radikal liberalism vars udd är riktad mot den konservativa delen av det republikanska partiet. Det gör den en smula ytlig, tunn och taktiskt orienterad i sitt resonerande om dagens amerikanska problem. De två mest intressanta och inträngande framställningarna är Robert Franks FallingBehind och Hedrick Smiths WhoStole the American Dream? Men de problem och hotande scenarier som diskuteras är i alla böckerna desamma. Det handlar om hur det amerikanska samhället snabbt håller på att klyvas genom den klyfta som under de två senaste decennierna har tillåtits uppstå mellan den stora medelklassen och den superrika överklassen – en klyfta som alltmer framstår som ett Ginnungagap i Amerikas sociala system.

Den samhällspakt som höll samman Efterkrigsamerika håller på att upplösas genom en växande girighet bland de superrika. De tar ogenerat en växande del av den gemensamma kakan, samtidigt som de har makt att förneka medelklassen det liv som den tidigare har kunnat skapa sig. Alla fyra böcker utsänder samma tydliga varningssignal och underbygger den med tung och träffande statistik. Sålunda var företagens andel av nationalinkomsten år 2007, alltså året före börskraschen, den högsta sedan 1943. Löneandelen sjönk samma år till den lägsta sedan 1929. Gapande klyftor i inkomstfördelningen karaktäriserar enligt dessa böcker dagens amerikanska ekonomi. Medan medelklassens intäkter har stagnerat, har de ultrarika (dvs. 0,01 procent av befolkningen) gjort ett språng från en årlig inkomst på 4 miljoner dollar 1979 till närmare 25 miljoner 2006 – en ökning med 600 procent per familj. Och så vidare.

Det är alltid svårt att värdera statistik, i synnerhet statistik som är utvald för att illustrera en tes, men det är likväl svårt att värja sig mot den kompakta argumentationen i alla dessa böcker. Amerika har förvisso genom en stor del av sin historia varit rikedomens och de rikas paradis: Ett hägn där de stenrika inte har förföljts av hårda skatter utan lämnats i fred att berika sig efter förmåga. Men detta Amerika har i än högre grad varit medelklassens förlovade land, där de klassiska puritanska dygderna har belönats väl. Det har varit den amerikanska modellens styrka, grunden till dess enastående framgång och orsaken till västvärldens seger i det kalla kriget.

Idag finansieras välståndet, såväl i Amerika som i Europa, med lånade pengar. Skräcken för att höja skatterna i samhällen där lönerna ständigt krymper har tvingat den rika värld vi lever i att i svindlande takt öka sin skuldsättning till astronomiska belopp. Snedvridningen i inkomstfördelningen och medelklassens fortskridande utarmning hotar våra samhällens ekonomiska stabilitet, riskerar att urholka de enskilda människornas drömmar och lägga deras värld öde. Det har skett tidigare och det kan ske igen. Dagens politiker och opinionsbildare borde betänka att medelklassen både kan vara en samhällsbärande klass och en samhällsomstörtande klass. De revolutioner vi har upplevt i vår historia har inte varit resultatet av en utarmad underklass vrede. De har sprungit ur en missnöjd medelklass raseri. Underklassen har nästan aldrig organisation, kunskap eller bildning nog att artikulera en vision om ett annat samhälle med en annan fördelning av de samlade resurserna. Det har däremot medelklassen. Samma medelklass har vanligen ett vidsträckt tålamod och en förvånansvärd lojalitet, men inget av dessa karaktärsdrag är oförgängligt.

Den västliga världen står idag inför enorma utmaningar. Den eufori och lättnad som utlöstes av segern i det kalla kriget har på bara några årtionden förbytts i sin motsats. Västvärldens tidigare så solida ekonomi ligger numera i spillror och våra stater står idag med tiggarstaven framför Kinas port, ett Kina som är en paradoxal och motbjudande förening av auktoritär statskommunism och djungelkapitalism. Det är i mina ögon en illavarslande situation. Ännu är vi kanske överlägsna det nya Kina såväl ekonomiskt som militärt, men det kommer vi inte att förbli om vi inte ser till att vårda den medelklass som har hållit samman och burit upp våra samhällen under den väldiga modernisering som har skapat vårt välstånd och vår välfärd.

De böcker jag läst denna vinter har fått mig att klarare se sammanhanget mellan den inre ekonomiska krisen i Amerikas och Europas ekonomier och den yttre krisen av geopolitisk och militär karaktär. Det har skakat mig och fått mig att misstänka att västvärldens välpolerade självbild i grunden är falsk. Vi är inte världens självklara centrum, vi kan inte lösa ens planetens mest överhängande problem. Våra normer och ideal må synas oss självklara men är blott tomma ord i andra länder och kulturer. Vi har en vriden bild av vårt samhälles styrka och stabilitet, en bild som systematiskt underskattar medelklassens dygder och normativa betydelse, samtidigt som den såväl idealiserar överklassens luxuösa överdåd som den förhärligar underklassens ”naturliga” livsstil. Stundtals har jag under läsningen av några av dessa böcker tyckt mig ana den bortre gränsen för den världsordning som har haft den västliga världens demokratiska och universellt mänskliga ideal som centrum och förebild.