Det talas idag mycket om liberalism. Det talas också mycket om att liberalismen skulle vara i fara. Rimligheten i sådana resonemang är givetvis i hög grad beroende av vad man menar med ”liberalism”. Härom råder dock ingen enighet. Att det svenska riksdagspartiet Liberalerna är i fara, närmare bestämt i fara att åka ur riksdagen är uppenbart. Men är de i fara därför att de har hållit fast vid liberalismen eller därför att de har övergivit den? Därom går meningarna isär. Och det är nu heller inte enbart eller i första hand det svenska riksdagspartiet Liberalerna man avser när man gör gällande att liberalismen är hotad. Snarare är det någon form av liberal och demokratisk världsordning som man anser utsatt för hot. Förutsättningen tycks ofta vara att man tror att en sådan världsordning upprättades efter 1991, men att den nu står på spel. Återigen är detta svårt att ta ställning till innan man förklarat vad man avser med ”liberalism”.

Här tänker jag tala om ”liberalismens rötter”. Det betyder att jag ämnar tala som idéhistoriker utan anspråk på att vara liberal ideolog. Jag vill beskriva det som faktiskt uppfattats och uppfattat sig självt som liberalism genom idéhistorien.

”Herder var en avgjord motståndare till vad som numera ibland kallas ’kulturimperialism’.”

Ordet ”liberal” och ”liberalism” som beteckning på en politisk riktning uppkom omkring 1812, i Sverige strax därpå. Filosofen Nils Fredrik Bibergs skrift Om falsk och sann liberalism (1824) är ett tidigt exempel på användandet av ”liberalism” i en svensk boktitel. Biberg inledde sin skrift med konstaterandet att ”publicismens, och, hvad som sedermera icke gärna utebliver, äfven den publicistiska demagogiens tidehvarf har inbrutit”. Översätter vi ”publicismen” till ”sociala medier” och ”demagogien” till ”populismen” finner vi att debattsituationen för tvåhundra år sedan liknade dagens. Det bör kanske för säkerhets skulle framhållas att Bibergs slutsatser i många avseenden skilde sig från Lena Anderssons i en bok med ett likartat namn.

Liberalismens rötter sträcker sig dock längre bort än liberalismen själv. Vi kan tala om föregångare till liberalismen redan innan begreppet hade formats och ordet kommit i svang. Så avser jag att göra här. Föregångarna är många och förgreningarna vidlyftiga. Svante Nycanders Liberalismens idéhistoria ger en utmärkt översikt. Här skall jag koncentrera mig på två namn. Jag väljer då inte några av de mest kända som John Locke eller Adam Smith. Istället väljer jag två tyska tänkare, Immanuel Kant och Johann Gottfried Herder. Av dessa är Kant en allmänt erkänd föregångare till liberalismen. Herder nämns mera sällan i detta sammanhang. Men det beror på ett missförstånd, en historisk felsyn. Man uppfattar idag gärna liberalismen som motsatt nationalism och populism. Men under sitt första dryga sekel var liberalism i mycket samma sak som nationalism och populism. Det var i ”folkets” namn som de liberala rörelserna krävde frihet och med ”frihet” menade de först och sist nationell frihet, nationell suveränitet. Men låt oss ta en titt på idéutvecklingen i dess helhet.

Jag väljer sålunda att börja med Immanuel Kant (1724–1804) och Johann Gottfried Herder (1744–1803). Dessa båda tyska filosofer var ungefärligen samtida, även om Kant var en generation äldre och i själva verket var Herders lärare vid universitetet i Königsberg. De var inte ovänner, men skarpt kritiska till varandras filosofi. Som filosofiska författare var de mycket olika. Kant var skolastisk med många sorgfälligt definierade termer och invecklade resonemang, framförda på den torraste prosa. Herder var tumultuarisk, entusiastisk, överflödande av poetisk svada. Båda har haft ett inflytande på senare tiders tänkande som knappast kan överskattas. De renodlade var för sig en syn på den politiska verkligheten som fortfarande kan kännas igen i dagens debatter.

Kant utvecklade i sin skrift Om den eviga freden sina tankar om det internationella samfundet. Han ställde frågan under vilka villkor man skulle kunna undvika de ständiga krig som plågat mänskligheten sedan historiens begynnelse. Han finner svaret i en världsfederation, ett hela värden omfattande förbund av fredliga stater. En förutsättning för ett sådant förbund är att de stater som ingår i det måste vara ”republikanska”, det vill säga rättsstater med ett starkt folkligt inflytande. Detta i sin tur förutsätter att hela världens befolkning har nått en mycket hög etisk och moralisk nivå. Stora moraliska framsteg i alla länder krävs sålunda. Men Kant är optimistisk. Han tror att sådana framsteg är fullkomligt möjliga, även om det inte går att förutsäga dem med säkerhet. För den enskilde gäller att arbeta i riktning mot mänsklighetens moraliska framsteg.

För att riktigt förstå Kants resonemang måste man sätta sig in i hans syn på moralen. För Kant finns det en absolut moral, dikterad av det praktiska förnuftet (och i sista hand upprätthållen av Gud). Kant arbetar med andra ord i en naturrättslig tradition där föreställningen om mänskliga rättigheter är väsentlig. Han antar ett rättsligt-moraliskt regelverk där det rätta är absolut och okränkbart, även om det inte skulle vara faktiskt realiserat på jorden. Det var denna Kantska idealism som inspirerade exempelvis Esaias Tegnér (”Det rätta är evigt”…) och Viktor Rydberg (”Vad rätt du tänkt…”). Människorättstänkandet var det överordnade. Politiken sågs som den förverkligade rätten. Och denna rätt uppfattades som evigt giltig, densamma för alla tider, alla länder, alla folk. Så tillvida var Kant en arvtagare till upplysningen och som sådan uppfattade han sig själv. Det finns bara ett förnuft och det måste styra. De mänskliga rättigheterna, det moraliska förnuftet och världsfederationen uppfattas också som teleologiska principer. De utgör det ändamål som styr eller åtminstone bör styra historien. De utgör på en gång politikens och mänsklighetens verkliga ändamål.

Herders tänkande var i många avseenden raka motsatsen till detta. Herder gör gällande att varje folk har sin egen världsuppfattning, en syn på tingen som kommer till uttryck i dess språk, dess sånger, dess diktning, dess filosofi, dess folkseder. Språket är för Herder inte bara ett neutralt redskap för att vidarebefordra information. Utan språket förmedlar ett sätt att betrakta världen och en känsla av gemenskap som håller samman en grupp, som ger ett folk en hemmahörighet, en tillhörighet, ett ställe, där det bor. Varje folk bebor sitt språk likaväl som sina berg och dalar. Herder myntar ordet ”nationalism” för att beteckna detta. Och han ställer sig ytterst kritisk till den upplysningsfilosofi som bara räknade med en enda universell norm.

Herder skrev bland annat:

”Naturen fostrar familjer, den naturliga staten är alltså också ett folk med en nationalkaraktär. […]Ingenting förefaller därför så uppenbart strida mot regeringarnas mål än den onaturliga förstoringen av stater, den vilda blandningen av människoslag och nationer under en spira.”

Det var naturligtvis de multinationella imperierna i samtiden som utsattes för denna kritik. Herder kunde formulera ett mycket vältaligt och ironiskt avståndstagande från upplysningens typ av kosmopolitism:

Vårt handelssystem! Kan man tänka sig något högre än denna förfining av en allt omfattande vetenskap? […] Hur eländig var inte den tid när det fortfarande fanns nationer och nationalkaraktär! […] Vi har kanske inte längre ett fädernesland, ingenting som är oss kärt och som vi lever för; men vi är människovänner och världsmedborgare. Alla Europas härskare talar redan franska, snart kommer vi alla att göra det.”

Herder gissade fel på språk, kan man väl tillägga, men fick annars rätt. Han var en avgjord motståndare till vad som numera ibland kallas ”kulturimperialism”.

Herder var också en sorts populist. Han värdesatte det folkliga och den folkliga kulturen som han satte i motsats till eliternas kultur. Från honom utgick ett intresse för folkvisor, som han samlade och gav ut, för folksagor och folkliga sedvänjor. Om eliternas kultur var kosmopolitisk och franskorienterad så var folkens kultur nationell. En svensk läsare kanske känner igen resonemanget från C J L Almqvists ”Svenska fattigdomens betydelse”.

Det går att säga att Kant och Herder blev inspirationskällor för var sin sorts liberalism. Kant kunde åberopas av de liberaler som utgick från upplysningen och trodde på ett universellt förnuft, en universell moral, på ”mänskliga rättigheter” och en kosmopolitisk världsordning av det slag som Nationernas förbund och Förenta Nationerna med växlande framgång försökt förverkliga under de senaste hundra åren. Det var ett synsätt som appellerade till en upplyst elit, till storborgerlighet och en viss typ av intellektuella. Från Herder utgick den liberala strömning som tog sig uttryck i de italienska och tyska enhetsrörelserna under 1800-talet, som var folklig och demokratisk, emotionell och militant, som slog vakt om folk och nation och som hade sin spets riktad mot de multinationella imperier sådana som det habsburgska eller det tsarryska.

Under sitt första halvsekel definieras liberalismen i Europa av sin kamp mot den heliga alliansen, mot furstar, kungar och kejsare, mot systemet Metternich. Förtryckta nationaliteter ropar på frigörelse. Italienarna kämpar för frigörelse från Österrike och för nationell enighet. Detta blir risorgimento, hjältarna är Mazzini och Garibaldi. Överallt har liberaler sympatier för italienarnas sak, i Storbritannien men även i Frankrike. Men italienarna är inte ensamma om att kämpa för sin nationella existens. Liberalismen bland polacker och balter är riktad mot det folkförtryckande Ryssland, bland tjecker återigen mot Österrike. Bland greker, bulgarer och rumäner, länge bland serber mot det osmanska imperiet. I Sverige, Danmark och Norge får den liberala nationalismen i stor utsträckning formen av ”skandinavism”. Fienderna är Ryssland och Preussen. Det hela kompliceras av att det också finns en tysk liberalism. Dess främsta krav är Tysklands enande.

Det stora liberala revolutionsåret är 1848. Visserligen misslyckas revolutionerna mestadels. Men de sätter ändå dagordningen för framtiden. Liberalismens store motståndare, reaktionens anförare, Metternich tvingas lämna sin post och gå i landsflykt. Efter det lider Österrike nederlag efter nederlag. År 1870 finns det enade Italien där, 1871 det enade Tyskland. Men liberalismen triumferar också i Europas randområde. Bit för bit faller det osmanska väldet samman. Greker, serber, bulgarer, rumäner och albaner vinner friheten. Den store brittiske liberalen Gladstone applåderar. Segern mot Turkiet är en seger också över den europeiska reaktionen.

Till slut kommer liberalismens stora stund genom första världskriget. Då handlar det som USA:s president Woodrow Wilson såg det inte bara om att göra världen säker för demokratin. Det handlade också om att genomföra det nationella oberoendets princip. Kejsardömena störtade samman som korthus, Österrike, Ryssland, Turkiet. I deras ställe kom ett pärlband av oberoende nya nationalstater: Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Jugoslavien. De liberala principerna tycktes triumfera överallt. Låt vara att viss kritik kvarstod mot att Wilsons 14 punkter inte alltid genomförts på marken.

När världen på detta sätt gjorts säker för liberalismen infann sig en viss eftertankens blekhet. Var det verkligen alldeles säkert att de nyskapade nationalstaterna alltid på bästa sätt skulle garantera alla former av frihet? Judarnas ställning i Centraleuropa hade exempelvis knappast blivit mera säker genom det hatade Habsburgska kejsardömets fall. Samt vidare. Liberaler gillade frihandel. Men handel förutsätter någon form av övernationell ordning, till exempel vad gäller äganderätt och kontrakts giltighet. I Österrike framträdde nu till och med liberaler som menade att det krossade kejsardömet skulle behöva ersättas av någon annan mångnationell eller övernationell ordning eller regelverk, något som beskrivits av Quinn Slobodian i The End of Empire and the Birth of Neoliberalism.

Liberaler som Ludwig von Mises och Friedrich von Hayek insåg att en internationell ordning som ensidigt präglades av nationell suveränitet i kombination med protektionism inte var ekonomiskt optimal. Man behövde skapa en ny övernationell ordning i Europa. Man behövde bindande överenskommelser. Därför behövde man också övernationella domstolar av något slag som kunde slita tvister mellan nationer om hur regelverket borde tolkas. Tillsammans med andra stod de för en sorts ordoliberalism, för en ny europeisk ordning. En del av det som tänktes under mellankrigstiden kunde förverkligas genom Europeiska unionen. Hit hörde en övernationell rättsordning som kunde tolka det nya regelverk som upprättades. Den nationella suveräniteten fick ge vika. Europeisk lag skulle alltid trumfa nationell rätt. Detta var liberalism, men inte liberalism i Herders anda utan i Kants. En federation mellan stater, visserligen tills vidare bara i Europa, hade uppnåtts genom Europeiska unionen, om man så vill ett nytt imperium i Karl den stores (eller Frans Josefs) snitt.

Denna idé om ett nytt liberalt imperium utmanade nationalstaterna. Kanske gällde det i synnerhet om de nationalstater från Östeuropa som efter 1989 anslöt sig till EU. Deras uppror hade genom alla år fram till 1989 framförallt varit ett nationellt uppror. Polacker, ungrare, tjecker och balter hade motsatt sig att styras från Moskva. Det var kanske inte alldeles förvånande att de inte heller ville bli styrda från Bryssel. Eller för den delen från Berlin, vilket styre från Bryssel i praktiken innebar. Många av dessa länder hade i själva verket dåliga erfarenheter av att styras från Berlin. Liberalismens gamla krav på nationellt oberoende kom på detta sätt tillbaka i en ny kontext.

I denna teckning av liberalismens idébakgrund har jag i viss utsträckning följt min favoritidéhistoriker som också är min favoritliberal, Isaiah Berlin (1909–1997).

Berlins bakgrund var i hög grad multinationell. Han föddes i en judisk familj i Riga och bevittnade som barn både marsrevolutionen och novemberrevolutionen i Petrograd. Han kom 1919 till England och fick sin utbildning vid universitetet i Oxford. Med utgångspunkt i filosofin kom Berlin tidigt att välja idéhistorien som sitt huvudintresse. Där kom det snart att bli motsättningen mellan upplysning och romantik som framförallt fängslade honom. Han har ägnat både Kant och Herder inträngande studier. Som liberal engagerade han sig i kampen mot Hitler, men också under kalla krigets tid i kampen mot Sovjetunionen och kommunismen. Som jude intog han en kosmopolitisk hållning men var också en brinnande sionist. Att sionismens idé var en variant av den Herderska tankelinjen – folk, land, språk – undgick honom givetvis inte.

Om friheten skrev Berlin inflytelserika uppsatser. Han skilde den negativa friheten från den positiva. Hans försvarade frihetens idé mot deterministiska samhällskoncept. Men han spårade också genom idéhistorien uppkomsten av en frihetsidé som innebär mångfald och pluralism. De klassiska tänkarna från antiken och fram till och med Kant hade utgått från att de mänskliga idealen, liksom normerna för ont och gott, rätt och orätt, är konstanta, höjda över tid och rum, en gång för alla givna och tillgängliga för ett universellt förnuft. Men så småningom hade en annan uppfattning vuxit fram med Herder som en av de tongivande genombrottsmännen. Vad som då gjorde sig gällande var det historiska medvetandet, en känsla för det individuella och särpräglade, för det kulturellt och geografiskt betingade och olikartade, för mångfalden som egenvärde. Det kom att bli den romantiska rörelsen som tog till sig dessa tankar och gestaltade dem i språk, poesi, musik och bild, men också i politiska strävanden.

Berlin själv avvisar utopisternas idé att det skulle kunna finnas ett idealsamhälle där en absolut rättvisa är rådande. Han förespråkar den brokiga mångsidigheten, komplexiteten, motsägelsefullheten. Han vänder sig mot ”de förfärliga förenklarna”, som vill skapa en formel för verkligheten och alltid är beredda att offra den konkreta mänskligheten för en abstrakt idé.

Givetvis insåg Berlin att det här finns problem. Upplysningens generella förnuft och oavvisliga rättsprinciper pekar i en riktning. Romantikens glädje över variationsrikedomen och den empiriska konkretionen i en annan. Herder var en fredens och fridens man. Men den nationalism han förespråkade kunde uppenbarligen lätt leda till brutala konflikter. Berlin tvekar därför. Eller rättare sagt – han inser att det finns likaberättigade principer som står mot varandra, som inte kan utjämnas eller förenas ens i en utopi.

I vad mån liberalismen idag är hotad i Europa är, för att nu återgå till den ursprungliga frågan, som sagt mycket beroende av hur man definierar liberalism. Ser man frihetens garanti i ett överstatligt Europa där de enskilda nationalstaterna får stå tillbaka för ett centralt styre finns onekligen en kris. Men tänker man sig som de Gaulle på sin tid ett ”fosterländernas Europa” är det svårare att se något hot. Att se den kritik som riktas mot globaliseringen som en fara för demokratin är heller inte en självklar sak. Ofta framträder denna kritik som ett krav på större och utökad demokrati. Detta gäller inte minst när den tar populistiska former. Populism är ju uppfattningen att folket bör styra. Demokrati är samma sak. Skillnaden är att populismen explicit kontrasterar folket mot makteliten. Att en populistisk retorik kan kombineras med odemokratiska resonemang är otvivelaktigt. Kravet på folkmakt kan lätt vridas till något annat. Men krav på folkmakt är samtidigt centralt för all demokrati. Vi vill att demokratin både skall ge uttryck för folkets suveräna vilja sådan den kommer till uttryck i ett visst ögonblick (t ex i allmänna val) och att den skall styras av ett regelverk som inte snabbt kan ändras från ett ögonblick till ett annat. Här finns ofrånkomligen en spänning.

Den amerikanske statsvetaren Jason Brennan har i en uppmärksammad bok, Against Democracy, på svenska Efter demokratin, kommit fram till att väljarna är alltför okunniga och enfaldiga för att förtjäna den allmänna rösträtten. De låter sig förledas av populister och röstar fel. Friheten skulle båttre tillvaratas genom att någon sorts kunskapselit styr. Skulle Brennans idé kunna vara en räddning för liberalismen? Jag tror inte det. Liberaler måste försöka finna sig tillrätta med det folk som faktiskt existerar i den empiriska verkligheten. En ideell rättsordning bortom tid och rum utan fäste i denna verklighet räcker inte.

Problemet spetsades till när USA efter 2008 drog sig tillbaka från rollen som garant för den globala ordningen. En postamerikansk, multipolär värld kunde inte fungera på det gamla villkoren. Den ideella rättsordningen sådan många liberaler föreställt sig den förlorade en del av sin förankring i maktpolitiska fakta. Man kan beklaga detta om man vill, men man måste se att situationen har förändrats.

Min egen tro är att liberalismen i framtiden bättre kan tillvaratas av skickliga politiker än av skickliga jurister. Kan den inte vinna folkets förtroende är liberalismen på allvar i fara.