Bjerkanders bortskymda liv tilldrog sig åtskilliga mil från händelsernas centrum i Stockholm och Uppsala, i utkanten av akademiernas ljuscirkel men samtidigt i deras ständiga själsliga närvaro. Bjerkander var naturpräst, botaniker, entomolog och Linnélärjunge, ett praktexempel på den typ av vetenskapligt intresserade gudsmän som den svenska frihetstiden frambringade, och Ekman har tagit sig an honom med frågan ”Vad gör vi med våra liv, vi människor?”

Det visar sig att det inte är lätt att spåra en sjuttonhundratalsmänniskas liv, inte om man är intresserad av mer än hans publikationer. Kerstin Ekman söker och rycker i trådarna men får inget gensvar. Vår tids intimisering hade ”knappast börjat”; privata dagboksanteckningar förblev ofta sakliga och det skulle ännu dröja ett tag innan Rousseaus självbekännelser publicerades. Ekman konstaterar istället att när de gamla världarna sjunkit ner i glömskans mörker kommer ändå växterna upp igen från år till år. Med hängivelse räknar Ekman upp de arter Bjerkander kan ha stött på i ungdomens Västergötland: gökblomster, backtimjan, nässelsnärja, väddklint och ängskovall. Hon följer hans spår i hemtrakten Kinnekulle, över fält och upp på kullar, runt i ett landskap som den agrara revolutionen nu radikalt förändrat. På Bjerkanders tid bestod markerna av ”hagmarksbete, slåtteräng och åker”.

Kerstin Ekman tecknar Bjerkanders liv från barndomens skolning i Skara till universitetsstudierna i det ganska stökiga Uppsala, fyllt av slagsmål och alkohol men också med legendarer som Celsius och Linné. Det är ett Sverige med stora klyftor där vissa elever får ordet pauper, fattig, nedtecknat intill sitt namn och där de mindre bemedlade måste äta hönsbär och odon, men där största delen av befolkningen är läskunnig. Förmodligen har de katekesen och Bibeln att tacka för det. Lockes Some Thoughts Concerning Education har översatts och gett nya tankar om utbildning och begåvning. Frihetstidens Sverige befann sig i nyttotänkandets grepp: ”Oeconomien” eller hushållningsläran var den nya modevetenskapen efter att stormaktstidens territorier förlorats och landets inhemska tillgångar måste tillvaratas. Vad som ansågs vara nyttigt kunde förstås diskuteras – exempelvis ansågs silkesmasken vara ett helt nödvändigt tillskott till den inhemska faunan, det kalla nordiska klimatet till trots. I Uppsalas orangerier eldade man frenetiskt i kakelugnarna för att kokospalmerna och kaffeträden skulle trivas. Optimismen var stor, särskilt hos Linné som gladde sig åt allt som fanns i Sverige och bara väntade på att upptäckas och användas. Det skulle vara ”både nyttigt och nöjsamt”. Vetenskapen var vacker, man tryckte stora böcker med kolorerade planscher föreställande fjärilar och insekter. Linné öppnade dessutom upp horisonterna för svenska gymnasister som kunde drömma om att likt professorns apostlar skickas ut världen över för att samla in nya växter.

”Det mest tilltalande i 1700-talets vetenskapliga kultur är att dess naturvetenskap aldrig släppte taget om det humanistiska arvet”, skriver Kerstin Ekman. Här fanns inga motsättningar mellan att vara vetenskapsman och präst. Tvärtom: Linné var själv troende och efter honom vandrade en lång rad ”gräspräster” som de så käckt kallades, gudsmän vars fritid upptogs av ett entusiastiskt kartläggande av naturen. Den mänskliga förståelsen av världen äger under 1700-talet en harmoni som seklerna har vittrat ner till smulor. Religion och naturvetenskap är två sidor av samma mynt såväl på prästgården som i den anatomiska teatern. I Bjerkanders dagbok växlar noteringar om predikningar och nattvardsgång med anteckningar om lövsprickning och axens mognad. Han anammar den systematiska linneanska blicken och läser botaniken som ett bibliotek över världen, och liksom Linné gläds han alltid över hur fint allt är ordnat.

Bjerkander visar prov på en entusiasm och bildningsvilja som är sällsynt i dagens privilegierade Sverige med sina antaganden om att varje människa måste avlägga högskoleexamen. Ekmans hjälte får två terminer med Linné på Gustavianska akademien i Uppsala och det är tillräckligt för att räcka ett helt yrkesverksamt liv. Från stunderna med läraren får han inspiration till sitt arbete om ”Rot-masken” och sina många uppsatser införda omväxlande i Vetenskapsakademiens handlingar och diverse tidskrifter. Dessa arbeten författades vid sidan av prästsysslorna, som även de sköttes fläckfritt. Bjerkander var begåvad med en ängels tålamod: hans eget mikroskop var för svagt för att artbestämma insekterna han födde upp, och de måste skickas till Uppsala i lådor. Ofta krossades de, ibland glömdes de bort. Hans hustru Elisabeth var lika tålmodig hon och lånade ut sitt kök, sina syltburkar och tekoppar så att Bjerkander kunde lägga larver i dem tillsammans med olika växter för att se vad som tog död på skadeinsekterna. Om Bjerkander hade pengar över beställde han dissertationer från universitetet för att hålla sig ajour med den senaste forskningen.

Det är nog särskilt det som är anmärkningsvärt med berättelsen om Clas Bjerkander och hans gelikar: deras outtröttliga entusiasm och enorma tro på sin forskning, vare sig denna handlade om flugor, fjärilar eller ”så kallade crystall-äplen och kalkbollar”, som Johan Abraham Gyllenhaal skrev om. Man fångade in blixtar från taken, knackade mineraler med små resehammare och gav sig ut på linneanska botaniska expeditioner. I sviterna av nederlaget vid Poltava och de påföljande hundåren med pestutbrott stängdes Uppsala universitet och de rastlösa professorerna med bibliotekarien Erik Benzelius i spetsen bildade sällskapet Collegium Curiosorum. Där brevväxlade man med Christopher Polhem i Stjärnsund och Emmanuel Swedberg (sedermera Swedenborg) i London, och man diskuterade universalspråk, astronomi, matematik och fysik. Så småningom bildades Vetenskapsakademien, denna för Clas Bjerkander så oerhört viktiga institution, ofta hans enda länk med universitetsvärlden. Där satt bland annat Linné och Mårten Triewald som studerat så kallade ”eldmaskiner”, det vill säga ångmaskiner, vid en stenkolsgruva i Newcastle.

Bjerkander publicerade ”rön” i Vetenskapsakademiens handlingar om ”Örternas utdunstning, och dess olika sittande på deras blad”, om ”Biens flora” (där han rekommenderar att man hjälper bina genom att döda drönarna och själv har ihjäl 6 120 stackare under loppet av en månad) och ”Åskedunder” i Skara, om ”Rimfrost-figurer”, rotmaskar, ”hvitax”-maskar och hallonmaskar. Han upprättade insektskalendrar, funderade över ”Socker på Gran” och den bruna färg som kunde utvinnas ur bladlöss. Allt med samma hängivelse, en hängivelse som till slut skänkte honom en plats som ledamot i Vetenskapsakademien. Men även det var på håll, och lagom till naturvetenskapens utmattning i det svenska akademiska klimatet. Nu, framåt slutet av 1700-talet, började man intressera sig mer för samhällsvetenskap. Dessutom blev det omodernt att blanda in Gud i studierna. Men Bjerkander kunde eller ville inte ändra sitt synsätt: han förblev, som Ekman skriver, ”en trogen linnean”, om än med ett mycket praktiskt synsätt på tillvaron och ett akut medvetande om böndernas umbäranden med skadeinsekter och förstörda skördar. Det var förresten Bjerkander själv som i ett brev beskrev en tid då allt var ”lefvande och lustigt” – ”Tessins och Linnaei tid”, som vid skrivtillfället låg tjugo år tillbaka i tiden. Kerstin Ekman har skrivit en bok som är full av förundran och medkänsla, ett slags kamratlig betraktelse över ett av alla de där svenska liven som idag bara består som några rader i en dammig eller digitaliserad utgåva av Nordisk Familjebok. Det är alldeles rätt och riktigt att någon äntligen har gjort något åt Clas Bjerkanders bortskymdhet.

Josefin Holmström

Författare, kritiker och doktorand i engelsk litteratur i Cambridge