Historien ville att han i dessa befattningar skulle komma att spela en betydelsefull roll inte bara i den process som ledde fram till skapandet av det fria Finland, utan även under de krig som så när höll på att förinta den unga nationen. Att skriva en biografi över en person med denna meritlista kräver ett visst mod. Det saknas inte biografier över Mannerheim som alla biografer riskerar att jämföras med. Men kanske finns det behov av en biografi som den Ahlander har skrivit, kärnfullt betitlad Gustaf Mannerheim. En kortfattad, koncentrerad och nyare skildring av Mannerheims liv – inte minst i Sverige där kontakten med historien i allmänhet och Finlands historia i synnerhet sakta minskar.

Dag Sebastian Ahlanders bok om Mannerheim är i första hand en kronologisk historisk skildring där aktören Mannerheim på ett avgörande sätt påverkade sin samtid. Barndomen var kaotisk och tuff för den unge Gustaf. Nyckeln i Mannerheims karriär blev avresan till Ryssland och den märkliga karriären inom den ryska krigsmakten som slutade med befordran till general vid kavalleriet. Mannerheims förmåga som ledare framträdde tidigt. Trots att han aldrig genomgick generalstabsutbildning kom han att leda Finlands krigsmakt i tre krig: 1918, 1939–40 och 1941–44. Vid sidan om detta, vilket Ahlander tydligt visar, var han hela tiden indragen i det politiska spelet. Mannerheim hade, till skillnad från många av beslutsfattarna i Finland, en känsla för världspolitiken. Han var dessutom anglofil och såg med skepsis på det tyska inflytandet. Samtidigt var Mannerheim lojal mot den demokratiska författningen även om han tillhörde den gamla aristokratin. Ett faktum är att Mannerheim sannolikt aldrig hade fått sin plats i historien utan andra världskriget. Efter inbördeskriget 1918 var han under 1920- och 30-talet inte alls i ropet. Han var ingen politiker som passade in i fredens och inrikespolitikens Finland. Han var krisernas man. Ahlander skildrar Mannerheim som en ensam människa som i många stycken spelade den roll som historien hade tilldelat honom. Mannerheim befann sig också på ett märkligt sätt mittemellan det som var svenskt och finskt och kanske även ryskt. Han kom aldrig att fullt ut behärska det finska språket. På många sätt personifierade Mannerheim den svenska, och kanske även ryska, historiska kontinuiteten i finsk historia.

Ahlander presenterar själv sin bok som diplomatens praktiska studie – inte akademikerns teoretiska. Aktörsperspektivet är mycket tydligt. Ahlander diskuterar återkommande Mannerheims möjligheter att påverka de händelser han var en del av. Men utan tillräckligt sammanhang blir det som läsare ibland svårt att ta ställning till den frågan. Skildringen är stundtals alltför fokuserad på Mannerheim och hans agerande. Dessutom är frågan om inte Mannerheims personliga egenskaper ges en för stor betydelse. På samma sätt går det inte att ta miste på Ahlanders grundläggande sympati och respekt för Mannerheim. Det är lättförståeligt och naturligt. Biografens förbannelse är ofta att han eller hon kommer för nära sitt studieobjekt. I boken finns en tydlig diskussion om de gånger man kan ifrågasätta Mannerheims beslut eller de gånger han verkligen gjorde misstag – inte minst dagordern den 10 juli 1944 om Fjärrkarelen och det dåligt förberedda försvaret på Näset 1944. Ändå finns det en tendens hos författaren att undandra Mannerheim från viss kritik. En militär befälhavare som under drygt två år misslyckades med att utveckla försvarssystemet på Näset och missa den ryska styrkeuppbyggnaden borde kanske klandras lite mer. På samma sätt finns det anledning att fundera kring Mannerheims del i det onödiga våldet mot motståndarsidan i inbördeskriget 1918. Även om Ahlberg skriver en praktiskt skildrande biografi tolkar han som författare historiska händelser och tar ställning. En tydligare insikt om detta hade stärkt en i övrigt välskriven och informativ bok.

Martin Hårdstedt, Professor i historia, Umeå universitet.