Den möter ökad konkurrens från å ena sidan allehanda bekännelselitteratur och å andra sidan från dagspressens allt tunnare recensioner. I en värld som präglas av snabba sociala och politiska förändringar, och där olikartade filosofiska, politiska och religiösa åsikter ofta är i konflikt med varandra, har dock behovet av en fördjupad jämförelse mellan kulturer och mellan tidsåldrar ökat.

Michel de Montaigne lade inte bara grunden till den moderna essän i de tre böcker som han gav ut på 1580-talet, han är fortfarande en av de bästa och mest angelägna essäisterna. Han skrev i en brytningstid, då invanda föreställningar utmanades av en ökad spridning av de antika författarnas alster, av vetenskapernas framsteg, upptäckten av Amerika och, inte minst, av reformationens radikala ifrågasättande av den katolska kyrkans läror. Hans essäer, som så elegant länkar samman det fjärran avlägsna med det hemtama bekanta, kan förstås som ett sätt att handskas med urholkningen av hävdvunna uppfattningar.

Montaigne summerar emellertid inte sina intryck till ett enhetligt och förklarande tankesystem. Samtidens religionsstrider, lockande redogörelser för Amerikas naturfolk och skrämmande skildringar av kannibalism, likväl som tänkvärda ord från antika författare som Vergilius, Cicero och Platon, blir på drastiskt olika sätt exempel på hur värderingar och levnadssätt kan variera beroende på var man befinner sig i tid och rum. Att bedöma (och döma) andra kulturer låter sig emellertid inte lätt göras då den enda måttstock vi har för sanning är våra egna åsikter och vanor och då ”var och en kallar det som strider mot hans egen sed barbariskt”. Montaignes nyfikenhet på andra folks levnadssätt pekar i detta avseende framåt mot Swifts, Diderots och de Sades berättelser.

Den enda slutsats Montaigne kan dra av sina samlade observationer – varav många presenteras som underhållande anekdoter – är att allt är statt i förvandling: ”Både vi, vårt omdöme och alla dödliga ting flyter och strömmar ständigt.” Av denna anledning är det omöjligt att finna två åsikter som är exakt likadana. Uppfattningen hos en och samma person ändras dessutom från en tid till en annan och den illvillige kan till och med i den ”klaraste, renaste, mest fullkomliga” bok finna ”mycket falskhet och lögn”. Montaigne framstår i sådana här passager som en Derrida avant la lettre, liksom när han hävdar att ”det finns så många sätt att tolka att det är svårt för en man med huvudet på skaft att inte hitta något i varje ämne som indirekt eller direkt ser ut att stödja hans ståndpunkt”.

Eftersom ”varje exempel haltar” och objekten för hans undersökning ”rör sig förvirrat och vacklande”, kan Montaigne inte skildra ett tillstånd, endast en pågående rörelse. De frågor han framlägger är, som han säger, ”formlösa och öppna” och han presenterar dem inte för att slå fast sanningen, utan för att söka den. Montaignes förutsättningslösa attityd och skeptiska hållning mynnar ut i hans berömda motto Que sçay-je ? (”Vad vet jag?”).

I denna situation, när allt är förvandling, fungerar beskrivningar av egna upplevelser – inklusive pikanta detaljer om hälsa och sexualliv – som pendanger till utläggningarna om fjärran civilisationer och antika tänkare. Det egna jagets modaliteter är dock även de undflyende. Dragen i det porträtt som han tecknar av sig själv är därför ”inte vilseledande, även om de växlar och skiftar”. Insikten att den egna livsföringen inte kan tjäna som högre allmän princip får viktiga konsekvenser: ”Jag tror och tänker mig att livet kan levas på tusen olika sätt, och i motsats till de flesta erkänner jag lättare skillnader än likheter mellan oss.”

Montaigne är fri i tanken men bunden av sin tids konventioner. Hans eget handlande är naturligtvis även det en produkt av tid och plats. Vår kritiska prövning, hur fruktbärande den än är för att blottlägga eviga sanningar om människan, måste på det praktiska planet ge vika för sedvanerätten ty ”det är reglernas regel och lagarnas generallag att var och en ska lyda lagarna där han befinner sig”. Ett sådant konstaterande blir än mera bitande när man betänker att vi i den sociala och politiska verklighet där vi lever ofta ”använder befallningar, våld, svärd och eld” för att genomdriva våra åsikter. Betydelsen av Montaignes essäer är inte direkt den lärdom som hans exempel kan inspirera till, utan snarare hans toleranta och förstående hållning. De är därför ett viktigt memento för alla som ger sig in i den politiska eller intellektuella debatten.

Om definitionen på ett ”klassiskt verk” är att alltid vara aktuell, gäller detta i högsta grad för Montaignes essäer – kanske endast vad gäller Iliaden och Shakespeares dramer kan man göra ett liknande påstående. Montaignes verk har föga förvånande för många blivit en trogen följeslagare på livets väg. Umgänget underlättas av att det är enkelt att gå in i och ut ur texterna, eftersom kapitlen inte bygger på varandra och Montaigne med djärva tankesprång obehindrat glider från ett ämne till ett annat.

När Jan Stolpe översatte samtliga essäer till svenska för ett kvarts sekel sedan talades det med rätta om en betydande kulturgärning. Syftet med att nu revidera översättningen är i första hand för att ge en ”annan ton” åt Montaignes text, men Stolpe har också tagit hänsyn till omsvängningar i forskningen de senaste decennierna. Montaigne gav 1580 ut del I och II. 1588 återkom han med del III samt tillägg till de två första delarna. 1595 gav Montaignes ”andliga dotter” Marie de Gournay för första gången ut en edition av verket med tillägg som inte osannolikt härrörde från författaren själv.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

Hennes version gavs ut flera gånger fram till 1900-talet, då nyutgåvor vanligtvis baserades på ett exemplar från 1588 med Montaignes egna kommentarer i marginalerna (så var även fallet i Stolpes tidigare översättning). När förlaget Gallimard på nytt gav ut essäerna i sin Pléiade-serie 2007 valde man dock att utgå från Gournays version för att, som man sade, få en ”fullständig och sammanhängande” text. Denna utgåva, som Stolpe nu ansluter sig till, är således också en upprättelse av Gournay – som tidigare bedömdes som otillförlitlig – och hennes filologiska insats.

Stolpe uppvisar ett mästerligt handlag med den rika och levande 1500-talsfranskan. Montaignes text har nu fått ett än mer stilsäkert och jämnt flyt på svenska. De traditionella markeringarna som visade på tillägg i texten från en utgåva till en annan har utgått. En utbyggd och informativ kommentardel bidrar därutöver till att göra essäerna mera lättillgängliga. Man kan bara känna tacksamhet mot översättaren och förlaget för att de så skyndsamt – och snabbare än i många andra länder – sett till att ge oss en bättre och uppdaterad utgåva.

Dessa nyöversatta Essayer är en välkommen anledning att på nytt läsa Montaigne eller för första gången stifta bekantskap med honom. För att komplettera bilden av den franska 1500-talslitteraturen – som idag alltmer träder fram som en viktig referenspunkt i den intellektuella diskussionen – skulle man nu önska att Stolpe använde sin översättarbegåvning till François Rabelais.