Demokratin – inte alltid detsamma som de faktiskt existerande demokratierna – har svårt att få fotfäste i länder som inte har upplevt den. Diktaturer har lika lätt eller svårt att etablera sig oavsett den politiska färgsättningen.

Ekonomins globalisering utvecklas snabbare än någonsin; åtskilliga u-länder växer mer och en rad i-länder mindre än den övriga världen. Samtidigt blir fördelningen av inkomster och förmögenheter allt ojämnare inom de flesta länder. Kapitalets rörlighet är nästan obehindrad, växande människomassor försöker ta sig över geografiska och ekonomiska hinder för att överleva katastrofer och krig eller ”bara” för att få en bättre framtid.

Även ekonomiska makthavare intresserar sig för utvecklingspolitik. Storägare, särskilt i Nordamerika, blir alltmer engagerade i vad som förr kallades ”välgörenhet”, och det är inte bara eller ens främst skattereduktionen som intresserar – den kan uppnås på andra sätt. Samtidigt skriver allt fler ekonomer om ekonomins moraliska eller åtminstone politiska aspekter.

Politiker talar ofta om ”etik och moral”, men det slappa talesättet antyder hur litet ämnet egentligen intresserar dem. I den politiska världen har istället idén om mänskliga rättigheter intagit en ledande plats, låt vara att rättskällorna är oklara och tillämpningen nyckfull.

Även filosoferna har haft det besvärligt. Kants absoluta imperativ fick problem redan med Nietzsche, och Descartes’ klassiska tes ”jag tänker, alltså är jag till” har av Derek Parfitt reducerats till ”thinking is going on”. Var finns moralen utan subjekt?

I Sverige har fältet varit ganska fritt för utilitarister alltsedan Axel Hägerström förklarade värdenihilismens värde för juristerna. Under 1900-talet blev amerikanen John Rawls deontologins internationella auktoritet – utom i Norden, för där var det Harald Ofstad – men i den nya oredans tid känns bägge dessas kloka råd litet provinsiella i ljuset av nya lärda inlägg från företrädare för ”tredje världen” (ordet är redan gammalt) som Amartya Sen. I gengäld berikas ”västliga” föreställningar om rätt och fel med hjälp av orientaliska föregångare och paralleller.

Det råder ingen brist på praktiska filosofer, men Michael Ignatieff hör, liksom Gunnar Myrdal, till de mest praktiska av alla. Den kanadensiske professorn har bott länge i England och skrivit intressanta böcker om historia och politisk filosofi. Han är född i Ryssland och har varit reporter i radio och tv, redaktör för brittiska The Observer. Ignatieff har varit lärare vid Harvards Kennedy School och är idag rektor för Centrala europeiska universitetet i Budapest, som finansieras av George Soros stiftelse och som bekämpas av Ungerns ultranationalister. Han har också varit parlamentsledamot för liberala partiet i Kanada och försökte 2006 bli vald till partiledare. Två år senare lyckades han, och han behöll posten till 2011.

Hur ska en splittrad värld kunna skapa en för alla giltig moralisk ordning? Den frågan försöker Ignatieff att belysa i sin nya bok The Ordinary Virtues. Moral Order in a Divided World. I samarbete med Carnegie Foundation företog han nyligen en ambitiös studieresa för att informera sig i ämnet.

Resan gick först till Jackson Heights (i Brooklyn, New York) och Los Angeles, och på båda platserna fann han en politisk klimatförbättring i samlevnaden mellan minoriteter och majoriteter. Men någon smältdegel är det inte fråga om – de olika etniska grupperna lever vid sidan av varandra, sällan med varandra. Båda platserna är välbekanta för professorn och hans iakttagelser är intressanta.

Ytligare är intrycken från Rio de Janeiro, som handlar om korruptionen och rättslösheten i kåkstäderna. Desto kunnigare är han om förhållandena i Bosnien, som han har besökt flera gånger för att kritiskt studera Natos sätt att hantera följderna av Jugoslaviens sammanbrott. Han är pessimistisk – dagens politiska mönster tycks upprepa det tidigare, fast i miniatyr, och här driver Ignatieff än en gång den neokonservativa utrikespolitiska doktrinen ”R2P”, vars slagord ”ansvar för att skydda” han i likhet med Bush den yngre tolkar som en plikt att ingripa militärt.

Beskrivningen av Myanmar/Burma är också den sakkunnig och kritisk, men här är författaren mindre säker på omvärldens möjligheter att styra och ställa. Underligt nog har han ingenting att säga om landets plötsliga alliansbyte från Kina till USA, som nog borde ha belysts bättre i internationella medier när det begav sig.

Kapitlet om Japan fokuserar helt på Fukushima och ansträngningarna för att undvika katastrofer och i värsta fall reparera de skador som uppstår om de trots allt inträffar. Ingenting sägs däremot om behandlingen av den koreanska minoriteten (den största utländska kolonin) eller om landets förestående säkerhetspolitiska vägval.

I Sydafrika dominerar försoningsfrågan, och Ignatieff menar med rätta att den sydafrikanska metoden blev framgångsrik i så måtto att ingen längre försöker ge apartheidregimen något slags historisk äreräddning (och att ingen heller ännu rotar bland frihetskämparnas egna lik i garderoben).

Den resonerande reseberättelsen är både välskriven och i långa stycken mycket intressant. Vilka generella slutsatser drar då författaren av sina iakttagelser? Redan hans ansats innehåller en gardering mot själva frågan. Det originella är nämligen att han söker moraliska samhällsnormer som fungerar ”nerifrån och upp” istället för att täcka en rad mycket olika samhällen med abstrakta formuleringar som ändå inte fungerar som universella rättsregler.

I detta – empirismen – påminner han mig om Lars Åberg, den svenske journalist som djupast har engagerat sig i invandrarfrågorna, vilket till slut har gjort honom djupt besviken, men kanske också om den kompetente och osentimentale nationalekonomen Nima Sanandaji. Risken är i båda fallen att resultaten blir så specifika att man hamnar i något slags kasuistisk moraluppfattning (att enskilda exempel används för att producera allmängiltiga regler), eller i så generella iakttagelser att de leder till icke-förpliktande generaliseringar.

En moralisk norm är något annat än en rättsregel. De moraliska auktoriteterna må vara flera idag, men författaren undviker att referera till geografiskt begränsade urkunder för att styrka en universell giltighet.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Alla hans samtalspartner visar sig vara skickliga på att manipulera läror och doktriner för att dessa ska passa deras egna politiska syften. Vilket är på gott och ont: å ena sidan pekar det på en upplevd plikt att ta personlig ställning, å den andra avslöjas en instrumentalisering av allehanda religioner och filosofier. På sin studieresa samtalar Ignatieff överallt med människor som uttrycker sina åsikter med en otvungenhet som enligt professorn förutsätter en grundläggande jämlikhet. Ändå förstår han att den egentligen uttrycker en ”procedurell etik” – alla vet ju att det brister i tillämpningen.

När man frågar sig hur det gick med franska revolutionens paroll har fler än Ignatieff frågat sig vad som hände med broderskapet. Frihet och jämlikhet kan man hitta litet varstans, låt vara i små portioner. Men broderskap? Broderskapstanken är säkert lika viktig som de båda andra, men den har säregna komplikationer. Könsdiskrimineringen är bara början. Vilka de största svårigheterna är stöds av författarens egna iakttagelser, och de har åter blivit demonstrerade på många andra håll – i USA, Ungern, Polen, Tjeckien, Katalonien. De parallellerna får inte plats i den här boken – fast de syns i avsnittet om Bosnien – men de är lika synliga i Indien, Pakistan, Kina, för att inte tala om Afrika.

Inte alla uppfattar frihet, jämlikhet och broderskap som ett filosofiskt system av moraliska föreställningar. Särskilt de många som lever i kåkstäder ställer mer näraliggande frågor: säkerhet till liv och lem, en tryggad inkomst, ett gott grannförhållande, låt vara att de är mer förbundna med de universella tankesystemen än många inser. Ignatieff tar Eleanor Roosevelt till hjälp för att ge prioritet åt ”den lilla världen”: det som inte accepteras i den lilla blir svårt att acceptera i den stora.

Det stämmer för normer som långsamt trängt fram i Europa och Amerika efter franska revolutionen. Stolt deklarerade och förment universella sipprar de ner även när de inte efterlevs. Författaren menar att det är solidaritet som är den största bristvaran – en solidaritet som inte alltid kan stödja sig på släkt- eller grannskap, kön, nationalitet, religion. Själv drar han en lans för privat välgörenhet, som han menar kan göra mer än offentligt bistånd. Det är svårt att både beräkna och bevisa, och åsikten har svårt att vinna anhängare utanför Nordamerika.

Utan demokrati och institutioner fungerar det inte. Ledande sociologer har med Ferdinand Tönnies pekat på skiljelinjen mellan gemenskap och medborgarrätt (Gemeinschaft/Gesellschaft). Den som i likhet med Ignatieff har glatt sig åt den kulturella globaliseringen utan att skrämmas bort av den ekonomiska börjar åter se nationalismen som det största hotet mot freden, så mycket starkare som den anpassar sig efter omständigheterna och instrumentaliseras av de flesta extremister, de må kalla sig höger eller vänster. Religionerna erbjuder svar, men de är lika skrämmande som attraktiva. Europeiska protestanter har skapat effektiva eller åtminstone välmenande biståndsorganisationer och de nordamerikanska fungerar ofta som politiska u-landsreaktionärer eller som privata vinstmaskiner på hemmaplan.