Det sista Franz Schubert gjorde under sitt korta liv var att läsa korr på sin Winterreise; det egenartade, mer än timslånga monodramat för sångare och pianist. Dödsmärkt av tyfus och kvicksilverförgiftning – dåtidens kur mot syfilis – ville han säkerställa de tjugofyra sångerna för eftervärlden.

Sångcykeln Winterreise ses idag som krönet på Schuberts väldiga produktion av lieder – mer än 600 verk. Och många av dem kom i tryck, sjöngs och spelades runtom i Europa redan under hans levnad som ändades vid endast 31 års ålder. Särskilt Der Lindenbaum, nr 5 i Winterreise, som hade utgivits året innan. Så är den också på en gång en mästares verk och en folkvisa, något särdeles och typiskt tyskt, för att citera Thomas Mann i romanen Bergtagen.

Och mer än så, enligt den brittiske operasångaren Ian Bostridge som samlat sina erfarenheter och utforskningar efter decennier av vinterresande i Schuberts Winterreise. En passionshistoria (översättning Margareta Eklöf, Albert Bonniers förlag). Bokens ursprungliga undertitel, ”Anatomy of an Obsession”, vittnar sannerligen om en passionshistoria på gränsen till besatthet. Så har tenoren Bostridge också framfört Winterreise mer än hundra gånger runt om i världen. Men han är därtill Oxfordhistoriker – med en doktorsavhandling om epoken av häxtro i England – och det är ett ymnighetshorn av brokiga läsefrukter han här serverar.

Ur Der Lindenbaum plockar Ian Bostridge till exempel fram lindträdets rika historia av magi och folktro – från Ovidius och medeltidstrubaduren Walther von der Vogelweide till dödslängtansmotiv hos Thomas Mann och Marcel Prousts madeleinekaka med lindblomste. I sin bok följer han cykelns 24 sånger i lika många kapitel, vart och ett med en prosaöversättning av Wilhelm Müllers dikter. Samme Müller, hovbibliotekarie i sachsiska Dessau, som Schubert tonsatte i sin vårliga sångcykel Die schöne Müllerin och som dog året före Schubert, 32 år gammal.

I Winterreise beskrivs en namnlös man, nyss ratad av sin käresta, på väg mot – ja, vad? Han färdas ensam på sin vintriga, vingliga vandring. Först i den avslutande sången möter han en annan människa, men det är en ännu ensammare stackare: tiggarmusikanten med sin envetna vevlira: ”Underliga gubbe, ska jag gå med dig? Vill du veva lira även till min sång?” (min övers.) Så skulle vinterresan kunna börja om på nytt igen, i en existentiell evighetscykel i riktning mot Samuel Beckett.

Vandringsmotivet är centralt i 1820-talets romantik, i synnerhet hos Franz Schubert. I hans ofta långa symfonier, sonater och stråkkvartetter vandrar de musikaliska motiven genom tonarterna längs långa loopar; ibland som om till häst – i skritt, trav och frenetisk galopp. Känslan av att vara utomhus är påtaglig i sådana långspunna satser – än en lyrisk glänta, än en mödosam stigning, än ett plötsligt åskväder.

Men i Winterreise är formatet kort och lapidariskt. Pianostämman tecknar landskapet i koncisa skisser; intrycket är en komplett gråskala mellan svart och vitt, med Der Lindenbaum som ensam färgklick. Skivutgåvorna (och de är legio, i en 25 år gammal skivkatalog räknar jag till 47 album, och lika många har säkerligen tillkommit sedan dess) pryds ofta av den samtida Caspar David Friedrichs besjälade landskap.

Ian Bostridge utforskar dessa berömda bilder närmare i den tolfte sången, Einsamkeit, ”de märkligt utklädda vandrarna fjärran från sin naturliga omloppsbana”. Som till exempel den berömda målningen Vandraren över dimhavet från 1818. Vem är han? Klädseln kan vara de frivilliga soldaternas uniform i Preussens krig mot Napoleon, kanske buren av en stupad överste, och därmed ett hjälteporträtt. Men Bostridge lutar hellre åt en dandy à la Byron, en visionär snarare klädd i den liberala oppositionens variant av den gammaltyska dräkten.

Ja, hos Schubert finns samhällskritiken, mer eller mindre förstucken. Han och kretsen kring honom – poeter, målare, skådespelare – var ständigt föremål för Metternichepokens reaktionära censur och spioner. Ian Bostridge hittar anspelningar där man minst anar det, som i den tionde sången Rast. Vandraren har på sin mödosamma färd funnit tillfällig vila i en kolares tomma men trånga koja. Efter en utförlig beskrivning av kolningens process och avskogning kratsar Bostridge fram ett glödhett budskap – de revolutionära Carbonari. Detta italienska hemliga sällskap av ”kolare” som hatade den habsburgska överheten kände Wilhelm Müller till från resor i Italien. Den radikale lord Byron var en av medlemmarna, beundrad och översatt av Müller i den ofta censurerade tidskrift i vilken Schubert fann dikterna till sin Winterreise…

Franz Schubert kunde också uttrycka sig i dikt: ”O, tidens ungdom, som förlorat allt! Hur kraften hos ett folk nu har förslösats! Ej skiljer sig en enda ut från mängden. De intetsägande, de flyter ovanpå!” (prosaöversättning Margareta Eklöf). Denna Anklagan mot folket hyllar kraften i konsten, som ensam förmår mildra smärtan från ”en som inte finner sig i ödets slag”.

Så slutar den sista dikten Schubert skrev. Året innan, 1823, hade han diagnostiserats med syfilis, och nu följde en period av krävande behandlingar som av och till skulle prägla hans återstående fem år. Ofta deprimerad och isolerad under sträng diet och insmörjning av kvicksilver. I vänkretsens korrespondens kring hans hälsotillstånd finns en märklig brevpassus som har orsakat en debattstorm bland moderna Schubertforskare: ”Schubert sjuk (han behöver ’unga påfåglar’ liksom Benvenuto Cellini).”

Fram till våra dagar har detta besynnerliga behov tolkats som en hänvisning till syfilis med anledning av den berömde renässansäventyraren Cellinis utsvävande memoarer – påfågelskött som medicin. Men 1989 lanserade musikforskaren Maynard Solomon teorin om påfåglar som omskrivning för unga män och därmed ett bevis för att Schubert var bi- eller homosexuell. Ian Bostridge tar inte ställning i den ännu idag infekterade striden om ungkarlen Schuberts förmodade läggning men konstaterar att heterosex inte spontant förknippas med hans sånger. Och flickan i vinterresans inledning förblir frånvarande.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Högst närvarande i Bostridges vandring genom sångcykelns landskap är de naturvetenskapliga utläggningarna. Inför sången Auf dem Flusse pekar han på de geologiska upptäckter som präglade det tidiga 1800-talet; hur studiet av glaciärer ledde fram till insikten att jorden var mycket äldre än man tidigare hade trott. Den frusna floden i Winterreise var ett vanligare fenomen på Schuberts tid än i vår, och Bostridge illustrerar det för säkerhets skull med en graf över temperaturväxlingar över tid.

Isblommor och frostrosor, besjungna i elfte sången Frühlingstraum, ser vi inte ofta numera bakom våra dubbla fönsterrutor med centralvärme. Men romantikens konstnärer och tänkare var besatta av de kristalliska ismönstren som även gav upphov till metafysiska resonemang kring skillnaden mellan det levande och det livlösa. Ett roligt värdelöst vetande bjuder Bostridge med anledning av den manliga gråtens historia i tredje sången Gefrorne Tränen: ”tårar som gjuts i stark känsla innehåller mellan tjugo och tjugofem procent mer protein än de som rinner när man hackar lök”!

Ibland hänger sig vår lärde sångare lite väl mycket åt mansplaining i sina vindlande utflykter i äldre naturvetenskap, krigshistoria och industriell utveckling. Det är trots allt Schuberts komposition snarare än Müllers små dikter som har säkrat Winterreise för eftervärlden. Och visst bjuds här intressanta insikter i Schuberts musikaliska tolkningar, någon gång väl nördiga med fem sidors resonemang kring trioler och punkteringar i Wasserflut.

Men Ian Bostridge förmår också dela med sig av en påtaglig känsla av hur det känns att sjunga denna väldiga cykel. Det ska man självklart, menar han, göra i Schuberts tonarter – dvs i tenorläge. Tråkigt nog är det inte Bostridge jag väljer att lyssna på. Jag föredrar Winterreise med baryton. Eller altsångerska.