En ny generation skriver historia
I en mening är 1900-talet inte mer än en reminiscens. Den högt uppdrivna mediala, tekniska och ekonomiska förändringstakten har nästintill förpassat den gamla ordningen till glömskan. En ny generation, födda efter kalla krigets slut, har andra referenspunkter i sin politiska orientering än vad deras föräldrar har. När de yngre ska närma sig det gångna seklet är det sålunda inte bara kunskap som saknas. Ett erfarenhetssvalg skiljer generationerna åt.
I ett parti i sin finstämda memoarbok Minneshärbärget åskådliggjorde historikern Tony Judt hur detta pedagogiska problem kan komma till uttryck. Under många år hade han en kurs där studenterna bland annat läste Czeslaw Milosz Själar i fångenskap. Successivt upplevde Judt hur Milosz dissektion av medlöperi, cynism och himlastormande idealism framkallade allt mer förvirring. Den polske författaren utgick nämligen från att läsaren intuitivt kunde relatera till de ideologiskt troende som identifierat sig med Historien och fulla av hänförelse slutit upp bakom Det stora projektet. När Milosz skrev sin bok 1953 hade nazismen helt nyligen besegrats och kommunismen behärskade halva Europa. ”När vi gick in i 2000-talet hade få av mina nordamerikanska studenter någonsin träffat en marxist”, påpekade Judt. ”En självförnekande hängivenhet för en sekulär tro låg bortom deras föreställningsförmåga. När jag började [hålla kursen på sjuttiotalet] var problemet att hitta ett sätt att förklara varför människor blev desillusionerade av marxismen. Idag är den stora svårigheten att beskriva själva illusionen.”
Varje generation skriver sin egen samtidshistoria. Direkt efter murens fall och Sovjetunionens kollaps stod det klart att en historisk epok var till ända. De som först skildrade det korta 1900-talet var lika mycket vittnen som historiker. Deras bokslut över det tjugonde århundradet bar det självupplevdas prägel. Några år senare började mer allsidiga, perspektivrika och lidelsefria analyser se dagen, vanligen författade av historiker som upplevt efterkrigsperioden men inte tiden före 1945; den bästa av dessa studier var Mark Mazowers Den mörka kontinenten. Nu tycks det vara dags för ännu en generation att ta vid: de som har levt merparten av sina politiskt medvetna liv efter kalla kriget.
Jan-Werner Müller, född 1970, är tysk till börden, studerade i Oxford och är nu professor vid Princeton. De senaste tio åren har han givit ut en imponerande samling böcker om europeisk politik och ideologi. I sin nya bok Contesting Democracyvill Müller skriva de politiska idéernas historia i 1900-talets Europa. Han sluter upp bakom dem som betraktar det tilländalupna seklet som en ideologiernas tidsålder, men vill anlägga en egen accent. Till skillnad från andra uttolkare ser Müller inte grundintrigen som en kamp mellan kommunismen och kapitalism, en kraftmätning mellan totalitära maktsystem eller ett triangeldrama med kommunism, liberal demokrati och auktoritär nationalism som protagonister. För honom är demokratin kardinalpunkten i århundradets politiska debatt: vad den har inneburit, vilken räckvidd den har haft och om det överhuvudtaget skulle vara ett folkstyre eller om folket skulle styras.
I analysen av skeendet måste filosofierna och tankesystemen tas på största allvar. Även fascismen var ett svar på sin tids stora frågor. Det går däremot inte, argumenterar Müller, att nöja sig med att följa ”the development of high political philosophy”. Istället bör man söka efter skärningspunkterna mellan politisk tanke och politisk institution. Snarare än att sätta de rena teoretikerna i centrum, bör man ta upp reflekterande jurister, tänkande byråkrater och filosoferande statsmän. Med en referens till Friedrich von Hayek talar Müller, utan att vara nedsättande, om dessa som ”second-hand dealers in ideas”. I massdemokratins sekel spelade de en helt avgörande roll när det gällde att formulera samhällsbärande idéer och sätta dem i verket.
Om Jan-Werner Müller hade levt upp till föresatserna i sin programförklaring hade detta kunnat bli ett originellt bidrag till 1900-talets politiska idéhistoria. Så sker nu bara styckevis och delt. Alltför sällan lämnar han abstraktionernas höga höjder. På så vis får hans framställning en ganska traditionell inriktning mot tänkandets historia, en samling miniatyrporträtt av mer eller mindre betydande politiska teoretiker. De intellektuella exekutörer som förvandlade ideologi till konkreta experiment lyser allt som oftast med sin frånvaro.
I sex självständiga kapitel tecknas Europas moderna historia. Efter att inledningsvis ha uppehållit sig vid tiden för första världskriget – till stor del handlar det om Max Weber – ägnar Müller två kapitel åt mellankrigstiden. Han börjar med att ge en provkarta över socialismens företrädare, från partianslutna socialdemokrater som Harold Laski och Otto Bauer över marxistiska filosofer som Georg Lukács och Antonio Gramsci till sovjetiska kommunister som Nikolaj Bucharin och Josef Stalin. Särskilt betydelsefulla blev de socialister som lyckades få till stånd en stor allians mellan arbetare och bönder. Müller skriver följaktligen åtskilligt om det svenska folkhemmet och socialdemokrater som Per Albin Hansson, Nils Karleby och Alva Myrdal.
I det följande kapitlet rör han sig raskt högerut och inleder med att slå fast att fascismen var en av de stora ideologiska nymodigheterna under 1900-talet. Betydelsefulla idégivare som Georges Sorel, Giovanni Gentile, Carl Schmitt och Alfred Rosenberg passerar revy, men det är förvånande att han inte höjer blicken och drar nytta av forskningen om fascismen som ett allmäneuropeiskt fenomen som har varit så livaktig de sista två decennierna. Överhuvudtaget är det förbryllande att han låter mellankrigstiden sönderfalla i en vänster- och en högersektion. Många av de djupaste insikterna om 1920- och 1930-talen har man nått genom att närma sig ideologiernas affiniteter, överlappningar och fientliga släktskap. Nationalismen, drömmen om gemenskapen och den storskaliga moderniseringen förenade ideologer ur olika läger.
Andra världskriget innebar inte bara slutet för en rad fascistiska och nazistiska regimer. Även som idé var fascismen i grunden övervunnen, utrotad, tillintetgjord. Thomas Mann hade karakteriserat den som en Zeitkrankheit, ytterst ett symtom på en sjuk tid, och för efterkrigstidens européer gällde det att snarast kurera sig från smittan och förhindra att den någonsin kunde hemsöka kontinenten igen. Om denna mirakulösa återhämtning skriver Müller glimrande.
I de västeuropeiska välfärdsstaterna som tog form under 1950-talet var trygghet, Sicherheit och decencyhonnörsord. Gamla, i grunden borgerliga ledargestalter – Konrad Adenauer, Alcide De Gasperi, Winston Churchill, Charles de Gaulle, Theodor Heuss – kontrasterade skarpt mot fascisternas ynglingavälde. Mer än någon annan gynnades medelklassen av de sociala reformerna och den ekonomiska utvecklingen. Müller framhäver särskilt den roll som de kristdemokratiska partierna spelade för att lägga grunden till en stabil ordning efter krigets kaos. Han betonar härvidlag något tänkvärt: just eftersom kristdemokraterna så gärna åberopade traditionella värden har det varit svårt att se vilken nyskapelse de innebar i det politiska livet. I den förändrade rättsliga kultur som växte fram i många länder efter andra världskriget utgjorde konstitutioner och författningsdomstolar mycket viktiga inslag. Ledande politiker kunde beklaga sig över att vara legalt kringskurna, men rättens överhöghet förde in stadga, balans och förutsägbarhet i statslivet. Denna inre västeuropeiska konsolidering gick hand i hand med avvecklingen av de världsvida imperierna. Avkoloniseringen innebar att Europabegreppet fick en annan innebörd och att många inom vänstern successivt kunde bejaka den europeiska integrationen mer förbehållslöst.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
I sin analys av sextioåttarörelsens vidare verkningar ansluter sig Müller till dem som vill göra en klar åtskillnad mellan intentioner och konsekvenser. Den radikala vänstern uppnådde få av sina uttalade mål, men genom dess aktivism förändrades politikens väsen och distinktionen privat–offentligt blev mer godtycklig. I Müllers ögon var sjuttiotalsfeminismen den enda verkliga revolution som sextioåttarörelsen lyckades framkalla. Den var dock snarare en reaktion mot än ett utflöde av sextiotalsradikalismen. Orsakssambandet kan diskuteras, men sant är att könsrollerna var lika traditionella inom den nya vänstern som någon annanstans. Att bryna en stek åt en revolutionär tar lika lång tid som att bryna en stek åt en reaktionär, konstaterade franska feminister.
Finalen på det korta seklet, 1980- och 1990-talen, blir ett aldrig sinande namnflöde: Michel Foucault, Jürgen Habermas, Niklas Luhmann, André Glucksmann, André Gorz, Jean-François Lyotard, Ludwig von Mises, Friedrich von Hayek, Margaret Thatcher, Michael Oakeshott, Václav Havel, György Konrád, Michail Gorbatjov, Johannes Paulus II, Francis Fukuyama. Det är inte bokens bästa kapitel. Ännu återstår det att skriva det nyss förgångnas idéhistoria.
Jan-Werner Müller samlar sig aldrig till en ny stor tolkning av det europeiska 1900-talet. Kanhända är det följdriktigt. För den postidealistiska, postideologiska generation som han tillhör framträder seklets historia inte i långa linjer, allmängiltiga teser eller grandiosa program.