Ett berömt allegoriskt stick av Francisco Goya bär titeln ”Murió la verdad” – ”Sanningen har dött”. Att just det sticket pryder frontespisen till den japansk-amerikanska litteraturkritikern Michiko Kakutanis uppmärksammade bok The Death ofTruth (Sanningens död) är förstås inte en slump. Boken publicerades i somras, mindre än ett år efter att Kakutani trätt tillbaka som New York Times lika fruktade som oomtvistliga litterära auktoritet. Under sina nära 40 år på den positionen hann hon med att få Pulitzerpriset 1998 för sin ”orädda och auktoritativa journalistik”, hjälpa fram författare som Zadie Smith, David Foster Wallace och George Saunders och bli innerligt avskydd av författare som Norman Mailer, Gore Vidal och Jonathan Franzén, som samtliga drabbades av hennes osvikliga förmåga att formulera sig med kirurgisk precision och sårande träffsäkerhet. Inte överraskande hörde Mailer till dem som försökte ge igen. Han kallade henne en ”kamikaze-kvinna”.

Kakutanis bok, som faktiskt är hennes första, är tillägnad världens nyhetsjournalister och utgör en passionerad och mörkt sardonisk uppgörelse med en samtid präglad av en toxisk politisk polarisering, en epidemi av falska nyheter och ett växande populistiskt förakt för bevis, logik, förnuft och alla former av expertis. Det här är attityder som, skriver hon inledningsvis, under årens lopp har skapat ”det perfekta ekosystemet för att Veritas, Sanningens gudinna, skulle kunna insjukna i en dödlig sjukdom.

På Goyas stick är Veritas en ung kvinna som klädd i vitt och med bara bröst ligger utsträckt på ett golv badande i ljus. I den skumt belysta bakgrunden ser man en grupp dominikanmunkar och andra företrädare för prästerskapet som, anförda av en biskop, gör sig redo att med hackor och spadar i högsta hugg begrava denna synnerligen misshagliga och farliga varelse som utgör ett så allvarligt hot mot traditioner och nedärvda privilegier. Till höger på Goyas skildring syns en annan ung kvinna, en symbol för den tystade och manipulerade Rättvisan, sitta och gråta otröstligt över Sanningens död.

Sticket som kom till under perioden 1814–15 är en glödande kritisk kommentar till hur Ferdinand VII brutalt krossade den spanska konstitutionen av 1812, som då var en av världens mest frisinnade i sin genre. Samtidigt är den allegoriska intrigen så allmängiltig att den lätt kan överföras till en annan tid och en annan politisk och kulturell kontext. Så till exempel kan Sanningens dödgrävare på Goyas stick representera våra dagars ryska nättroll, som från sina fabriker pumpar ut lögner och falska nyheter i industriella volymer.

Någon av de avbildade skulle till och med kunna föreställa en viss amerikansk president från vars mun och Twitterkonto desinformationen flödar fritt. Med några snabba uddvassa drag beskriver Kakutani Trump som en skapelse hämtad direkt från en manisk karikatyrtecknares bisarra persongalleri, en dietcolapimplande hybrid mellan en monstruöst makthungrig Kung Ubu, den hånande kasperdockan Triumph the Insult Comic Dog och en av Molières kasserade rollfigurer. Samtidigt varnar hon för att de mer clownartade aspekterna av presidentens framtoning kan göra oss blinda för de fatala konsekvenserna av hans politiska uppförandekodex, liksom för ”de sårbarheter som han har avslöjat i våra institutioner och digitala kommunikationer”.

Under senare tid har det också gjorts jämförelser mellan USA under Trump och det gamla Roms sista dagar. Det ogillas delvis av den ansedda klassicisten Mary Beard, som också har gjort sig känd för sitt speciella sätt att hantera nättroll – ”aggressiv artighet” kallar hon det. Hon kan inte komma på någon kejsare som Donald Trump påminner om, säger hon i en intervju i Times (17/9 2018). Däremot menar hon att antikens Rom kan hjälpa oss att analysera hur en autokratisk regim fungerar i en annan värld än vår egen och att förstå innebörden av att en populistisk politiker är kapabel att hoppa jämfota över den politiska strukturen och kommunicera direkt med folket. Som krigsherren Caesar gjorde på sin tid som kejsare in spe – ju mer skandalös han var och ju fler friheter han tog sig, desto populärare blev han – och som Trump gör i vår tid med sitt tweetande i tredje person singularis. ”Trump är förstås ett troll – både till temperament och av vana”, fastslår Kakutani.

Även efter sitt tillträde som president har han fortsatt ”att trolla individer och institutioner, tweeta och retweeta förolämpningar, falska nyheter och försåtliga insinuationer”. Det handlar dock inte så mycket om Trump som person som om Trump som ett av de mest fullödiga uttrycken för en betydligt bredare samhällelig dynamik. De bakomliggande orsakerna till att han valdes kommer knappast att försvinna med hans sorti från scenen.

Som ett värn mot allt som förkväver sanningen i postsanningens era frambesvärjer Kakutani minnen, reflektioner och insikter från ett helt livs läsning; hon mobiliserar en hel armé av författare som, ibland från helt andra och predigitala tidsperspektiv, lyckas ringa in vår tids stora digitala dilemman och det hot mot demokratin som de ytterst utgör. Så citerar hon Hannah Arendt som i The Originsof Totalitarianism från 1951 framhåller att den idealiske undersåten för en totalitär regim inte, som man kanske skulle kunna tro, är en övertygad nazist eller kommunist, utan de medborgare för vilka skillnaden mellan fakta och fiktion, sant och falskt, inte längre har någon mening. Värt att notera är att Arendts bok tillsammans med Orwells klassiska dystopi 1984 seglade högt upp på de amerikanska bästsäljarlistorna samma månad som Trump svors in.

Som Kakutani påpekar är det verkligt skrämmande med Arendts ord att de för en nutida läsare i allt mindre grad verkar vara en rapport från ett annat århundrade än ”en kuslig spegelbild av det politiska och kulturella landskap som vi bebor idag”. Ekonomisk osäkerhet och växande inkomstklyftor i efterdyningarna av finanskrisen 2007–2008, liksom de stora sociala och kulturella förändringar som globaliseringen och en lavinartad teknologisk utveckling fört med sig, hör till orsakerna. Men Kakutani försöker också spåra dem i ett helt annat slags grobädd – den multidisciplinära och ständigt omdebatterade postmodernismen som nådde sin kulmen inom kritisk teori, filosofi och litteratur under 1970- och 80-talen med sådana, ibland motvilliga, frontfigurer som Michel Foucault, Jacques Derrida, Jean-François Lyotard och Richard Rorty.

Riktningen förknippas bland annat med förnekandet av fasta värden och etablerade sanningar (alla sanningar är partiska, det finns bara olika perspektiv). Nu hör inte Kakutani till de ganska talrika kommentatorer som vill skylla ”all den fritt svävande nihilism som är i omlopp” på postmodernismens idéer. Tvärtom menar hon att riktningens filosofiska skepticism i visst avseende har fungerat som ett nödvändigt korrektiv till nedärvda och ensidigt västerländska perspektiv och tankegångar, och att den inom inte minst estetiska verksamhetsområden har varit en frigörande kraft som resulterat i en rad innovativa prestationer.

Det hindrar inte, resonerar hon vidare, att ”vissa naturliga följder” av postmodernisternas tänkande har sökt sig fram till populärkulturen och anammats av exempelvis president Trumps försvarare ”som vill använda deras relativistiska argument för att ursäkta hans lögner, och av högeranhängare som vill ifrågasätta evolutionen eller förneka realiteten av klimatförändringar eller lansera alternativa fakta”. Hon pekar också på det ironiska i att den populistiska högern har övertagit en del av de tankegångar ”som under decennier varit associerade med vänstern och med just de cirklar i den akademiska eliten som Trump och kompani hånar”.

Men språket som en spegling av den allmänna politiska atmosfären och som ett maktmedel framgår med större skärpa när Kakutani argumenterar med hjälp av sina litterära följeslagare. I ett tidssammanhang djupt präglat av ett inte alltför avlägset 1900-tal fyllt av krossade illusioner och sönderslitande globala konflikter, betonar George Orwell i essän ”Politics and the English Language” från 1946 hur viktigt det är att inse att ”om tanken korrumperar språket, så kan språket också korrumpera tanken”. För Orwell är följaktligen ”politiskt kaos förbundet med språkets förfall”, en upplösningsprocess som separerar orden från deras mening och skapar en klyfta mellan vad en politisk ledare säger och vad han eller hon egentligen menar.

Det är den processen, hävdar Kakutani, som ligger bakom ett uttalande inför den församlade pressen av en av Trumps tidigare kampanjledare som påstod att det besvärliga med medier är att ”ni tog allting som Donald Trump sa så bokstavligt. Det gjorde inte det amerikanska folket.” Men det handlar inte bara om en skilsmässa mellan ord och mening, utan om att använda ord i en diametralt motsatt betydelse än den vedertagna och vända ut och in på dem som Trump och kretsen kring honom gör när de använder termen ”fake news” för att misstänkliggöra all journalistik som inte stryker presidenten medhårs. Den typen av språklig manipulering och maktutövning är som sagt inget nytt – det har förekommit i alla tider inte minst under 1900-talets auktoritära regimer – det nya är att det i våra dagars sociala medier har funnit ett uttrycksmedel av aldrig tidigare skådad genomslagskraft.

Kakutani ser på internet på ungefär samma sätt som hon ser på postmodernistisk kunskapssyn – som ett synnerligen tveeggat svärd: ”Samma webb som demokratiserade informationen, tvingade (några) regeringar att bli mer transparenta, och gjorde det möjligt för alla från politiska dissidenter till vetenskapsmän och läkare att komma i kontakt med varandra – denna samma webb […] kan exploateras av mindre nogräknade aktörer för att sprida vilseledande information, grymhet och fördomar.”

Samma tanke om det tveeggade nätet har fångats i en formulering av den amerikanske författaren Clay A Johnson i hans bok Information till döds (2012) där han skriver att ”Internet är den enskilt största källan till okunnighet som mänskligheten någonsin frambringat, men också den enskilt största elimineraren av samma okunskap”. De sociala mediernas roll i olika sätt att försöka påverka opinionen och valutgångar (exempelvis brexit och det amerikanska presidentvalet) genom att sprida falska nyheter, skapa falska konton och köpa information om användare, pekar på problem som visar att internet har lämnat sin första idealistiskt visionära barndom långt bakom sig. Det behöver man inte vara en svartmålande och bakåtsträvande teknikfiende för att konstatera (och det är heller inte digitaliseringen som är fienden).

Komplexa och sammanflätade problem som inskränkningen av nätneutraliteten (principen att allt slags data och information ska färdas på lika villkor på nätet), den epidemiska spridningen av desinformation och webbens tilltagande polarisering blir inte mindre allvarliga av att vi vanliga internetanvändare är så vana vid att stora digitala plattformar som Facebook, Twitter och Google manipuleras att vi, som World Wide Web-skaparen Tim Berners-Lee påpekade i en intervju i The Guardian (15/11 2017) ”helt enkelt tror att det är så internet fungerar”. Det borde i alla fall inte fungera så, menar Berners-Lee. Istället för att acceptera status quo måste vi börja fundera på möjligheter att vända på en illavarslande utveckling som ytterst utgör ett hot mot demokratin.

Det verkligt unika med vår relation till information idag är inte, som man kanske skulle kunna tro, överflödet på information, utan att vi för första gången i mänsklighetens historia upplever en informationsvärld utan filter. Redan 1985 gjorde medieteoretikern Neil Postman i sin omdiskuterade bok Underhållning till döds en slående jämförelse mellan 1900-talets mest berömda framtidsromaner, Orwells 1984 och Aldous Huxleys Du nya sköna värld: ”Orwell fruktade dem som skulle beröva oss information. Huxley fruktade dem som skulle ge oss så mycket information att vi blev passiviserade och självupptagna. Orwell fruktade att sanningen skulle döljas för oss. Huxley fruktade att sanningen skulle dränkas i ett hav av irrelevant information.”

För Postman var det Huxleys vision från tidigt 1930-tal som bäst stämde överens med utmaningarna i det slutande 1990-talets medielandskap. Och det är också Huxley som med förvånansvärd precision lyckas belysa den digitala erans stora predikament. För inte så länge sedan fungerade vissa yrkesgrupper som lärare, publicister, bibliotekarier och akademisk expertis som filter och stod för en viss sållning av informationsflödet. På nätet finns det ingen sådan länk mellan oss och sanningen som dock inte är död utan finns där ute någonstans. Men vi är i stor utsträckning hänvisade till oss själva för att finna den i en värld där kunskap inte längre är en lång sträcka att tillryggalägga mellan A och Ö, utan en resurs som till stor del är nätverkskommunicerad och lever någonstans i den täta och tilltrasslade webbvegetation som vuxit upp runtomkring den.

Rent tekniskt är internet med sitt vildvuxet länkade kaos förvånansvärt lätt att lära sig manövrera. ”Hur svårt kan det vara att söka på internet?” var också den retoriska fråga jag för inte så länge sedan fick som svar i en mindre undersökning av studenters inställning till undervisning i informationssökning. Det är sant att det är lättare än någonsin att söka information och få tiotusentals träffar på våra sökfrågor. Samtidigt är det svårare än någonsin att uppnå det som de flesta av oss faktiskt vill ha ut av vårt letande på nätet: ett rimligt antal sökträffar baserade på relevanta och trovärdiga källor.

Ett första steg mot ett bättre organiserat internet vore att börja fråga oss vem som har övertagit kontrollen över informationen när de traditionella filtren spelat ut sin roll. Det är i varje fall inte vi själva. Idag är det, som Johnson påpekar i Information till döds, programmerarna och utvecklarna som ”formar den lins som vi ser igenom när vi söker efter information”. Det är bara det att de bästa hjärnorna bland dem är helt fokuserade på att hitta smarta sätt att få oss att klicka på annonser. Kulturjournalisten Andreas Ekström, som i flera år tagit upp den digitala revolutionens verkningar till diskussion, för ett liknande resonemang i sin senaste och nyligen utkomna bok som handlar just om Att hitta. ”Vad som händer nu”, skriver han där, ”är att ingenjörer, tekniker och uppfinnare skriver program på måndag och distribuerar det globalt på tisdag.” Därmed finns det inte längre någon möjlighet för sakkunskapen att bidra med erfarenhet och kunskaper. Och här rör det sig om ”en historisk maktförskjutning som inte lämpar sig för jämförelser med andra tekniska landvinningar”.

Till detta kan läggas hotet mot nätneutraliteten, ”utförsäljningen av den digitala allmännyttan” som Ekström kallar det, som om det inte avvärjs kommer att ge vissa kapitalstarka aktörer förköpsrätt på nätet. ”Då är det”, som Ekström påpekar, ”inte upp till oss själva vilken information vi hittar.” Den stora frågan är om vi bryr oss om att demokratiseringen av informationen håller på att omvandlas till en illusion.

Bara var tjugonde googling leder till att vi klickar oss vidare från de tio första sökresultaten. På det hela taget verkar vi alltså rätt nöjda med status quo och med att programmerarna och utvecklarna skriver kod och tänker åt oss. Som det är nu håller internet på att skapa en ny sorts okunnighet som inte beror på brist på information utan på en bekymmerslös konsumtion av uppenbart felaktig eller vilseledande information.

Ekström talar i sammanhanget om uppkomsten av ”en ny sorts kulturkonsument”, en ”som inte tänker befatta sig med det som inte stämmer överens med de förutfattade meningarna” och ”som i informationens gyllene epok förstår mindre om information än generationen före, inte mer”. Det är som vi har trott och fortfarande tror att själva tillgången till teknologin och oöverskådliga mängder information via ett brett spektrum av mediekanaler skulle skapa mer informerade användare. I en nyligen publicerad granskning av hur eleverna i 30 skolor i årskurs 7–9 undervisades i informationssökning och källkritik inom ämnena svenska och samhällskunskap, pekar Skolinspektionen på allvarliga brister, inte minst när det gäller digitala källor. Bland annat visade det sig att ”två av tre skolor inte haft någon undervisning i hur sökmotorer sorterar och hur de leder läsaren till viss information” och att det på tre av fyra skolor inte fanns någon undervisning som behandlade kritisk granskning av rörliga bilder.

Men vi föds inte med färdigheter som att tolka och värdera, göra urval och sätta in i sammanhang – vare sig det rör sig om digitala medier eller andra kanaler – utan vi tillägnar oss dem genom tid, träning och erfarenhet. Från forskarhåll, såväl nationellt som internationellt, hävdas sedan decennier att ”informationskompetens” – i Sverige den vedertagna termen för engelskans ”information literacy” – är en sociopolitisk kompetens i paritet med att kunna läsa och skriva. I dagens skiftande och expanderande medielandskap används det Unescolanserade paraplybegreppet medie- och informationskunnighet (MIK) som en mer heltäckande term för ett centralt kunskapsområde av stor samhällelig betydelse.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Flera europeiska länder – Finland, Frankrike, Irland brukar nämnas som förebilder – har också dragit konsekvensen av detta genom att arbeta fram nationella politiska ramverk för att hantera de stora folkbildnings- och utbildningsfrågor som digitaliseringen för med sig. I augusti publicerade svenska mediespecialister kunskapsöversikten Medie- och informationskunnighet i den digitala tidsåldern – en demokratifråga där det påtalas att ”Sverige förhållit sig avvaktande till EU:s beslut och rekommendationer på området och har varit relativt inaktivt – eller frånvarande – i de organ som har MIK på dagordningen”. En föga framsynt hållning med tanke på att det är på den typen av arenor som internationella förhandlingar och överenskommelser rörande ett bättre organiserat internet kommer att äga rum.

Sverige var länge världsledande ifråga om införandet av ny teknik i samhället och på sätt och vis har vi kvar den positionen. Av en ny rapport från OECD om medlemsländernas digitalisering framgår att vi efter Sydkorea använder näst mest mobildata och har flest uppkopplade prylar i hela OECD. Vi är med andra ord världsbäst på att trycka på elektroniska knappar. Baksidan av medaljen, som rapporten dock inte säger något om, är att vi saknar både probleminsikt och nationellt handlande i fråga om formaliserad utbildning i medie- och informationskunnighet. En starkt bidragande orsak är just den stora fokuseringen på teknik. Såväl i den digitala samtiden som i den digitala framtiden kommer MIK som kunskapsområde att vara det instrument som alla kunskapssamhällen in spe har till sitt förfogande för att bygga broar mellan klassisk bildning och det nya medielandskapet.

Ett avgörande inslag i arbetet för att motverka digitaliseringens negativa aspekter är, som Ekström påpekar, en långsiktig normbildning, men också en institutionaliserad utbildning av internetanvändare som i likhet med de personer som Ekström samtalar med i sin bok tar sitt eget letande på fullaste allvar och som med tiden kommer att veta mer om information än föregående generationer. En lösning som har diskuterats alltmer under senare år är att utbilda oss alla till programmerare och på så sätt göra makten över informationen kollektiv.

Men, som Ekström också påpekar, är det knappast rimligt att det ska vara ”nödvändigt med teknisk specialisering för att vara en likvärdig och fullvärdig aktör i en demokrati”. I själva verket är det ungefär lika befängt och orealistiskt som när Google föreslog att korrekta och väl informerade aktörer på nätet skulle börja ägna all sin tid åt att massproducera sig för att överrösta alla skränfockar och dygnetruntjobbande fabrikanter av falska nyheter och konspirationsteorier. Däremot pekar Ekström på en annan möjlighet att vända en negativ trend – ett närmande mellan teknik och humaniora, och han är långt ifrån ensam om att propagera för det.

Med sin bakgrund som elektroingenjör skriver Walter Isacsson i sin bok (2015) att det är i korsningen mellan dessa båda vetenskapskulturer som ”nästan all kreativitet kommer att utspela sig i den digitala tidsåldern”. Det betyder som sagt inte, för att hårdra det, att poeten ska lära sig programmera och vice versa. Men om vi vill att internet ska förändras till det bättre kan vi inte fortsätta på den inslagna vägen och överlämna all kontroll åt ingenjörerna. Faktum är att majoriteten av dem som bidragit på ett avgörande sätt till den teknologiska utvecklingen de senaste 300 åren är hjärnor som i sitt tänkande förmådde kombinera humaniora med naturvetenskap/teknik. Från Ada Lovelace och George Boole via Claude Shannon till Steve Jobs har vi att göra med sådana gränsöverskridare som insåg att den mänskliga existensen är fylld av frågor som inte går att besvara binärt, med 1 eller 0, ja eller nej, sant eller falskt.

Man kan ta sig an dagens stora digitala dilemman på olika sätt. Kakutani tecknar med säker hand den litterära, historiska och politiska bakgrunden och betonar avslutningsvis att ”det är avgörande att medborgare revolterar mot den blandning av cynism och uppgivenhet som autokrater och makthungriga politiker förlitar sig på för att bryta ned allt motstånd”. Ekström konkretiserar problemen och påminner oss om att det bakom våra söktjänsters algoritmer finns mänskliga värderingar som inga koder helt kan rå på. Och det är kanske i insikten om den mänskliga faktorn bakom teknologin som det finns anledning till en försiktig optimism.

Berners-Lee, som beskriver sig som en optimist, ”men en optimist som står på toppen av ett berg med en svår storm vinande i ansiktet”, menar i alla fall att det inte är för sent att vända på utvecklingen ”förutsatt att folk utmanar status quo”. Sociala medier är skapade av människor och om ”de inte tjänar mänskligheten, kan och bör de förändras”. Studier rörande digitaliseringens konsekvenser bidrar med ytterligare konkretisering, och det underlag som krävs för politisk handling. Men från vilket håll man än närmar sig så handlar frågan om vilket internet vi vill ha ytterst om, som det står i ovan nämnda kunskapsöversikt, ”vilken sorts samhälle vill vi ha, vems medier, vems frihet är det vi talar om?”