Sufismen, islams version av religiös mystik, har många stora och inflytelserika företrädare. Ingen är större än Ibn Arabi, som än i denna dag är en inspirationskälla för sufier. Hans inflytande sträcker sig emellertid bortom den muslimska sfären. En, förvisso omstridd, tes vill göra gällande att Dante inspirerades av honom i sin beskrivning av Beatrice. Det är vanligen arabister som argumenterar för en sådan påverkan medan Dante-experter brukar vara kallsinniga.

Klart är emellertid att Ibn Arabi betydde mycket för Gunnar Ekelöf, som återkom till honom genom hela livet. En annan svensk förbindelselänk utgörs av den store svenske orientalisten H S Nyberg. Han var en av de första västerlänningar att intressera sig för honom; hans sekelgamla edition av Kleinere Schriften citeras fortfarande med aktning.

Ibn Arabi är svår att få grepp om. Hans samlade verk omfattar hundratals titlar, vissa inte stort längre än en tidningsartikel. Hans huvudverk al-Futuhat al-makkiya (ung. ”Mekkanska öppningar” eller ”avslöjanden”) – en egensinnig blandning av teologi, mystiska erfarenheter, biografiska incidenter och dikter – är däremot mycket omfattande. Detta ”kompendium utan motstycke av andligt vetande” blev färdigt först ett par år före Ibn Arabis död och den första upplagan omfattar inte mindre än trettiosju volymer. Detta väldiga verk är alltså knappast någon lämplig introduktion Ibn Arabi.

Ibn Arabi, al-shaykh al-akbar – ”den störste mästaren”, som han ofta kallas – föddes i Murcia i Andalusien 1165 i en välbärgad familj. Pojken hade, som det brukar heta, läshuvud och någon gång omkring 1180 fick han därför träffa den store Averroes (Ibn Rushd). Han förde sedan ett kringflackande liv. Först för att studera under sufi-mästare, men snart blev han själv den störste mästaren. Han undervisade lärjungar under sina resor, som förde honom allt längre österut. Ibn Arabi var väl medveten om sin ställning och såg sig själv som ett slags förmedlare mellan Gud och människa, han framställde sig som ett slags islams riktkarl som på egen hand hade till uppgift att återuppliva den sanna versionen av islam.

Han var en livlig förespråkare för ijtihad, det vill säga tanken att porten för nya tolkningar av islam fortfarande var öppen. Denna inställning påverkade hans odogmatiska inställning till sharia, den islamiska lagen. I sitt standardverk om den störste mästaren skriver den franska arabisten Claude Addas att Ibn Arabi använde alla tolkningar som var möjliga av sharian för att göra lagen lätt att bära för muslimer i gemen.

År 1202 kom Ibn Arabi till Mekka där han hade en upplevelse som har satt sina spår i såväl muslimsk teologi som arabisk litteratur. Det var i Mekka han mötte den unga kvinnan Nizam. Hon var dotter till en framstående imam och perfekt både till det yttre och det inre. Hon inspirerade Ibn Arabi till hans poetiska mästerverk Tardjuman al-Ashwaq (Längtans tolk), som Gunnar Ekelöf läste i R A Nicholsons översättning. Den är numera mer än 100 år gammal. Filologiskt visste Nicholson vad gjorde. Men som nästan alltid är fallet med översättningar är språket märkt av sin tid.

Det finns alltså goda skäl att ge dessa dikter, som vanligen är inkörsporten till Ibn Arabis verk, en ny engelsk dräkt. The Translator of Desires (Princeton University Press) är en rikt kommenterad tvåspråkig översättning av diktsvitens 61 dikter utförd av den amerikanska professorn Michael Sells. Sells har i görligaste mån hållit sig så nära det går till originalet utan att bli onödigt arkaiserande. Men naturligtvis finns det ingen enda riktigt lösning på hur 1200-talets klassiska arabiska ska låta när den flyttas till 2000-talets engelska. Mycket går förlorat på vägen, i det här fallet både rim och versmått. Som ofta har påpekats när det handlar om översättningar av antika grekiska och romerska texter kommer vi aldrig att helt kunna förstå dem på samma sätt som deras första läsare gjorde. Detsamma gäller minst lika mycket när det rör sig om gamla dikter från andra kulturer än den västerländska.

Denna diktsvit är en serie av kärleksdikter som använder sig av flera av den klassiska poesins rekvisita, från tiden före islam. Den traditionella inledningen till en klassisk dikt skildrar hur diktaren kommer till en nyss övergiven rastplats där elden just har slocknat, och kamelernas fotspår är på väg att suddas ut. Där stannar diktaren och gråter över att hans käresta har lämnat honom med den karavan vars spår han nu betraktar. De första raderna i diktsvitens artonde dikt låter som förislamisk poesi: ”Stanna vid rastplatsen/ och sörj över ruinerna/ fråga sedan fälten/ nu så övergivna,/ var är de vi älskade och deras hästar.”

Sufismen, islams version av religiös mystik, har många stora och inflytelserika företrädare. Ingen är större än Ibn Arabi.

Att besjunga hästar och kameler är inte ovanligt i traditionell arabisk poesi. Också vegetationen prisas. Beduinen som färdas genom ett sterilt ökenlandskap lär sig att uppskatta buskar, träd och blommor på ett sätt som kan tyckas märkligt för dem som bor i ett mer människovänligt klimat.

Den som helt oförberedd kommer till dessa dikter läser dem antagligen som en rad kärleksdikter som Sells elegant har flyttat över till en vacker engelska. Att de har tolkats som erotisk poesi är inte så konstigt med rader som dessa: ”Jag är illa/ ute förlorad i hennes ögons mildhet/ Säg hennes namn/ och bota mig/ att minnas hennes namn är mitt enda botemedel.”

Det religiösa etablissemanget kunde inte förlika sig med att en av tidens religiö­sa förgrundsgestalter skrev vad man ansåg vara profan kärlekslyrik. För att försvara sig skrev Ibn Arabi en lång kommentar till sin dikt som Sells inte har inkluderat i sin upplaga men förstås har använt i sina förklarande noter. Sells jämför med Johannes av korsets kommentarer till sina mystiska dikter. Johannes anknyter förstås till Höga visan i Gamla testamentet. Det finns inget som tyder på att han skulle ha känt till Ibn Arabi, det är väl snarare tecken på att mystiker tänker i samma banor över tid och rum.

Ibn Arabi förklarar punkt för punkt hur den profana ytan bara är en slöja över diktens djupare och egentliga innehåll som är en version av några centrala dogmer i hans metafysik, inte minst idén om varats enhet – wahdat al-wujud. Här kommer han farligt nära en panteistisk världsuppfattning som rimmar illa med traditionella tolkningar av islam som vanligen drar en skarp gräns mellan Gud och hans skapelse. Sufismens mål är att på något sätt upphäva denna skillnad, att utplåna det egna jaget och låta sig förenas med Gud.

Mycket av detta är paradoxer som knappast kan förklaras rationellt. Eller som Sells lite kryptiskt skriver: ”Liksom den gudomliga verkligheten, så bringar längtan eller åtrån (shawq) både liv och död, den existerar både i det inre och yttre, är både bortom världen och djupt i den älskandes hjärta.”

I sista hand är allting ett, också de olika religioner som människor bekänner sig till. De oftast citerade raderna ur hela Ibn Arabis verk kommer från samlingens elfte dikt där han tycks vilja sudda ut skillnaderna mellan skilda trosföreställningar och visa att de alla djupast sett är samma sak: ”Mitt hjärta kan anta alla former/ett fält för gaseller/ett kloster för munkar/ett tempel för avgudar/Kaaba för pilgrimer”.

Michael Sells har lyckats med konststycket att låta denna främmande värld förbli främmande, men ändå tillgänglig, för sekulariserade västerlänningar.

Ibn Arabi vistades i Damaskus under sina sista år. Han dog där 1240. Hans grav kom snabbt att bli en vallfartsort för fromma pilgrimer.