Trots att Freud är en av de mest väldokumenterade och rikligt publicerade författarna i världen har denna korrespondens fram till helt nyligen hållits hemlig. Bonaparte, som var övertygad om brevens värde, sparade noggrant alla brev hon fick från Freud och fick senare tillbaka de brev hon själv hade skrivit i samband med Freuds död 1939. Brevsamlingen, bestående av 578 ofta långa brev skrivna på franska från Marie Bonaparte och 307 betydligt kortare skrivna på tyska från Freud, är en av de mest omfattande korrespondenser som finns sparade efter Freud. På 1960-talet deponerades samlingen hos kongressbiblioteket i Washington där den enligt prinsessans önskemål skulle förbli dold och opublicerad fram till 2020.

Marie Bonaparte, som är barnbarnsbarn till Napoleon I:s yngre bror Lucien, hade trots sin rikedom en mycket svår barndom vilket var en av anledningarna att hon senare sökte sig till psykoanalysen. Hennes far Roland Bonaparte gifte sig enligt sin mors önskemål rikt med Marie-Félix Blanc, arvtagerska till casinot i Monte-Carlo. Under graviditeten lyckades Roland Bonaparte tillsammans med sin mor övertala sin nyblivna hustru att skriva ett testamente i vilket hon testamenterade hela sin rikedom till sin make. Mindre än en månad efter Marie Bonapartes födsel dog modern tragiskt i en blodpropp. Enligt ryktena var det inte en naturlig död utan ett fall av förgiftning utfört av make och svärmor.

Moderns död och hennes fars ständiga frånvaro gör att Marie Bonaparte uppfostras av barnflickor. Vid fyra års ålder diagnostiseras hon med en mild form av tuberkulos och behandlas som en krympling tills det att hon kommer upp i tonåren, vilket innebär att hon tillbringar större delen av sin barndom isolerad i familjens hus. Vid 16 år ålder förförs Bonaparte av Antoine Leandri, hennes fars sekreterare. Denna affär leder sedan till att Bonaparte utpressas av Leandri under flera års tid och tvingas betala en stor summa pengar för att få tillbaka de många brev hon har skrivit till honom.

”Bonapartes intresse för psykoanalysen som tankeriktning växer sig samtidigt allt starkare och hon blir snart en nyckelperson inom rörelsens utbredning i Frankrike.”

Hennes eget äktenskap med prins George av Grekland och Danmark var inte heller det helt okomplicerat. George­ levde under många år i ett oklart nära förhållande till sin farbror Valdemar av Danmark. Marie och George fick trots detta två barn tillsammans och de fortsatte att leva ihop livet ut. Även om Bonaparte av allt att döma hyste en uppriktig kärlek till sin make kunde han aldrig tillfredsställa henne, vare sig på ett intellektuellt eller sexuellt plan. Bonaparte sökte sig därför till andra sammananhang och blev en nyckelperson i den parisiska societetseliten. Dess­utom skaffade hon sig ett antal olika älskare, relationer som omtalas flitigt i korrespondensen med Freud.

Marie Bonaparte gick under början av 1920-talet igenom en depression, vilket var den utlösande faktorn till att hon senare kom att träffa Freud. Hon kommer först i kontakt med René Laforgue, en psykiater från Alsace som var intresserad av psykoanalys och som senare ska komma att betraktas som en av pionjärerna inom den franska psykoanalysen. Bonaparte, som är missnöjd med sitt äktenskap, förkrossad av sin fars död och trött på sitt liv i Paris, ber Laforgue att introducera henne för Freud. Till en början vägrar Freud att ta sig an prinsessan, som för honom framstod som en lättsinnig societetsmänniska, men efter att Bonaparte vid upprepade tillfällen insisterat går han i september 1925 till slut med på att ta emot henne.

Mellan sessionerna, som oftast tar plats i Wien, skriver Marie Bonaparte långa brev till Freud i vilka hon ger sina tolkningar av hur hennes behandling utvecklas. Av tonen i breven att döma, samt det faktum att Bonaparte tillbringar mycket tid med Freuds familj även utanför deras sessioner, förstår vi att de på en gång har fattat tycke för varandra. Bonapartes intresse för psykoanalysen som tankeriktning växer sig samtidigt allt starkare och hon blir snart en nyckelperson inom rörelsens utbredning i Frankrike, inte minst via grundandet av sällskapet Société psychanalytique de Paris och tidskriften Revue française de psychanalyse.

”Bonaparte hade nämligen utvecklat en teori som blev till en besatthet om att hennes klitoris befann sig alltför långt ifrån hennes urinrör.”

Allteftersom tiden går tar Bonapartes och Freuds förhållande en alltmer personlig vändning. Det instinktiva tycke de fattat för varandra omvandlas till en uppriktig vänskap och samtal om familjeliv och vardag tar mer och mer plats i breven. Även om Bonaparte oftare anförtror sig till Freud och öppenhjärtigt berättar om sjuka barn, sin make, sina älskare och sina många resor, så får vi också inblickar i det dagliga livet hemma hos Freud och dennes familj. Boken är därför även ett vittnesmål om det borgerliga livet i Paris och Wien under tidigt 1900-tal, en tid präglad inte minst utav nazismens framväxt. Det var, till exempel, tack vare Bonaparte som Freud i juni 1938 lyckas fly undan nazisterna och ta sig till London. Senare samma år försöker Bonaparte även hjälpa Freuds systrar, men då var det för sent. De fyra systrarna dog senare i tyska förintelseläger.

Något som gör brevväxlingen fascinerande, och som gör att boken inte bara kan ses som ett underlag för ytterligare forskning om Freud och psykoanalysen, är Bonapartes ocensurerade sätt att prata om kvinnlig sexualitet. Att hon sökte sig till just Freud är lätt att förstå, terapeuten vars analys bygger på idén om att sexualdriften styr stora delar av människans liv och utveckling. Bonaparte ville nämligen sammanföra de minst sagt tvivelaktiga studier som hon nyligen inlett med det psykoanalytiska tänkandet, varför Freud var den perfekta samtalspartnern.

Inästan 200 brev, där vissa innehåller skisser och teckningar, redogör hon för det som ska komma att bli hennes stora forskningsarbete – klitoris placering i underlivet. Bonaparte hade nämligen utvecklat en teori som blev till en besatthet om att hennes klitoris befann sig alltför långt ifrån hennes urinrör, en fysiologisk egenskap som hon menade kraftigt försämrade hennes möjlighet till njutning. Bonaparte, som i hela sitt liv hade drömt om att bli läkare men som hindrats av sin farmor, då denna menade att studier inte lämpade sig för kvinnor, utförde nu mängder av mätningar på olika kvinnor. Vad hon kom fram till var att 2,5 centimeter var det optimala avståndet mellan urinrör och klitoris. Hon är så säker på sin sak att hon genomgår flera operationer för att uppnå exakt detta avstånd, operationer som i efterhand visade sig vara resultatlösa.

Det är tydligt att Freud roas av Bonapartes rättframma och oortodoxa sätt, även om han ibland tyckte att hon gick för långt. Efter flera långa brev i vilka Bonaparte med stor detaljrikedom tog upp olika samlagsställningar blev Freud till exempel trött och skriver: ”Ditt brev om observationen av samlag var mycket intressant, men till skillnad från dig som har behållit din erotiska ungdomlighet börjar jag finna hela denna värld av samlag lite enformig.”

När Correspondance intégrale släpptes i oktober förra året, var det en stor händelse inom psykoanalyskretsar. Det är också föga förvånande att det är just ett franskt förlag som har gett ut brevväxlingen. Till skillnad från i Sverige, där psykoanalysen av många anses vara oseriös och närmast ljusskygg, förblir dess status i Frankrike fortsatt hög. Många är de fransmän, åtminstone i storstäderna, som varje vecka ligger på divanen med sin analytiker bakom sig för att analysera sina drömmar och sin barndom. Den franska tänkaren och psykoanalytikern Jacques­ Lacan (1901–1981), som för övrigt lär ha ogillat Marie Bonaparte, har alldeles säkert spelat en stor roll för psykoanalysens popularitet i hemlandet.

Till syvende och sist är denna korrespondens en underhållande reflektion över kvinnlig njutning men också en reflektion kring synen på kvinnan överhuvudtaget. Bonapartes ocensurerade sätt att tala känns på många sätt modernt, likaså hennes uppmuntran till kvinnor att ta kontroll över sina kroppar. Viktigt att påpeka är att Freud senare har kritiserats för sin syn på kvinnor och att han av många anses vara kvinnofientlig, en bild som Marie Bonaparte i alla fall delvis verkar ha delat. När hon 1951, elva år efter Freuds död, publicerar ett av sina mest uppmärksammade verk, La sexualitié de la femme (Kvinnans sexualitet) säger hon att Freud genom sin allmänna bedömning av kvinnor ”fördröjde den epok som han själv hade bidragit till att öppna. [–––] I sin moraliska stränghet var han en generation efter. Jag, å andra sidan, var en generation före.”

Med sina dryga 1 000 sidor är denna brevsamling inte alltid enkel att ta sig genom. I ett nedkortat format, eller varför inte som underlag för en film, skulle den dock med stor sannolikhet kunna bli en bladvändare. För min egen del har läsningen gjort att jag fått upp ögonen för Marie Bonaparte, en smått galen, motsägelsefull men också väldigt varm och inspirerande person som vägrar att godta det öde som man har påtvingat henne, som tappert kämpar för att återerövra makten över sin egen kropp i en värld där det endast är männen som bedömer vad som är bra eller dåligt för det ”svaga könet”.