För ett par decennier sedan kunde man påstå att George Orwell hade fel och räkna upp de årtal som föreföll bevisa detta. Året 1984 kom och gick utan att hans dystopiska vision i romanen 1984 besannades. Trots att kalla kriget ännu pågick var Sovjet försvagat av såväl utvecklingen i Polen som i Afghanistan. Så kom 1991. Järnridån föll i Europa och snart föll hela Sovjetunionen samman. Orwell verkade vara alldeles för pessimistisk. Då utgivningen av hans Collected Works i tjugo band fullbordades 1998 verkade han mest vara av litteraturhistoriskt intresse.

Men så kom de årtal som gav honom rätt. 2014 visade ett till det yttre moderniserat Ryssland upp gamla imperietendenser, lade under sig stora delar av Ukraina och stöttade diktaturen i Syrien. 2016 fick auktoritära krafter i USA ryskt stöd för att hjälpa Donald Trump till en överraskande seger i presidentvalet. 2018 röstade Kina igenom en grundlagsändring som möjliggör att Xi Jinping kan väljas om hur länge som helst, och 2020 avgjorde Rysslands författningsdomstol att Vladimir Putin kan sitta kvar vid makten till 2036.

Orwells varningar för auktoritära makter känns nu aktuellare än på länge. Och i år utkommer, enbart på engelska, ett halvdussin böcker om och kring författarskapet: en om hans tid på ön Jura utanför Skottlands kust där han tidvis bodde mot slutet av 1940-talet, vidare en resebok i Orwells spår, vidare en biografi över Eileen Orwell av Anna Funder: Wifedom. Mrs Orwell’s Invisible Life (se nästföljande artikel här i Axess), vidare en reviderad och utökad utgåva av en tidigare biografi av D J Taylor: Orwell. The New Life. Samt tre specialstudier som här ska presenteras närmare.

Marsha Karp, en rysk forskare i exilen som även har gjort en översättning av Animal Farm (Djurfarmen), ger i George Orwell and Russia en helhetsbild av de erfarenheter som gjorde Orwell så observant på den ryska kommunismens grundläggande demokratiska brister. Historien börjar redan i slutet av 1920-talet med att Eric Blair, som ännu inte har tagit sig författarpseudonymen George Orwell, efter fem år som polis i Burma är starkt kritisk mot det brittiska imperiet. Han ser positivt på ryska revolutionen och möter hemma hos en originell moster i Paris hennes sambo Eugente Lanti, en inte mindre originell förkämpe för esperantorörelsen och desillusionerad revolutionär efter vad han hade sett av vad som faktiskt pågick inne i Sovjetunionen.

Karp gör givande utvikningar kring esperantorörelsen, en gång en världsrörel­se­ med en vid första anblicken sympatisk grundtanke, nämligen att skapa ett för många tillgängligt språk med några få grundord som sedan kunde ges ytterligare mening med en rad prefix och suffix: bona betyder bra och dess motsats blir malbona som kan förstärkas till malbonega. Men för Orwells språkkänsla tycktes esperanton konstruerad, mekanisk, torr, och han lät den låna drag till det newspeak som används i 1984, där good står mot ungood, och så vidare.

Till en början skildrar dock Orwell kommunister mest som udda bifigu­rer. I debutboken Down and Out in Paris and London, 1933, förekommer en viss Fureux som ”fastän han var kommunist när han var nykter blev han våldsamt patriotisk när han var full. I början av kvällen höll han sig med goda kommunistiska principer, men efter fyra eller fem liter var han en otyglad chauvinist, fördömde spioner, muckade gräl med alla utlänningar och om ingen hindrade honom kastade han flaskor omkring sig.” I en lång efterskrift till Orwells reportagebok om gruvarbetare i norra England, The Road to Wigan Pier, 1937, är det istället hemlandets naiva radikaler han riktar kritiken mot.

När den boken publiceras är han på väg till Spanien för att skriva om och delta i försvarskampen för den demokratiska republiken, och det är här han gör egna erfarenheter av Sovjetkommunismen i aktion. I sin bok Homage to Catalonia, 1938, skriver han om ett krig mellan tre parter: dels anarkisterna och POUM, som var starka i Katalonien och dess huvudstad Barcelona, dels kommunisterna och den internationella brigaden som hade ett växande inflytande på den republikanska regeringen, dels Franco och de av honom ledda fascisterna som de andra två kämpar mot. I maj 1937 går en styrka från den republikanska administrationen, som stod under kommunistiskt inflytande, till angrepp mot anarkister i Barcelona och 400 eller 500 människor mister livet.

”Brister finns också hos författaren. Orwell är inget helgon, utan i många avseenden en traditionell engelsman med en rad fördomar mot judar, homosexuella och kvinnor.”

Under fascistisk beskjutning träffas Orwell i halsen men överlever som genom ett under, bara för att sedan få fly för livet undan sovjetiska agenter som dömer honom som ”trotskist.” Erfarenheterna i Spanien blir livsavgörande, både för synen på kommunismen och för Orwells individualistiska övertygelse. Den kommer till uttryck till exempel i en essä från 1942, som blickar åter på spanska inbördeskriget:

”I det ögonblicket hoppade en man, förmodligen med ett meddelande till ett befäl, upp ur skyttegraven och sprang fullt synlig uppe på skyttevärnet. Han var halvt påklädd och höll med båda händerna upp byxorna medan han sprang. Jag avstod från att skjuta på honom. Sant är att jag är en dålig skytt och knappast skulle kunna träffa en springande människa på hundra meters avstånd, jag tänkte också mest på att ta mig tillbaka till vår skyttegrav medan fascisterna hade blicken riktad mot flygplanen. Ändå var det delvis för den där detaljen med byxorna som jag inte sköt. Jag hade kommit hit för att skjuta på ’fascister’ men en man som håller byxorna uppe är inte en ’fascist’, han är uppenbarligen en medmänniska, någon som liknar dig, och man känner inte för att skjuta på honom.”

1941 och hemma i England skriver han en någorlunda hoppfull broschyr om hur en brittisk socialism skulle kunna se ut; titeln The Lion and the Unicorn, lejonet och enhörningen, syftar på de heraldiska djuren i det brittiska statsvapnet. Men förutsättningen för en demokratisk socialism värd namnet är att man drar lärdom av hur socialismen har blivit förrådd i Ryssland. Han skriver en genialt enkel fabel om hur de förtryckta djuren tar makten och förlorar den. Men han har svårt att få boken utgiven, det är som om man inte vågar stöta den makt som numera är en allierad i kampen mot Hitler. Förläggaren Jonathan­ Cape antar först boken men backar ur efter att ha påverkats av chefen för avdelningen för förbindelser med Sovjetunionen inom det brittiska informationsministeriet, en viss Peter Smollett som var – vilket blev klart först efter hans död 1980 – sovjetisk agent. Den förläggare som till sist ger ut Animal Form ångrar sig inte. Boken väljs ut av USA:s främsta bokklubb och trycks snart i hundratusentals exemplar.

Animal Farm översätts snart till slaviska språk, först till polska, sedan till ukrains­ka, och bokens ukrainska översättare skriver till Orwell om hur han läser upp berättelsen för krigsfångar i en förläggning nära München: ”De som lyssnade var flyktingar från Sovjet. Verkan var slående. De instämde i nästan alla era tolkningar. […] Jag såg här att förutom att deras uppmärksamhet som i förstone drogs till att upptäcka ’överensstämmelser’ mellan den verklighet de levde i och berättelsen, så reagerade de synbarligen på bokens verkliga värderingar, på de typiska representanterna i berättelsen, de underliggande övertygelserna hos författaren och så vidare.”

Det officiella Sovjet reagerar knappt på Animal Farm, vill inte ge uppmärksamhet åt dess otvetydiga angrepp på Stalin. Då 1984 publiceras, den 8 juni 1949, skickas redan veckan efter en PM från officiellt håll till det sovjetiska författarförbundet där Orwell åter kallas ”trotskist” och romanen ”ett ohämmat angrepp på socia­lismen och det socialistiska samhället”, men också nu avstår författarförbundet från att skapa uppmärksamhet. Tio år senare ger partiet ut en specialutgåva av 1984 – men bara i en upplaga på 1 000 exemplar att spridas enbart inom ledarskiktet. Först 1988 blir romanen tillgänglig för den ryska allmänheten.

Karp är skarp när hon mot slutet jämför Orwells tid med vår:

”På samma sätt som vänstern i väst var redo att rättfärdiga allt som hade skett i Sovjetunionen sedan 1929 därför att man sagt dem att detta var socialism, så föredrog man i väst från 1990 och in i nästa sekel att tro att Ryssland plötsligt hade välkomnat både kapitalism och demokrati. Men om 1930- och 1940-talens socialister åtminstone kan ursäktas med sin brist på kunskap om Sovjet (en ursäkt som Orwell inte accepterade!), så godtog politiker, affärsfolk och nyhetskommentatorer, femtio år efter Orwells död, glatt lögner för egen vinning […]”

Det författarnamn som Eric Blair tog sig hämtade förnamnet från Englands skyddshelgon och efternamnet från en flod som flyter stillsamt genom grevskapet Suffolk. I en lättläst liten bok kallar den vid Stanforduniversitet verksamme Peter Stansky Orwell för en socialistisk patriot; lika stark som den kritik han riktar mot översittares regimer är kärleken till det England som trots sina brister inte låter sig kommenderas så lätt.

Brister finns också hos författaren. Orwell är inget helgon, utan i många avseenden en traditionell engelsman med en rad fördomar mot judar, homosexuella och kvinnor, men som han samtidigt talar för anständighet och demokrati gör han också medvetna försök att bekämpa sina egna fördomar, särskilt sedan världskriget hade visat honom vad vissa fördomar kan leda till. 1945 skriver han, i en essä om nationalism: ”Med ’patriotism’ menar jag kärlek till en särskild plats och en särskild livsstil som man menar är den bästa i världen men inte önskar påtvinga andra människor. Patriotism är till sin natur defensiv, både militärt och kulturellt. Nationalism, å andra sidan, är oskiljaktig från maktbegär.”

Efter kriget vill han inte låta trycka om broschyren som talade för ett socialistiskt England. Progressiva förändringar har ägt rum, man har fått allmän sjukvård, utbildningen är något mindre klassbunden, imperiet börjar rustas ner, men förändringarna är färre än vad han hade velat se och förutspått. Dock är också det existerande Väst viktigt att försvara i den sorts krig som nu stundar: det kalla. Enligt Oxford English Dictionary är det Orwell som myntar uttrycket Cold War, skriver i essän ”You and the Atom Bomb” från 1945 om en framtid med stormakter i besittning av kärnvapen: ”En stat som på samma gång är oövervinnelig och befinner sig i ett permanent ’kallt krig’ med sina grannstater.”

Men det finns flera inslag i Orwells politiska tänkande än varningar för totalitära makter i och engelsk patriotism. Den brittiske historikern Glenn Burgess talar i sin studie om vad han kallar George Orwells ”perversa humanitet”, en något skruvad titel som går tillbaka på vad Orwell skrev 1945: ”Vi anser att den mest abnorma mänskliga varelse är intressantare än den mest ortodoxa grammofonskiva.” Undertiteln är något klarare: socialism och det fria ordet.

Burgess bok består av två delar. Den förs­ta handlar om Orwells väg från sin borgerliga uppväxt via tidiga böcker, de flesta faktiskt romaner – Burmese Days, A Clergyman’s Daughter, Keep the Aspidistra Flying – som speglar en djup otillfredsställelse med ett samhälle som begränsar den enskildes utveckling, men som saknar politisk övertygelse. Upplevelserna av gruvarbetarnas förhållanden i Wigan och inbördeskriget i Spanien leder fram till den socialistiske Orwell.

Den andra och intressantare delen är en mera fördjupad diskussion av vad begreppet socialism betyder för Orwell. Det kan dels betyda större möjligheter för individen, oavsett samhällsklass, en ordning präglad av jämlikhet och solidaritet och inte av kapitalismens allmakt, något av det han fann i det Barcelona dit han först kom under spanska inbördeskriget. Det kan också betyda, och används ofta så i den politiska diskussionen, en auktoritär ordning av värsta slag, representerad av de från Sovjet styrda krafter som lyckades krossa den frihetliga socialismen i Katalonien och som Orwell fick fly för livet från.

Dessa händelser får honom dels att överge sin tidigare kritiska hållning mot att Storbritanniens upprustning inför det tyska hotet, dels inser han till skillnad från många människor i hans generation, inte minst intellektuella, som hyser mer eller mindre vaga sympatier för Sovjetunionen, genast efter krigsslutet att huvudfienden mot den västerländska demokratin – inklusive den demokratiska socialismen – finns i Stalins Moskva. Han är inte pacifist, utan skriver i en kolumn år 1944:

”Då du skjuter på din fiende gör du honom inte, i en djupare mening, orätt. Men genom att hata honom, hitta på lögner om honom och fostra barn till att tro på dessa, genom att yrka på orättvisa fredsvillkor som gör kommande krig oundvikliga, slår du inte bara mot en förgänglig generation utan mot själva mänskligheten.”

Burgess tecknar en människa som inte var rädd för att skaffa sig fiender. ”Orwell kunde vara en intellektuell buse. Han erkände nästan aldrig att han tagit miste när någon anklagade honom för detta (fastän han kunde erkänna det på sitt eget sätt); han var en mästare i att slå tillbaka; han gick till ursinniga personangrepp.” I en tid när många varningar utfärdas mot att kränka någon i tal eller skrift ”kan det vara värt att minnas att för Orwell var frihet inte något som skapade samhällelig harmoni. Troligare är att den skulle medföra hänsynslösa meningsutbyten, intellektuella skärmytslingar och skärande disharmoni. Naturligtvis var dessa förhållanden som han gillade.”

Men var Orwell, som varnade för statens kontroll av sina medborgare, själv någon som tjallade för myndigheterna? Numera vet man att Orwell år 1949 möter Celia Kirwan, en vän som arbetar för en myndighet, Information Research Department, IRD, vars uppgift är att bekämpa sovjetisk propaganda av olika slag. Orwell erbjuds att skriva för dem, vilket han tackar nej till, dels för att han är svårt sjuk i tbc, dels för att han inte skriver på beställning. Men senare skriver han i brev till Kirwan: ”Jag skulle också, om det har något värde, ge dig en lista på journalister & författare som enligt min mening är kryptokommunister, medlöpare eller åt det hållet & man inte kan lita på som propagandister.”

Listan som Orwell den 2 maj 1949 ger till Kirwan omfattar 38 namn på personer som man enligt honom bör hålla ögonen på. Men England är inte Sovjet och ingen på listan hamnar i häkte. ”Allt vad detta innebar för dem var att de inte skulle skriva för IRD”, skriver Kirwan långt senare om dem som Orwell nämnde. Burgess ger händelsen dess rätta proportioner (den som vill ha en större överblick över denna historia kan söka sig till en artikel av Timothy Gahrton Ash, New York Review of Books, den 25 september 2003, skriven efter att denne av brittiska inrikesministeriet tillåtits ta del av listan).

Viktigare än det förgångnas årtal är vad George Orwell har att säga om vår framtid. Peter Stansky påpekar att en sida av teknologins och elektronikens utveckling är att världen har blivit mera ”orwellsk” i en negativ mening. De krafter som söker övervaka oss och våra handlingar får allt flera medel till sitt förfogande: stater och dess myndigheter, företag som vill sälja något till oss. Vi ser ännu inte den teleskärm som finns i hemmen i 1984, men vi är obehagligt nära. Samma sak gäller det politiska språkbruket: med Trump har fake news och alternative facts kommit som en påminnelse om vad Wins­ton Smith sysslar med i Sanningsministeriet, nämligen att ordna om historien så den stämmer med makthavarnas direktiv.

Vad är den intellektuelles uppgift i en sådan situation? George Orwell, denne den mest politiske av författare, hävdar dels vikten av att behålla sin integritet, dels att inte blanda ihop dikt och politik. Om detta handlar ett par avgörande texter, ”Writers and Leviathan”, 1948 och ”The Prevention of Literature”, 1946. En ”skarpare skiljelinje” måste dras ”mellan våra politiska och litterära lojaliteter”. Det måste stå klart att ”då en författare engagerar sig i politiken bör han göra detta som medborgare, som människa, men inte som författare […] hans författarskap är något annat.”

Författaren måste vara trogen sanningen som han ser den: ”han bör aldrig vända sig bort från en tankegång därför att den kan leda till kätteri och han bör inte oroa sig alltför mycket om hans oliktänkande kan bli känt, vilket det förmodligen kommer att bli”. Författaren ”lever och skriver med en ständig fruktan […] för den allmänna meningen inom hans egen grupp .” ”Att ge efter […] för en grupps värderingar är att ödelägga dig själv som författare.” Därför måste man ”hålla en del av sig själv okränkbar”. Man måste veta vad man gör. ”Men vad han skriver […] kommer alltid att vara skapade av det sundare jag som håller distans, noterar vad som sker och erkänner dess nödvändighet, men vägrar att hysa några illusioner om dess sanna natur.” Valet står i regel mellan två onda ting. ”Man kan låta nazisterna styra världen, det är av ondo, eller man kan störta dem genom krig, vilket också är av ondo. Något annat val har man inte för ögonen och vad man än väljer så smutsar man ner sina händer.”

Diktare uttalar sig gärna om politik. Ju mind­re man känner till av politikens verkliga villkor – kompromisser, kostnadsberäkningar, taktiska reträtter som främjar en långsiktig strategi – desto hellre. Man lockas av diktaturers tjusiga paroller och ser politiska realiteter som tråkiga. I värsta fall förväxlar man sitt diktande – som diktare är man ju diktator, plockar utan förbarmande bort ord, personer och skeenden man bedömer som onödiga – med en mångtydig verklighet befolkad av levande människor. Lika gärna som man uttalar sig apokalyptiskt om den stundande undergången, målar man upp vackra bilder av vajande fanor över ansiktslösa massor

Men i bästa fall kan man, just med intellektet och den konstnärliga förmågan som redskap göra upptäckter som fördjupar politiken. Som då George Orwell i en klassisk essä granskar vad politiken gör med det engelska språket, som då han i dikt gestaltar ett politiskt skeende så att läsaren mycket starkare än i vanlig argumentation kan se till exempel hi­storien om ryska revolutionen – som i Animal Farm – eller varnas för en möjlig framtid – 1984.

Moscow Times uppgav i maj 2022 att 1984 sålde nära två miljoner mellan 2010 och 2019 och att efter Rysslands invasion av Ukraina steg försäljningen kraftigt både hos fysiska bokhandlare och nätbokhandlare. Å andra sidan har antikrigsaktivister som delat ut romanen gripits och dömt till fängelse, och i Belarus har romanen rensats bort från bokhandlarna. Auktoritära härskare känner hotet från den dikt som säger sanningen. 

GEORGE ORWELL’S PERVERSE HUMANITY SOCIALISM AND FREE SPEECH (GLENN BURGESS)

Bloomsbury Academic 2023

GEORGE ORWELL AND RUSSIA (MASHA KARP)

Bloomsbury Academic 2023

THE SOCIALIST PATRIOT: GEORGE ORWELL AND WAR (PETER STANSKY)

Stanford University Press 2023