Herbert Tingsten konstaterar i sin bok Gud och fosterlandet, studier i hundra års skolpropaganda (1969) att all undervisning är en form av propaganda, eftersom myndigheter bestämmer vad barn skall lära sig. Men ändå kan man skönja en viktig skillnad mellan olika länder. Demokratier ger barn en rejäl utbildning med mycket fakta, medan diktaturer inser faran med ett kunnigt folk och därför skär ner på faktainlärningen.

Tingsten ger många exempel på storvulna fosterländska texter ur skolböcker från förra sekelskiftet, men märker samtidigt att ibland tittar dåligt självförtroende fram under den pösande självgodheten. En ofta återkommande formulering handlar om att även om Sverige är underbart vackert och förträffligt land hade vi älskat det även om det inte varit så bra, precis som ett barn älskar sin mor, även om hon skulle vara både ful och slarvig. Skolboksförfattarna visste givetvis att om några år skulle barnen vara vuxna och en mycket stor andel av dem skulle emigrera. Sverige var ett av Europas fattigaste och minst utvecklade länder och hade egentligen inte så mycket att vara stolt över. Därför betonade skolböckerna att landet tronade på minnen från fornstora dar.

”Det som ser ut som en ödmjuk inställning, en undervärdering av det som är svenskt, är alltså i själva verket tvärt om.”

Under 1900-talet förbättrades de ekonomiska förhållandena i Sverige. Svensk industri och svenska uppfinningar tog plats på världsscenen. Den svenska modellen blev en förebild. Den svenska nationella stoltheten, så som den framställdes i skolböckerna, handlade allt mindre om minnen från fornstora dar och allt mer om en berättigad stolthet över Sverige som föredöme i världen. Till Tingstens skildring, som går fram till 1950, kan tilläggas att det är en händelse som ser ut som en tanke att två av de personer som bidrog mest till spridandet av bilden av Sverige som ett världssamvete, Alva Myrdal och Olof Palme, också båda två aktivt som skolpolitiker verkade för minskad historieundervisning. Myrdal satt med i den skolkommission på 1940-talet som främst förknippas med Stellan Arvidsons namn och Palme var utbildningsminister i slutet av 1960-talet.

Ett ökat medvetande om Sveriges position och roll i världen leder alltså till mindre självberöm i skolböckerna. En god självkänsla bör hänga samman med en större portion ödmjukhet. Men när blir ödmjukheten falsk? När döljer ödmjukheten en pösande självgodhet? Den frågan ger Tingsten ett indirekt svar på i en annan del av sin bok, i den internationella genomgången, där han konstaterar att skolböckerna i USA ofta helt enkelt tar för givet att USA är världens bästa land, där de bästa människorna bor. Denna position är så självklar att man kan kosta på sig uppmuntrande men samtidigt nedlåtande ord om andra länder och folk. Det är denna syn som präglar skolverkets förslag till ny läroplan. Istället för undervisning i historia inriktas undervisningen för alla äldre tidsepoker på ”analys av historiebruk”. Man utgår från att vi lever i den bästa av tider och de som söker exempel ur historiens gång blir suspekta figurer ute i skumma ärenden, vars göranden och låtanden måste granskas. Betoningen på det senaste århundradets historia handlar ju om framväxten av denna den bästa av världar. Antiken, Bibeln och de olika äldre tidsepokerna framstår som oviktiga eftersom människorna som levde då ändå inte har något att lära oss. Det som blir kvar av undervisning om äldre tider påminner om den upphöjda överlägsenhet man kan kosta på sig om man vet att man är bäst.

Jag tror vi skall förstå de ofta upprepade påståendena om att det inte finns en svensk kultur ur samma perspektiv. Andra, mindre lyckligt lottade länder, har en kultur som är uppiggande men samtidigt givetvis irrationell. Svenskt sätt att tänka och handla ses inte som svenskt, utan universellt och rationellt. Om människor bara blir upplysta – och det vill de bli – kommer de att bli som vi, för vi är inga svenskar, bara rationella och moderna människor som skakat av oss historia och gammal mossig kultur.

Det som ser ut som en ödmjuk inställning, en undervärdering av det som är svenskt, är alltså i själva verket tvärt om. Under det ödmjuka skalet pöser det över av självgodhet. Det förgångna kan inget lära denna moderna människa som vet allt bäst. Bibeln, som under årtusenden präglat vår värld, kan man utan saknad plocka bort, antiken likaså. Vikingatidens enda värde är som varnande exempel på historiebruk. Professor Lars Lönnroth har berättat att när han i ett nordiskt samarbete arbetade med en ny översättning av den poetiska Eddan väckte detta stor uppmärksamhet i våra nordiska grannländer, medan det i Sverige sågs som ett suspekt projekt, förmodligen kopplat till högerextremism.

När skolverket säger att de vill uppmuntra till kritiskt tänkande samtidigt som de skär ner på faktainnehållet i undervisningen finns det anledning att verkligen tänka kritiskt och avslöja att bakom de vackra orden döljer sig en klåfingrighet som hör hemma i en diktatur och inte i ett fritt samhälle.