Behövs det verkligen fler böcker om den florentinske poeten, politikern, filosofen och polemikern Dante Alighieri? Under de 699 år som gått sedan Dante dog i Ravenna har avhandlingar, artiklar och böcker kommit i en strid och till synes aldrig sinande ström. Bokfloden började tidigt. En av de förs­ta att inse Dantes storhet var hans landsman Giovanni Boccaccio, som skrev Trattatello in laude di Dante – en liten traktat till Dantes ära.

Sedan dess har det bara rullat på. Så vid det här laget borde vi väl inte bara veta allt vi behöver veta, utan även allt som vi rimligen kan veta om honom. Men något moratorium ska vi nog inte hoppas på eller frukta, snarare tvärtom.

Visst behövs det böcker eftersom Dante av flera skäl behöver förklaringar; han är inte för dagens läsare en omedelbart tillgänglig författare. Det går att läsa både Homeros och Shakespeare utan hjälp av kritiska mellanhänder, man kan till och med lätt föreställa sig att helt obildade åhörare förstår att uppskatta Iliaden eller Hamlet. Det har säkert funnits gott om oskolade människor som lyssnade till grekiska rapsoder när de reciterade de episka dikterna eller som hade stort nöje i att besöka The Globe för att få sig Shake­speare till livs.

”Kampen mellan kejsare och påve hade plågat Italien under Dantes tid och skulle komma att göra det länge än. Det var den konflikten som hade tvingat vår diktare i landsflykt.”

Med Dante ligger det annorlunda till. Den gudomliga komedin är proppfull av allusioner till Dantes samtid och till numera bortglömda personer som verkade eller just hade verkat i samtidens Italien. Dante var i allra högsta grad en intellektuell som var engagerad i sin tids moraliska, politiska och religiösa an­gelägenheter, något som kom att störta honom i fördärvet och som var nära att kosta honom livet.

Som de flesta andra av senmedeltidens och renässansens italienska stadsstater slets Florens sönder både av interna konflikter och av stridigheter med närliggande städer. Osämjan hade ofta en bakgrund i personliga rivaliteter mellan stridande aristokratiska familjer. En annan konfliktlinje gick mellan dem som drömde om ett enat Italien, och som alltså förespråkade en stark romersk-katolsk kejsare, och de grupper som önskade ut­ökad makt för påven i Rom.

I de nästan alltid komplicerade intrigerna där personliga lojaliteter och konflikter ofta är svåra att skilja från politiska övertygelser, stod Dante på kejsarens sida (och skulle senare med illa dold förtjusning förvisa många påvar till helvetet). Men Dante stod därmed på fel sida när makten gick från en grupp till en annan. Den 27 januari 1302 dömdes han till två års landsförvisning, bland annat för förskingring och för att ha motsatt sig den påvliga makten. Då han aldrig inställde sig till rättegången blev han ett par månader senare dömd till landsförvisning på livstid och till att brännas på bål om han skulle falla i florentinska händer. Han återvände aldrig till sin hemstad. Men som man säger: man kan ta Dante ur Florens men aldrig Florens ur Dante.

Han blev en exilens diktare och beskriver sin situation i minnesvärda ord som många miljoner människor sedan dess har kunna göra till sina. I Paradisets sjuttonde sång får han sig berättat om exilens villkor: ”Allt det du i ditt liv har hållit kärast/måste du överge; det blir den första/pilen din landsflykt skjuter från sin båge./ Du kommer att få erfara hur andras/bröd smakar bittert och de steg är tunga/som leder upp och ned för andras trappor.” (Här och i fortsättningen citerar jag Ingvar Björkesons förträffliga översättning, som dessutom är försedd med kommentarer och förklaringar.) Dante lägger orden i en annans mun eftersom hans resa äger rum under påsken år 1300 och han alltså ännu inte hade tvingats i landsflykt. Raderna skrevs först flera år senare och är förvisso självupplevda.

Dante är alltså en aktuell diktare och har varit det sedan han dog, antagligen av malaria, vid 56 års ålder 1321. Inte så konstigt att han fortsätter att stimulera både forskare och författare att kommentera verket. I stort kan man väl säga att det numera överrika utbudet av böcker om Dante faller i två grupper: de personligt hållna och de akademiskt strikta. Två exempel för att hålla sig till Sverige är dels Olof Lagercrantz personliga och djupt kända bok Från Helvetet till Paradiset (1964), som var ett försök att göra Dante till en av våra samtida; dels E N Tigerstedts Dante. Tiden. Mannen. Verket (1967), som är en fortfarande användbar introduktion och som ger läsaren de bakgrundskunskaper som behövs för att ta sig an hela verket. Till skillnad från Lagercrantz ägnar Tigerstedt stort utrymme åt andra delar av Dantes författarskap än bara Den gudomliga komedin.

I team Lagercrantz hittar man författare som Jorge Luis Borges och T S Eliot,­ som alla har blivit starkt påverkade. Eliot­ skrev inte bara en berömd essä om honom utan hämtade många av sina bästa rader från Den gudomliga komedin. I Det öde landet står ”I had not thought death had undone so many” – ord som kommer från Infernos tredje sång där det heter ”jag hade inte kunnat ana/att döden slagit ned så många”.

Team Tigerstedt består av den ständigt växande skara akademiker som producerar en strid ström av utläggningar kring texten som ofta är så specialiserade att de endast vänder sig till en handfull andra specialister som kan allt om en enda liten aspekt av verket. Naturligtvis finns det utrymme för båda lagen, men ibland kan skillnaderna dem emellan bli en smula löjeväckande. Medan Lagercrantz indigneras över att äktenskapsbryterskan Francesca, som var gift och hade barn, placeras i helvetet, har Tigerstedt studerat den historiska bakgrunden och kommit till en mer handfast slutsats: ”Utan att det direkt utsägs, suggereras läsaren att i Paolo och Francesca se två unga, oerfarna älskande, istället för tvenne me­delåders äktenskapsbrytare.”

Vid första påseende – och kanske också vid andra men inte vid tredje – är det tydligt i vilket lag man ska placera John Took, som är emeriterad professor i Dante-­studier vid University College i London.

Hans bok, kort och gott betitlad Dante, erbjuder en mäktig och enormt lärd läsning av Dantes hela verk. Fotnoterna med akademiska och ibland obskyra referenser klättrar ofta högt upp på sidorna. Took citerar inte bara italienska texter utan också långa stycken på latin (som visserligen översätts men så finstilt att de blir ganska svårlästa).

Men den som börjar läsa Tooks bok i hopp om att få en heltäckande introduktion till den florentinske diktaren och hans verk riskerar att först bli både förvirrad och besviken. Visst kan man så att säga vaska fram grundläggande fakta på dessa 600 sidor, men dessa uppgifter finns att hämta i mera lättillgänglig form på annat håll. Took har tidigare skrivit en Heideggerinspirerad bok, Dante’s Phenomenology of Being. Heidegger nämns knappast i den nya boken men det är ändå inte svårt att se hans inflytande. Tooks Dante är medeltidens främsta talesman för den existentiella livsinställningen. Komedin blir till slut ”an act of ontological rejoicing, of knowing self in the freedom of self for its proper destiny”. Dantes resa blir på något vis också Tooks resa till självinsikt.

Men hans bok är förstås mer än bara så. Den innehåller subtila närläsningar av Dantes hela verk, från Vita Nuova, där Dante beskriver sitt möte med sitt livs kärlek Beatrice som dog ung men som han senare ska möta mot slutet av sin vandring genom de tre hinsides rikena och då hälsa henne med en ännu skönare sång än han förmådde att göra i Vita Nuova. Took förklarar i ofta virtuosa närläsningar Dantes dikter – canzoni – som är allt annat än lättillgänglig och summerar hans (på latin!) avfattade försvar för diktande på folkets språk istället för på latin. Han skrev också en viktig traktat i politisk filosofi eller, för att använda ett anakronistiskt uttryck, statskunskap: De Monarchia.

Kampen mellan kejsare och påve hade plågat Italien under Dantes tid och skulle komma att göra det länge än. Det var den konflikten som hade tvingat vår diktare i landsflykt och som gjorde Italien till ett svagt och splittrat land, ständigt utsatt för främmande makters godtycke. I De Monarchia tog Dante ställning för kejsarens överhöghet över påven. Fred och frihet kunde bara garanteras genom den enighet som kunde åstadkommas under en kejsare. Ett kejsardöme var inte bara förenligt med Guds vilja utan till och med påbjudet av Honom. Kejsardömet var äldre en påvestaten; dessutom hade ju Gud låtit Jesus Kristus vår frälsare födas under kejsar Augustus tid. Eller som Took skriver: Dante ser kejsardömet ”som mönster för Guds styre och som sanktionerat av både den Heliga skrift och av aposteln Paulus.” Dante hävdar med emfas: ”I brist på en prins som styr alla människor är enighet omöjlig.”

Dessa i högsta grad medeltida tankar har fått somliga att vilja göra Dante på ett otillbörligt vis relevant för vår tid och framställa honom som den förste europén. Eller ännu mera anakronistiskt: som en tidig förespråkare för EU, men sådana tankar är i bästa fall bara befängda. Att göra Dante till vän av EU avant la lettre borde snarare hamna under brottsrubriceringen ”förtal av avliden”.

Om Dante aldrig skrivit sin komedi skulle han ändå ha varit ett namn i europeisk historia. Hans övriga verk hade gett honom en betydande plats i Europas medeltida litteratur och väl också medeltidens politiska tänkande.

ITooks heltäckande porträtt av verket (mannen verkar han inte bry sig så värst mycket om) dröjer det ändå fram sidan 323 innan han tar sig an Komedin. Ändå är det väl knappas överord att hävda att det är just Komedin som har gjort Dante till en av de allra största. Dante verkar själv ha varit medveten om sin storhet. När han i limbus – den krets av helvetet dit goda människor som inte har haft förmånen att leva under kristendomen vistas – tillsammans med sin ledsagare Vergilius möter den antika litteraturens största snillen blir han en av dem: ”Sedan de talat något med varandra/vände de sig mot mig med välkomsthälsning/och härvid log min mästare en smula./Och ännu större heder blev mig visad/ty jag togs upp i skaran, och den sjätte/lät de mig bli i denna krets av snillen.” Det vill till ordentligt med självkänsla för att kunna skriva sådana rader och alltså jämställa sig bland andra Homeros, Ovidius och Horatius. Men historien har ju visat att orden är i allra högsta grad befogade.

Took läser Komedin som en resa mot ljus och andlig klarhet. Pilgrimen ”ger sig av på en ensam resa mot självinsikt och självförvandling där helvetet, skärselden och paradiset blir till strukturer för moraliskt och ontologiskt självmedvetande”.

I den mån vi alls tänker på det hinsides, och innan helvetet avskaffades så är det Dante som har format den bilden, även om det skett med hjälp av många av de konstnärer som illustrerat texten.

Andra läsare har förstås läst på andra kompletterande vis. Till och med en och annan kritisk röst har hörts i hyllningskören, till exempel med påståendet att Ko­medin är korta stycken av storartad poesi sammanlänkade av långa stycken rimmad teologi. Det skulle väl i så fall speciellt gälla paradiset, där Dante möter Thomas av Aquino och flera andra av medeltidens främsta teologer. Man kan också läsa delar av Komedin som en kombination av skvallerkrönika – George Steiner kallar sin essä om Dante ”The Gossip of Eternity” – och en uppgörelse med sina fiender som han möter i helvetet där de lider de kval som han menar att de så rikligen förtjänar.

Jag förmodar att känsliga själar kommer att känna sig kränkta vid läsningen av vissa stycken. Skrev han sin komedi idag skulle han ligga illa till bland muslimer, eftersom islams profet hamnar långt ner i helvetet bland dem som har sått split och splittring: ”Se mig, Mohammed,/så vanställd nu! Se hur jag själv mig styckar! … Och samtliga du ser i denna klyfta/utsådde split och tvedräkt när de levde;/för den skull är de kluvna på det viset.” I en gans­ka färsk översättning av Komedin till persiska lär man försiktigtvis ha uteslutit dessa rader.

Utan att ha annat än ytterst begränsad förtrogenhet med litteraturen om Dante vågar jag ändå påstå att John Tooks bok till stil och innehåll är ovanlig. Det är ingen introduktion till verket, utan mer ett personligt vittnesbörd av en man som ägnat sitt vuxna liv åt den florentinska diktaren och som kan honom utan och innan.

Efter ett flackande liv i landsflykt dog Dante natten mellan den 13 och 14 september 1321 i Ravenna, där han begravdes i en grav som några årtionden senare kom att förses med en inskription på latin som avslutas med orden; ”Här vilar jag, Dante, en landsflykting från mitt hemlands trakter/Född i Florens, en föga kärleksfull moder” – parvi Florentia mater amoris.” Här ristades i sten ett varaktigt fördömande av Florens som hela världen kunde se.

Det skulle inte dröja länge förrän det goda folket i Florens insåg att det var ett misstag att landsförvisa stadens kanske störste son – även om konkurrensen om den titeln är hård. Snart ville man gärna få tillbaka diktarens jordiska kvarlevor; en kamp som pågick i flera hundra år och som nu fått sin historia skriven av Guy P Raffa i Dante’s Bones. Det började också denna gång med Boccaccio och har fortsatt sedan dess. Men det envisa folket i Ravenna har motstått alla florentins­ka försök och genom seklerna visat sig omedgörligt.

År 1513 valdes Giovanni de’ Medici – son till Lorenzo de’ Medici il Magnfico – till påve och tog sig namnet Leo X. Leos syster Lucrezia skrev ett par år senare till sin bror och uppmanade honom i skarpa ordalag att se till att Dantes kvarlevor snarast återbördades till den plats där de hörde hemma, det vill säga: till Florens. Till sin påvliga broder skrev hon ”att tiden har nu kommit när dessa benrester efter deras långa och oförtjänta landsflykt utan dröjsmål måste återbördas till sitt hemland”. Påven gjorde inget, så ytterligare påstötningar av den heliga fadern var av nöden och de kom från ingen mindre än Michelangelo, som till slut fick Leo X att agera.

Då det genstöriga Ravenna vägrade att frivilligt rätta sig efter det påvliga ediktet beslöt påven att beskatta staden under förevändning att Heliga stolen behövde pengar för att betala schweizergardet. Den nya skatten ställde till med folkliga kravaller och ledarna förvisades till en närbelägen stad. Påvens delegater anlände till Ravenna för att hämta hem poetens kvarlevor. Ett samtida vittne berättar vad som hände när graven öppnades: ”Den så ivrigt inväntade förflyttningen blev inte av, för när de två agenterna anlände till graven fann de där varken Dantes kropp eller själ. Man trodde att han under sin levnad både till kropp och själ gjorde resan genom Helvetet, Skärselden och Paradiset så nu när han är död måste vi anta att han både till kropp och själ blivit mottagen och välkomnad i en av dessa kretsar.”

Så vad hade hänt? Jo, franciskanmunkar i Ravenna hade anat Florens och påvens illistiga planer att plundra graven och föregripit denna i deras ögon skändliga handling. De hade på eget bevåg öppnat greven och flyttat kvarlevorna till en säker plats. Så under många hundra år stod besökare i andakt framför en tom grav.

Det skulle dröja till 1865 innan man fick klarhet i vad som hade hänt. Vid en renovering av kyrkan hittade en arbetare en trälåda med inskriptionen Dantis ossa, Dantes ben. Franciskanerna hade tagit hand om benen och flyttat dem till en säker plats.

När man kort efter denna upptäckt undersökte benen kom man fram till att de nog var äkta, och senare forskning har bekräftat den slutsatsen. Nu gällde att också bekräfta att den ursprungliga graven verkligen var tom. Risken att så inte skulle vara fallet var stor eftersom reliker av heliga män och kvinnor var populära. Sålunda hade – om man samlade relikerna på ett ställe – Maria Magdalena sex kroppar och den helige Gregorius­ den store två kroppar och fyra huvuden. Skulle man lägga ihop alla fragment av Jesu kors, skulle det kräva flera hundra män att bära det. En helgedom påstod sig vara i besittning av en fjäder från ärkeängeln Gabriels vinge.

Raffa beskriver med lätt hand och stor kunskap alla förvecklingar som genom seklerna har följt diktarens postuma öde som fortsatt när det inte längre främst var en strid om hans kroppsliga kvarlevor. Nu kom det istället att gälla att för ofta politiska syften lägga beslag på det andliga arvet efter Dante som kom att bli något av en landsfader, den första italienaren, en samlande symbol som har få motsvarigheter i andra länder.

Men arvet efter Dante är mångtydigt och kan användas i vad som tycks vara motstridiga syften. Han blev en samlande symbol för den spirande italienska nationalismen och lite senare imperialismen, eftersom man menade att Dante rättfärdigade kravet att alla områden där man talade eller hade talat italienska skulle tillhöra den italienska nationen. Kort efter förs­ta världskriget förklarade en general ”att Den gudomliga komedin av italienska soldater vördades som en Bibel och en Iliad,­ en mäktig blandning av gudomlig sanning och episkt hjältemod som motiverade dem att strida för sitt land.”

Fascismen skulle senare försöka göra Dante till sin. Dantes komedi lämpar sig för allegoriska tolkningar. Fascisterna hittade i komedin passager som, hävdade de, förutsade Mussolinis maktövertagande. I Helvetets första sång diktar Dante om en vinthund som ska dräpa fientliga djur. Ingen vet riktigt vem Dante syftade på med sin vinthund och fascisterna var inte sena att utnyttja denna osäkert och gjorde Mussolini till vinthunden: ”mannen som var förutbestämd att, enligt Dante, återförena Rom under de två heliga symbolerna, korset och örnen”, alltså den världsliga och andliga makten.

Mussolini hade också storslagna planer att städsla några av tidens främsta arkitekter att bygga ett gigantiskt Danteum. Detta tempel skulle inte bara vara byggt till Dantes ära utan också till Mussolinis som, menade man, ”inkarnerade diktarens messianska kejsare”. Dessa planer förverkligades aldrig men ritningarna vann efter kriget Le Corbusiers gillande.

Fram till andra världskriget utspelar sig Raffas historia huvudsakligen i Florens och Ravenna med en och annan avstickare till Rom. Sedan dess har Dante blivit en internationell symbol, en ikon för att använda ett vanligen missbrukat ord.

Hans grav i Ravenna besöks varje år av hundratusentals turister. En italiensk astronaut citerade Paradiset: ”Han som ger liv åt allting genomtränger/världsalltet med sin härlighet och strålar/på ett håll mera, mindre på ett annat”, när hon cirklade kring jordklotet i den internationella rymdstationen. Inferno har inspirerat flera filmer med början av en stumfilm från 1911 till filmatiseringenen av Dan Browns Inferno. När Robert Benigni 1999 mottog en Oscar för Livet är vackert som bästa utländska film avslutade han sitt tacktal med Komedins sista ord ”L’amor che move il sole e l’altre stelle” – den kärlek som rör sol och andra stjärnor. Benigni forsatte med Tutto ­­Dante – ett slags enmansshow där han till miljoner tittares förtjusning reciterade Dante och kommenterade politiska spörsmål. I tv-serien Mad Men ses Don Draper på en strand där han sitter och läser Inferno. Dante är överallt.

Det finns förstås en hel mängd orsaker till det, men en viktig är att han – och de var ovanligt på den tiden – valde att skriva sitt största verk inte på latin utan på folkspråket, och han skapade då ett epos som fortsätter att verka och bidrog till att skapa en nation.

Den strid om Dantes ben som började på 1300-talet är kanske inte lika intensiv som under tidigare epoker, men den är ännu inte över. Nästa år firar världen 700-årsminnet av diktarens död. Raffa berättar att det redan finns förslag om att då återbörda Dante till Florens. Min gissning är dock att han stannar där han är i Ravenna.