Om jag frågar bekanta om det finns någon motsvarande professor idag blir det oftast tyst. Den enda man kommer på är Leif G W Persson. Jag har stor respekt för honom som kriminolog och författare, men kanske inte som professor, en titel som han gärna ståtar med trots att han mig veterligen inte har bedrivit forskning och handlett doktorander på många år.

Annars är många framstående professorer numera ganska okända och bortglömda. Ett exempel är den svenska cellforskaren Torbjörn Caspersson. Han räknades som en av de mest betydelsefulla personerna i världen på 1950-talet, vilket Gösta Gahrton framhåller i sin bok I Nobelprisets skugga – upptäckare och bortglömda.

Gösta Gahrton var en av de sista ”riktiga” professorerna i medicin. Han var inte bara en framstående forskare utan också klinikchef i invärtesmedicin, ordförande i Nobelkommittén och ledamot i flera stora forskningsanslagsfonder. Numera är de kliniska professorerna mer eller mindre marginaliserade och sällan verksamhetschefer.

Gahrton börjar med att berätta om sitt ursprung. Hans pappa kom från en bondefamilj med 75 tunnland av Skånes bästa jord, medan mammans släkt hade en mer brokig bakgrund från Antwerpen och Tyskland. Gösta växte upp i Kristianstad under krigsåren. Det är intressant att läsa om skolan, vardagslivet och stämningarna i en typisk mellanstor svensk stad under 1940- och 50-talen.

Sedan följer medicinstudier och arbete som underläkare i Lund och Malmö. Gahrton är med om utvecklingen av ultraljudsapparatur för undersökning av hjärtat. Det var framförallt Inge Edler som införde denna rutinmetod inom sjukvården, men vem minns honom idag? En annan portalfigur var Jan Waldenström, som upptäckte fyra blodsjukdomar, varav en uppkallades efter honom. Den blivande Nobelpristagaren Arvid Carlsson var också verksam i Lund. Hans lysande medarbetare Nils-Åke Hillarp, som kallades till en professur vid Karolinska, tenterade ibland studenterna i solskenet klädd i bara badbyxor. Han byggde upp en forskningsgrupp som ägnade sig åt nervsystemet och blev en av landets främsta. Tyvärr dog han tidigt i malignt melanom.

Gahrton kom så småningom att specialisera sig på blodcancer. För att fördjupa sig i mekanismerna för dess uppkomst flyttade han till Stockholm och doktorerade på Nobellaboratoriet hos den då berömde Caspersson. Han jobbade också parallellt som kliniker.

Som läkarkandidat fick jag en gång i uppgift att undersöka en patient under hans handledning. Det var en så kallad SVB-patient (sveda-, värk- och brännkäring), ett vanligt nedsättande begrepp på den tiden, som förhoppningsvis har försvunnit. Hon lyckades med svårighet få av sig korsett och bh. Gahrton blev alltmer irriterad på både patienten och mig och var kanske inte så bra som förebild. Men jag har förstått att han senare engagerat sig för både patientarbete och undervisning på ett föredömligt sätt.

Han blir så småningom professor vid Karolinska institutet och klinikchef på Huddinge sjukhus. Professorstillsättningarna då var ofta dramatiska med många personstrider. Den kände medicinprofessorn Gunnar Biörck lär ha fått särskilt förord till en professur vid Karolinska, då man ville bli av med honom i Lund. Det verkade som om det bara fanns plats för en internationellt framstående forskare inom ett ämne, om det var två kunde man utgå från att de blev osams. Man måste nog konstatera att det har blivit lite bättre nu, då det är nödvändigt att samverka med sina värsta konkurrenter i nätverk för att få tillgång till de stora forskningsanslagen från exempelvis EU, vars byråkrati Gahrton beskriver målande.

Skildringen av hur Gahrton introducerade benmärgstransplantationer vid behandling av leukemi är intressant. Likaså hur han initierar forskning om genterapi, som väl ännu inte har slagit igenom. Det är dock mycket name dropping, som kanske bara angår de närmaste kollegerna. Intressantare är möten med besvikna forskare som inte har fått Nobelpriset. Men han kan inte avslöja varför på grund av sekretessbestämmelserna, som gäller i 50 år. Istället skriver han mer ingående om sina konfrontationer med medier och är särskilt kritisk mot SVT, vars medarbetare består till ”52 procent av Miljöpartisympatisörer”. Den yngre brodern Per Gahrton finns inte omnämnd i boken …

Sammanfattningsvis ger Gahrton en mycket läsvärd skildring av den samtida medicinska vetenskapshistorien, som borde uppmärksammas betydligt mer.