I historieböckerna brukar det heta att al-Hariris Maqamat är den viktigaste texten i den arabiska litteraturen, vid sidan av Koranen. Sedan brukar man beklaga att verket är oöversättligt eller i varje fall att varje möjlig översättning aldrig kan bli annat än en blek kopia av originalet. Detta till trots finns det gott om fullständiga eller partiella översättning till flera stora språk.

Maqamat är från början av 1100-talet. Al-Hariri föddes i Basra i södra Irak 1054 och dog där 1122. Man vet inte så mycket om honom. En version säger att han var en välbeställd markägare; en annan påstår att han var en tjänsteman med uppgift att rapportera till kalifen i Bagdad om vad som hände i Basra. Man tycks ha varit överens om att han var ytterligt intelligent och vältalig men också att han var ”kort, ful, snål och smutsig”.
I och för sig finns det rätt många texter som har kallats oöversättliga men som ändå finns på flera språk. Till dem hör James Joyces Finnegans Wake, med sitt alldeles eget språk och Georges Perecs lipogram La Disparition – en roman skriven utan bokstaven e. ”Oöversättlig” har kommit att bli nästan synonymt med ”svår­översättlig”.

En metod som praktiserades förr i tiden var att istället för översättningar skriva imitationer, det vill säga ofta ganska fria variationer över klassiska förebilder. Men det är en poetisk metod som – med betydande undantag – tycks ha fallit i glömska. Ett sent, men vackert, exempel är den amerikanske diktaren Robert Lowells Imitations från 1963 med fria versioner av europeiska förlagor som Villon, Leopardi och Baudelaire. Det kräver förstås att ”imitatören” själv är en betydande diktare.

”Abu Zayd är en skojare och bedragare, som vanligen förklarar hur fattig och olycksdrabbad han är och därför ber om allmosor.”

Självklart kan inte ens den bästa översättning bli något annat än ett närmevärde. Ska översättaren ordagrant följa originalet och då kanske producera en svårläslig text på det nya språket eller får han eller hon ta sig stora friheter för att åstadkomma en text som också är njutbar i sin nya språkdräkt? Båda behövs. Den som inte kan läsa Homeros på grekiska eller Dante på italienska får aldrig nöja sig med endast en översättning.
Som många redan har påpekat: översättningar behöver ständigt förnyas, de är inte definitiva utan märkta av den tid då de blir till. Ingen vill väl läsa Dante på den svenska som talades på 1300-talet eller Shake­speare på 1600-talssvenska.

Dessa svårigheter har sällan varit mer akuta än när det kommer till al-Hariris mästerverk. Problemen börjar redan med titeln Maqamat; ordet kommer från ett arabiskt verb med grundbetydelsen ”att stå”’. En maqama är ett slags möte eller session där någon helst stående talar inför en grupp – det är i alla fall en tolkning av titeln. Men den ger knappast en rättvisande bild av vad vi har att göra med när vi kommer till al-Hariris samling av Maqamat, som är femtio till antalet. De flesta har liknande struktur och handling men skiljer sig stilistiskt.

En berättare vid namn al-Harith reser omkring i arabvärlden och på de mest skilda ställen – det kan vara på torget eller i moskén – stöter han på Abu Zayd al-­Saruji. (Saruj är en stad i vad som i dag är södra Turkiet.) Abu Zayd är en skojare och bedragare, som vanligen förklarar hur fattig och olycksdrabbad han är och därför ber om allmosor. Ibland är han ensam, ibland tillsammans med någon som han påstår vara sin son. Han är alltid sjavigt klädd och ser ut som en tiggare. Men han har ordets makt till sitt förfogande; han är en oöverträffad vältalare.

I en berättelse låtsas han vara blind, i en annan behöver han pengar för att betala en lösesumma för att friköpa sin dotter som har tillfångatagits av de kristna bysantinerna. Berättaren al-Harith känner igen honom men då är det vanligen försent att avslöja Abu Zayds bedrägliga förfarande. Han är inte alls blind och hans dotter, om han alls har någon, är inte kidnappad. Med pengarna i fickan beger sig Abu Zayd vanligen till den lokala tavernan där han dricker upp sina allmosor i glada vänners lag.

Hur det till slut går för honom är osäkert. I det näst sista bedrägeriet är han döende och ger sin son många goda råd om hur man blir en framgångsrik bedragare. I det sista kapitlet gör han emellertid avbön, blir en from man, som sätter sin tillit Gud. al-Harith ber honom om ett sista ord på vägen. Abu Zayd säger: ”Ha ständigt döden inför ögonen. För nu skils vi två för alltid.” al-Harith tar farväl av honom ”under högljudda snyftningar och mängder av tårar. Sen skildes vi åt och jag såg honom aldrig mer.” Men kanske är också detta ett bedrägeri. Något slutgiltigt svar finns inte.

De femtio avsnitten är fristående men med en sammanlänkande text hade det kunnat bli en pikareskroman. Det är inte lätt att summera handlingen utan att få det hela att låta både enkelt och enformigt. Avsnitten är skrivna på en gans­ka fri rimmad prosa som svårligen låter sig överflyttas till engelska eller svenska. Men det är bara början på de svårigheter som möter en förhoppningsfull översättare. Den senaste i raden heter Michael­ Cooperson och är professor i arabiska vid University of California. Han kallar sin version Impostures. Fifty Rogue’s Tales Translated Fifty Ways (New York University Press) – alltså ungefär ”Bedrägerier”, för det är ju vad det handlar om. Cooperson konstaterar att ”al-Hariris Impostures­ inte bara innehåller extrema språkliga bedrifter; extrema språkliga bedrifter är vad de handlar om.”

Hela berättelsesamlingen är full av lingvistiska knep, trick och självvalda begränsningar varav rimmet är det enklaste. Här förekommer palindrom, alltså ord som kan läsas både framlänges och baklänges. Andra delar är skrivna med ord där varje ord bara skiljer sig med en enda bokstav från det föregående, andra med bokstäver som har prickar, andra uteslutande med bokstäver som saknar prickar, eller med ord som har en vanlig betydelse och en ovanlig som då ger ett helt annat innehåll, eller där varje ord måste innehålla en av det arabiska alfabetets ovanligaste bokstäver. Sådana lingvistiska trick går inte att flytta från ett språk till ett annat.

Som förebild för sin översättning har Cooperson tagit Raymond Queneaus bok Exercises de style från 1947, där författaren berättar samma lilla historia nittio­nio gånger i olika stilar och med olika självvalda begränsningar. Queneau var en ledande gestalt inom OULIPO, där en grupp författare, bland andra Perec och Italo Calvino, samlades för att konstruera lipogram, palindromer och liknande. al-Hariris borde postumt väljas in som hedersmedlem i OULIPO.

Istället för en omöjlig ordagrann översättning har Cooperson valt att återge dessa femtio korta berättelser genom att välja olika varianter av engelskan: australisk engelska, Singlish, som talas i Singapore, Harlem jiive, managementengelska, Shakespeares engelska och Samuel Johnsons. En hel del blir ganska svårläst för dagens läsare men Cooperson har försett sin text med utförliga ordlistor och med lärda kommentarer som förklarar de knep och detaljer i originaltextens som inte låter sig översättas. Hans av förlaget kal­lade ”groundbreaking translation” blir inte bara en låt vara egensinnig version av ett arabiskt mästerverk utan också en lingvistisk fest som visar hur rik på variation engelskan är. Cooperson är förstås en produkt av dagens akademiska klimat och känner sig tvingad att försvara sig mot eventuella anklagelser om ”cultural appropriation”, när han självsvåldigt använder sig av dessa dialektala variationer.

När Cooperson var nästan klar med sitt arbete träffade han en arabisk kollega som slår fast: ”Maqamat går inte att översätta.” Kollegan tillägger dock att det oöversättliga inte är något ”som inte kan översättas utan något som kan översättas på oändligt många sätt”.