Snart hundra år har gått sedan Oswald Spengler fastställde den västerländska kulturens undergång. För den unga tyska nationen, som just hade utgått som förlorare i första världskriget, blev Spenglers historiemorfologi något av en uppenbarelse som trots kulturpessimismen gav deras liv ett slags metafysisk resning. Människor – inte bara filosofer – vallfärdade till den skallige titanen på Wiedenmayerstrasse i München för att låta sig inspireras av filosofiska djupsinne och dystra samhällsdiagnoser som tycktes korrespondera med det läge som den tyska nationen och kulturen befann sig i efter 1918.
Sedan gick det med Västerlandets undergång ungefär som det gått med Bibeln och andra kanoniska skrifter: det uppstod en rikhaltig Spenglerforskning. En här av uttolkare och specialister gjorde sitt bästa för att popularisera eller kritisera denne privatman som i ensamt majestät hade fräckheten att avfärda sin egen samtid som substanslös och mindervärdig.

Under en kort tid kring det nationalsocialistiska maktövertagandet var Oswald Spengler också en officiell statsangelägenhet. ”Ingen kan ha längtat mera än jag efter den nationella omvälvning som skedde i år”, skrev Spengler i inledningen till sin sista bok Avgörande år (1933).

Men sammanträffandet mellan honom och Adolf Hitler vid festspelen i Bayreuth blev till en timslång Führermonolog. Tre år senare avled Oswald Spengler, bara femtiofem år gammal, ensam och marginaliserad och utan att bli föremål för officiell uppmärksamhet. Som nationalsocialistisk inspirationskälla dög han inte, och man kan knappast påstå att han utövade något inflytande på den förda politiken under Tredje riket. Både hans stil och prognoser var alltför abstrakt elitistiska för att passa den bruna massrörelsen.
Samtidigt kan man utan överdrift säga att Oswald Spengler efter andra världskriget detroniserades och fick bära sin del av skulden för den tyska katastrofen. När allt kommer omkring var han varken demokrat eller humanist.

Fred, frihet och jämlikhet som politiska mål var honom helt främmande, även om det planmässiga massmördandet vida överträffade även hans dystraste profetior. Thomas Mann – som själv en gång varit anstucken av kulturpessimismen och övermänniskoidealet – utnämnde honom till ”Nietzsches kloke narr” och menade att Spenglers lärda verk bara var en utveckling av den tyska kulturfilosofi som redan hade grundlagts av Schopenhauer och utvecklats av Nietzsche. Han och de flesta andra kritiker var överens om att Spengler var en humorlös dogmatiker, en filosofisk kulturdarwinist som dåligt förstod sig på människor och i den mån han gjorde det struntade i den enskildes öde på det mest upprörande sätt.

Mot den bakgrunden måste förlaget Lilienfelds utgivning av volymen Ich beneide jeden, der lebt betraktas som en sensation, ett av de märkligaste dokumenten inom Spenglerlitteraturen på länge. Redan Spenglers förste biograf Mirko Koktanek omnämnde i sin levnadsteckning de dittills okända dagboksanteckningarna från åren 1913-1919 – alltså tiden före det stora genombrottet med Västerlandets undergång. Spengler kallade dem ”Eis-heaton” (dvs. till mig själv) och liksom hans övriga kvarlåtenskap omhändertogs och ordnades de av Spenglers syster Hilde som till skillnad från Nietzsches motsvarighet aldrig gjorde anspråk på något åsiktsmonopol beträffande sin brors minne.

Det är inte att undra på om många, forskare och andra, står handfallna inför den juvenila öppenhjärtigheten i dessa epigram och har svårt att få den att gå ihop med den filosofiske allvarsmannen. Även om man känner till något om Spenglers ensamma, tragiska liv blir man förvånad över att läsa lärdomsgigantens reflexion inför första världskrigets utbrott: ”Idag, på världshistoriens största dag och den viktigaste dagen i mitt liv och för vars skull jag kom till världen, idag den 1 augusti 1914 sitter jag ensam hemma. Ingen tänker på mig.”

Oswald Spengler, som redan två år tidigare hade börjat med förarbetena till Västerlandets undergång, led sedan födseln av ett hjärtfel som gjorde att han blev frikallad från militärtjänsten och aldrig fick dela frontupplevelsen med andra jämnåriga. Han berättar om sin glädjelösa, känslolösa uppväxt, om föräldrarnas ständiga gräl, ett helt olitterärt barndomshem. Han skriver om den hårde, snikna posttjänstemannen till far och om modern som hade konstnärligt påbrå. Oavlåtligt kastad hit och dit mellan dessa motsatta strömningar i hemmet vacklar denne märkvärdige produkt av två väsenskilda karaktärer mellan far och mor, realism och romantik, styrka och yttersta bräcklighet, storhetsvansinne och självförakt. ”Jag har alltid känt mig mindervärdig”, skriver han.

Han berättar i notisform om sitt liv och konstaterar att han ”avundas alla som lever”. Han har skrivit en doktorsavhandling om Herakleitos och ska snart bli världsberömd för sin undersökning av kulturernas och civilisationens grundvalar, men i det verkliga livet är han från början en främling som låtsas oberörd istället för att visa sin rädsla. När inte det går skyller han på sin eländiga huvudvärk – ett arv från modern, men också från Nietzsche – för att kunna dra sig undan alltför närgånget sällskap, särskilt från kvinnor som han under hela sitt liv verkar ha haft en närmast panisk skräck för att komma i nära förbindelse med. ”Så snart de klär av sig” överfalls han av denna ”fruktansvärda blygsel”.

Det närmaste ett hem han kom förefaller ha varit under studieåren på Frankesche Stiftungen i Halle (Saale) då han tillbringade eftermiddagarna på det gamla universitetsbiblioteket. När han senare flyttade till München ser han tillbaka på åren kring sekelskiftet som en tid av relativ harmoni som ännu tillät åtminstone några stora andar: ”Nietzsche, Tolstoj, Ibsen, Strindberg, ekot av Bismarck. Det var en kulturell epok: man läste och tänkte … Idag är det bara fotboll och slagsmål som gäller. Amerikanism.” Och genom alla år förföljer honom ständigt ångesten, rädslan för verkligheten; han är rädd för att gå in i en affär, för att komma för sent till ett möte, för sina släktingar, för att inte kunna sova, för att vakna, för myndigheterna, för åskan, för kriget och för hela världen. Och det värsta av allt: han är rädd för att visa sin rädsla. Därför beskriver han hela sitt liv som en lögn, ett spel med olika masker som han använder för att kompensera det han inte själv kunnat uppleva på grund av sin ”feghet”.

Han avundas – och föraktar – den sorglöst enfaldiga småborgerligheten som har förmågan att leva för stunden, medan han – bildningsaristokraten – aldrig förmår njuta av reseupplevelser eller konst och närmast blir illamående av att lyssna till musik. Det är först när han i panisk skräck, full av ånger och självförebråelser, kastat sig på tåget från Italien och återvänt hem igen som han med sitt ”fenomenala minne” – den enda egenskap hos sig själv som han verkligen uppskattar – lyckas återkalla några av de vackra bilder och upplevelser som gått förlorade. När han är borta längtar han hem, när han är hemma drömmer han sig bort till andra världar. Eller också drabbas han av självförakt, ett närmast kosmiskt ”äckel inför mig själv” som är så starkt att det inte går en dag utan att han ”funderar på självmord”. Med så mycket större beundran skriver han om handlingsmänniskan som äger all den vitalitet som han själv saknar, som förmår göra livet självt till en stor konst istället för att bara skriva ned sitt livs händelser.

På ett sätt kan man säga att detta är den skapande människan eviga tragik. Det är en av många olösliga paradoxer i Spenglers glädjelösa tillvaro att just han, kallad som han var att beskriva mänsklighetens ”öde” i hela dess vidd, själv förblir bunden till sin ensamma tankeverkstad, ofri genom självpålagda plikter och fobier och därmed utesluten från den naturliga upplevelsen av jorden och tiden. Som varje konstnär framlever han större delen av sina dagar i ensamhet, fångad av de skapande mål han uppställt för sig och i en ständig inre kamp med den yttre verkligheten därute som hela tiden pågår utan hans deltagande. Av andra källor vet vi att han verkligen led bokstavlig nöd under första världskriget, att boken Västerlandets undergång huvudsakligen skrevs på tom mage.

Medan hans jämnåriga kamrater stred vid fronterna känner sig Spengler alltmera ”postum”. Han talar om sig själv som en ”känslig blomma” vars hela existens står på spel: ”Jag kan inte umgås med dussinmänniskor. Därför lider jag så av denna hemska isolering: att aldrig kunna prata om mina saker, utan bara finna dumma åhörare som ingenting förstår.”
En psykoanalytiker skulle sannolikt ha haft åtskilligt intressant att säga om Oswald Spengler eftersom han så uppenbart projicerade mycket av sina egen inre problematik på samtiden.

Hans huvudtes att den fruktsamma högkulturen så småningom övergår i en alltmera impotent civilisation, som aldrig kommer upp till den ursprungliga blodfullheten, skulle lika gärna kunna gälla hans egen oförmåga att leva. Hans egen livsångest korresponderade med den vänsterländska kulturskymningen, och att han så ofta kände sig isolerad i sin bubbla berodde inte bara på barndomen, utan också på den sjuka civilisationen som omgav honom och inte var i stånd att uppskatta lärdomsgiganten efter förtjänst: ”Jag tror inte att någon tid har framkallat ett så fullkomligt trivialt och överflödigt samhälle som vårt”.

För den på historiematerialismen vilande åsiktsriktning som sedan Lukács och Adornos dagar med avsmak betraktat den spenglerska kulturfilosofin blir detta naturligtvis ett kärkommet bevis för att det var Spengler själv som var ”sjuk” – inte, som han påstod, den västerländska civilisationen. Men ingen av dessa privatpsykologiska invändningar förminskar egentligen hans betydelse som kulturpsykolog, hans skarpsinniga estetiska analyser, hans elementära uppriktighet och hans intellektuella sensibilitet. Utan tvivel var han överkänslig, inte bara för genomsnittsmänniskans tjockhudade tröghet, utan för hela världsalltets rörelser och förskjutningar. Hans liv utspelades under en epok, industrialismens och rationalismens tidevarv, som innebar en genomgripande förändring av människans förhållande till omvärlden och en fortskridande atomisering.

Spengler var fullt på det klara med att han själv levde i brytningstid. Det kunde man enligt honom se på det ”sjukliga” behovet att ändra om i samhället efter mänskliga behov. Varje kultur upplever en period då civilisationen börjar gnaga på kulturens fundament och böjelsen för analytisk teori och organisation är första tecknet på denna drift att förstöra alla levande, organiskt framvuxna ordningar. Hans omdiskuterade grundtes bygger på tanken att varje kultur är en organisk helhet. Liksom varje växtart har kulturerna sina egna blommor och frukter, sin egen typ av utveckling och växer och dör ”i en sublim ändamålslöhet liksom blommorna på marken”.

Vad som mer än någonting annat kännetecknar Spenglers filosofi är hans tro på människonaturens oföränderlighet, vilket lämnar föga eller ingen plats för rationalistiska eller socialistiska konstruktioner. Han avvisade hela idén om ”mänsklighetens framåtskridande”, föreställningen om historien som ett kontinuerligt skeende alltifrån forntiden och renässansen fram till våra dagar. Den moderna tanken på historien som en kausalt betingad process är, enligt honom, en mänsklig stödkrycka för att slippa uppleva ”ångesten för verkligheten”. Den verkliga historien med sin obevekliga gång genom århundradena bryr sig inte om människans försök att med sätta sig över det ”historiska ödet”.

För att mura en grund åt sin ”kulturmorfologi” gjorde Oswald Spengler jämförelser mellan den västerländska gotiken och den antika doriken: den joniska stilen hade sin motsvarighet i barocken och vad Alexander den Store var under antiken blev Napoleon för den västerländska kulturen. Båda inleder övergången från högkultur till civilisation som främst utmärker sig genom att de ”sunda”, jordbundna instinkterna alltmer får ge vika för den kallt beräknande rationalismen.

Det är inte möjligt att här gå närmare in på allt historiskt referensmaterial som Oswald Spengler använder. Merparten av Västerlandets undergång hade han skrivit redan under första världskriget. Titeln var alltså inte, som man ofta tror, framsprungen ur de pessimistiska grundstämningar som gjorde sig gällande i Tyskland efter krigsnederlaget, utan första delen förelåg redan 1918 och var snarare skriven i förhoppningen om en tysk seger. Spengler hade föreställt sig att det tyska riket då skulle spela ungefär samma roll som Rom efter de puniska krigen.

Man skulle kanske väntat sig att det tyska sammanbrottet vid fronterna och alla miljoner döda skulle ha mildrat filosofens mörka fatalism. En viss uppluckring skedde kanske också. Men för stora delar av det slagna och förnedrade tyska folket blev hans dystra profetior en bekräftelse på vad de djupast inne upplevde, nämligen att det moderna upplysningsprojektet som bedrevs under tjugotalet framför allt var ett upplösningsprojekt som syftade till att riva ned och förstöra alla gamla band och traditioner. Så mycket angenämare var det då att följa denne monumentale fjärrskådare som inte betraktade de mänskliga tingen, historien och nationen nedifrån, från gatans källargluggar, från ölstugan eller litteratörkaféet – utan uppifrån och på avstånd och med formfulländad storhet.

Spengler ägde just det som den demokratiska och småskurna Weimarrepubliken saknade – den stora historiska erfarenheten, den omutliga blicken för fakta, den verkliga människokännedomen som kännetecknades av kunskap om hur människan är och alltid har varit och inte hur hon borde vara. Framför allt förmedlade han en känsla av vördnad inför historiens ”ovedersägliga fakta” och förklarade med tordönsstämma att de är och förblir hemligheter, organiska helheter som vi kan beskriva men aldrig förklara helt och framför allt inte bemästra med några program.

Skenbart höjer socialismen och liberalismen civilisationen genom sin tro på förnuftet, på frihet och jämlikhet, men just därför att de föraktar historiens elementära fakta driver de enligt Oswald Spengler med nödvändighet kulturen mot undergången. Detta är enligt honom förklaringen till att det inte längre skrivs några betydande romaner, några riktiga tragedier, ännu mindre någon verklig filosofi (om man undantar hans egen). Den västerländska kulturen ”faustiska själ” har helt enkelt uttömt sina inneboende möjligheter inom metafysik och religion, konsten och vetenskap. Civilisationen är kulturens klimakterium.

Av detta kan man få intrycket att Spengler inte gav sin samtid något hopp, att han med sin kulturpessimism också berövade tyskarna den sista tilltron till sig själva. Men fullt så oskyldig var han inte. De hårda fakta som Spengler presenterade i sina sista böcker Människan och tekniken (1931) och Avgörande år (1933) var enligt honom själv svårsmälta för ”veka naturer”. Det är oklart om han därvid inkluderade sig själv. På det privata planet föredrog han att umgås med industrimän och hade föga till övers för intellektuellt kaféprat. Allt romantiskt, all påklistrad optimism verkade på hans nervdallrande sinne som kallt vatten på en ond tand. Och han reagerade därefter.

Man kan med skäl kritisera Spenglers hållning, som den kommer till uttryck i dessa böcker, som djupt inhuman. Förgäves söker man här efter någon av de mänskliga svagheter och levande egenskaper som uppenbarligen präglade privatmannen Oswald Spengler. Den personliga bakgrunden gör knappast den härsklystna vitalismen och imperialismen mänskligare. Spengler tvekade inte – människan är ett rovdjur och hon skiljer sig från andra ”zoologiska varelser” bara genom sin förmåga att skapa en teknik för sina mål. Bara världsfrämmande romantiker och blaserade storstadsintellektuella förnekar det. Nu i det tjugonde seklet – som Spengler följdriktigt kallar ”caesarismens” epok – kommer alla krafter att bekämpa varandra. De parlamentariska maskerna ska falla och i ”världskrigens århundrade” kommer det folk som bäst har bevarat sin ”starka ras” och ”rovdjurskaraktär” att gå segrande ur striden.

Med sin ohöljda sympati för styrkan och ”de hårda romerska idéerna” erbjöd Spengler sin tids människor ett enkelt svar på den moderna tidens problem. Kanske kan man säga att han gjorde en dygd av sin egen nöd. Han blev för sin tids kulturpessimister vad Karl Marx var för kulturoptimisterna. Av ungefär samma skäl som man idag läser Marx kritik av det kapitalistiska samhället kan man studera Spenglers filosofiska epos om de mänskliga kulturernas uppgång och långsamma borttynande. Hans majestätiskt framskridande prosa lyser mer än den upplyser, och även om man kan ifrågasätta mycket är det svårt att inte känna respekt för själva prestationen.

Var han nationalsocialist? Ett visst samband fanns, det kan inte förnekas. Men det individuella självuppgivande han beskriver var av en annan, mera preussisk art än det som senare anammades under Tredje riket och hans tal om ras var mera besläktat med Nietzsches övermänniska än med de biologiska renhetsidealen. Det är betecknande att ingen lära har betraktat honom som sin man.

Mest av allt är Västerlandets undergång en gigantisk fantasiskapelse av fakta, en filosofisk utvecklingsroman. Man märker det redan på stilen, den pulserande rytmen. Tragisk och grym, men också realistisk och mättad av symbolik, jäsande av motsatser, mysterier, neuroser och projektioner. En svårlöst ekvation – det gäller honom, liksom många av den västerländska kulturens stora andar.