En stor tid för romanförfattare
Före kriget pågick en rasande intellektuell verksamhet präglad av sprudlande optimism. Efter kriget var allt ångest och misströstan. Kommunismen, nazismen och fascismen klev fram på scenen och förde raskt världen mot ytterligare ett världskrig.
Men vari bestod egentligen kontrasten mellan förkrigstidens intellektuella liv och mellankrigstidens? Åke Lundqvist kartlägger i Krigets sorgebarn. Om 1920-talets europeiska idéromaner den idédebatt som följde efter kriget. Lundqvist är välformulerad, kunnig och odogmatisk. Resultatet är därför utmärkt, boken beskriver ämnet både övergripande och med djupdykningar i några författarskap.
Också före 1914 fanns drag av en intellektuell pessimism som påminner om 1920-talets. Känslan av att den moderna och rationella världen inte förmår erbjuda människan en djupare meningsfullhet upptäcktes inte i Flanderns skyttegravar. Redan innan dess fanns till exempel en längtan tillbaka till en avlägsen idealbild av medeltiden, då människans livsvärld ska ha utgjort ett harmoniskt helt och inte var en fragmenterad ”världsutställning av idéer”, som Paul Valéry skrev. Betecknande är de teorier på arkitekturens område som under 1800-talet fördes fram av A W Pugin, John Ruskin och William Morris. De förkastade klassicismen och hänrycktes av gotiken i mångt och mycket av samma skäl.
På samma sätt fanns det fortfarande efter kriget en stark tro på det intellektuella värvets meningsfullhet, en ambition att beskriva och diagnosticera den nya tiden. ”Anspråken är skyhöga, perspektiven svindlande, tilliten till de stora idéernas och idealens makt och betydelse måttlös”, skriver Lundqvist träffande. Han beskriver också hur 1920-talets europeiska intellektuella ”betraktar kriget som en kulturyttring” och inte som resultatet av rustningslogik och motsatta geopolitiska intressen. Tidens intellektuella uppvisar, trots de höga ambitionerna, ofta små insikter i sin egen tids politiska skeenden.
Så vad var då skillnaden? Lundqvist beskriver den mer än han definierar den. En nyckelformulering finns i Hermann Hesses ord om att världen inte är till för att förbättras. Även om anspråken fortfarande är höga vänds den intellektuella ambitionen så att säga inåt. 1920-talets idédebatt är påfallande abstrakt.
Sekelskiftet svämmade över av offentliga intellektuella inom alla möjliga fält. 1920-talets nya hjälte är romanförfattaren. Istället för psykoanalysen (Freud), sociologin (Weber) och den i breda kretsar lästa filosofin (Nietzsche) får vi nu idéromanen, som rymmer allt detta och mer därtill. Romanens form förnyas samtidigt. Förkrigsromanen är, som Lundqvist skriver, ”myllrande”. Den nya idéromanen, som till exempel André Gides Falskmyntarna, gör ”inga försök att suggerera läsaren till inlevelse och identifikation. Snarare till misstrogen uppmärksamhet. Vad står på egentligen?”
Milan Kundera har argumenterat för att just romanen är det verktyg som står till buds för att fånga och beskriva människans livsvärld i den moderna tidsåldern. Om renässansen och upplysningen successivt har skalat bort de existentiella frågorna från vetenskapen och filosofin, och ställt religionen i försvarsställning, har romankonsten stegvis tagit över Jakobsbrottandet med existensen. Enligt Kundera tog romanen över denna roll redan med Cervantes, men han anser också att just 20-talsromanen står för konstens fulländning.
Det var tveklöst en stor tid för romanförfattare. Som Lundqvist vackert avslutar kapitlet om Hermann Hesse: ”Deras ärende är människan, ’i kläm mellan två tidsskeden’, hennes stora svaghet och lilla styrka. Att uppriktigt och illusionslöst skildra den är deras motståndshandling.”
Statsvetare och frilansskribent.