Sex diktsamlingar och en nyutkommen essäsamling in i karriären måste Steinar Opstad (född 1971) sägas ha etablerat sig som en centralgestalt i den samtida norska poesin. På hemmaplan fick han sitt genombrott tämligen omgående. Debutsamlingen Tavler og bud (1996) möttes inte bara av berömmande och förundrade recensioner, utan belönades även med det prestigefyllda debutantpris som utdelas till Tarjei Vesaas minne. De goda recensionerna och priserna har följt Opstad genom karriären.

Desto mindre känd tycks han vara bland svenska lyrikläsare, som i förhållande till de nordiska grannländernas poesi ofta tycks inta ett märkligt självtillräckligt förhållningssätt. Att Opstad nu i höst presenteras för en svensk publik med volymen Den lyckligaste av alla ensamheter på Ellerströms förlag är därför glädjande. Tolkningen är utförd av Marie Lundquist, vars egna allvarliga och ödmjukt sökande poesi ter sig nära besläktad med sin norska kollegas texter, och ger läsarna ett urval från Opstads senaste tre diktsamlingar.Det är en på ytan enkel och tillgänglig poesi: språket bärs av ett direkt och anspråkslöst tilltal och formen innebär sällan något större motstånd. Bildspråket är avskalat men kraftfullt och man upplever sig omedelbart nästan förstå diktens ärende. Kort sagt är det en poesi som är lätt att träda in i – men som visar sig vara desto mer gäckande när man sedan söker gå till botten med den.

för vid omläsningen visar sig enkelheten allt som oftast ha varit skenbar – de enkla raderna visar sig bära på en subtil gåtfullhet och mångtydighet som växer sig allt starkare. Många av Opstads bästa dikter mynnar till sist ut i oförståelse, men det rör sig då om den goda form av oförståelse som är all verkligt intressant konsts adelsmärke; här vistas man ständigt i närheten av en bara till hälften åtkomlig men betydande insikt.Ett av de inslag som i allra högsta grad bidrar till dikternas speciella karaktär är Opstads egenartade användning av det religiösa språkbruk och den symbolik som han har tagit med sig från den kyrkliga uppväxtmiljön, något som fanns på plats redan i debuten. Boken skildrar livet på den norska landsbygden och en latent konflikt mellan två generationer. Fadern är en sturskt manlig bonde som i sin oförståelse inför den drömske introverte sonen också blir till en ofrivilligt förtryckande gestalt.

I sig vore denna tematik ett konventionellt litterärt tema, men de många Bibelallusionerna som löper som en röd tråd genom dikterna ger dem en ton som inte känns helt vanlig i den nordiska samtidspoesin. Fadern antar växelvis skepnaden av nyttoinriktad norsk bonde och straffande gammaltestamentlig Gud. Och vem är egentligen sonen som talar genom hela samlingen? I samlingens första dikt har han likt en profan och nutida Moses låtit skriva ned faderns bud på tavlor för att i en annan dikt vilja ge sig ut i världen iförd törnekrona för att predika i liknelser. Är deras förhållande det mellan Gud fader och Kristus, Abraham och Isak – eller bara mellan en konservativ fader och en pojke med oklar sexualitet som alltför gärna vill vara vacker och smal för att passa in? Snarare än att erbjuda ett entydigt tolkningsschema till dikternas egentliga innebörd så fördjupar det bibliska inslaget deras mångtydighet. Och emellanåt tycker man sig ana att en subtil betydelseförskjutning i symboliken har skett; så vetter plötsligt religionen mot erotiken, politiken eller bara den profana vardagen i Opstads poesi.Även om tematiska och stilistiska förändringar har ägt rum i författarens verk genom åren har just det intensiva sysslandet med den religiösa problematiken bestått – själv beskriver han det i en sen dikt som att han ”kretsar kring Nya testamentet/så som en fluga surrar runt lampan”.

Men till de lyckligt och entydigt troendes skara låter han sig inte under några omständigheter räknas. Snarare handlar det om en jakobsbrottning, där dikterna drivs framåt av spänningen mellan å ena sidan en stark fascination inför metafysiska anspråk och harmonisk trosvisshet och å andra sidan en lika stark skepsis och frätande kritik.

Om något är det den sistnämnda tendensen som har tilltagit i Opstads senare diktsamlingar; i den fjärde diktsamlingen Synsverk (2002) ägde en ”avsønning” rum där författaren lade debutens faders- och sontematik åt sidan, ty han ”har skjønt at den som forblir en sønn/bare kan hate seg selv”. Sedan dess har flera sådana processer ägt rum. Författaren har avsvurit sig både själen och den höga stilen – i den senaste diktsamlingen Avhymninger (2009) konstateras det nyktert att ”hymnernas tid är förbi”.

Opstad framträder i dessa senare diktsamlingar som en lågmäld ikonoklast som konstaterar att de han ”umgås med är förbrytare/som skriver ord över ord/och målar bilder över bilder”. Ändå tror jag inte att detta bör förstås som en rent destruktiv process och ett totalt avvisande av det religiösa språket – snarare är det så att författaren försöker frigöra de levande krafter däri som riskerar att stelna till retorik.I en gåtfull rad varnar författaren för att ”en alltfor sterk tro krenker døden”. Hur ska då detta förstås? Kanske som ett partitagande för tvivlet och misströstan och ett krav på deltagande i en ändlig och sårbar tillvaro.

Det finns en stark etisk underton i Opstads dikter, mest märkbart i de senaste diktsamlingarna. Detta tar sig uttryck både i det konkret dagspolitiska och i ett mer allmänt hållet kärleksbudskap – som ändå inte ter sig som en till intet förpliktigande kliché. Förmodligen är det nödvändigt för författaren att nedmontera ett konventionellt religiöst språk såväl som den alltför trygga tro som riskerar att bli just ”den lyckligaste av ensamheter” för att med än större emfas kunna säga just detta: att störst av allt är kärleken.