Men det som jag fann mest slående med bilderna var hur Elop var klädd: i ett par ganska sjaskiga, men säkert dyra jeans. I mina ögon gav han inte ett särskilt bekvämt intryck i sin utstyrsel; han såg ut som om han skulle ha varit mer bekväm i kostym och slips. Han såg kort sagt ut som en inte särskilt övertygande medelålders tonåring.

Men adelskap – eller rättare sagt tonårskap – förpliktar. Det duger inte längre att se ut på ett sätt som en gång i tiden skulle ha ansetts borgerligt. När det gäller klädseln måste vi alla anstränga oss för att inte anstränga oss – vilket förstås inte är riktigt detsamma som att inte anstränga sig.

Hur det än må vara med den saken, är vi snabbt på väg in i den första tidsålder som präglas av den åldriga tonåringen, eller tonåriga åldringen, det vill säga en sjuttioåring som inte har utvecklats vare sig klädesmässigt eller mentalt efter sin bortskämda revolutionära ungdomstid.

Vi i Storbritannien är särskilt välförsedda med åldrande rockstjärnor. Nyligen har de gjort comeback på scenen. Åldern må inte ha förmått tära på Kleopatra, enligt Shakespeare, men 1960- och 70-talens rockstjärnor har den inte haft några svårigheter med.

Deras hud, som de fortfarande envisas med att blotta stora områden av för offentligheten, är rynkig, deras ansikten fårade, deras hår uttunnat. I fråga om sitt fysiska utseende liknar de häxorna i Macbeth snarare än Kleopatra. På något sätt får de mig att skämmas över mänskligheten.

En vän till mig förklarade för mig varför de har börjat uppträda på nytt: deras intäkter har sinat. Detta beror på att praktiskt taget all musik numera piratkopieras; och under tiden har de utvecklat en smak och levnadsomkostnader i nivå med 1700-talsaristokrater, i vilkas hus de faktiskt ofta bor, som de enda människor som (fram till nyligen) hade råd med dem. Nu är deras enda sätt att tjäna pengar att uppträda inför levande publik.

I sina framträdanden kan de knappast klä sig som jordägande aristokrater, även om de skulle ha velat. Den tonårskultur som de gav upphov till är liksom religion lätt att gå in i men svår att lämna.

de människor som en tidsålder beundrar och belönar mest blir sannolikt de mest imiterade, åtminstone i mindre avseenden. Gå nerför vilken gata som helst i västvärlden och du har mycket större chans att träffa på en åldrande rockstjärnetyp än en borgerlig eller traditionell sprätt. Faktum är att om man skulle jämföra ett fotografi av en gata från 1910 eller till och med 1930 (inte något bra år för ekonomin) med ett foto taget idag, och fick frågan vilket år människor var som rikast, så skulle man säga 1910 eller 1930, att döma av deras kläder. Vid de äldre årtalen skulle nästan alla visa prov på självrespekt; vid det senare skulle nästan ingen göra det.

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva något sådant. I min ungdom var jag långtifrån elegant i min klädsel, även om jag aldrig gick in för den ungdomligt dåliga smakens excesser. Men nu har jag kommit att inse att elegant klädsel är en social kvalitet, medan informalitet bara är en uppvisning i egocentrism. Slå alltså ett slag för de sociala gracerna och vinn samtidigt rykte som rebell (dagens högsta kända moraliska status): klä dig elegant, uppträd formellt.