En sökning på ordet ”språkpolitik” i de åtta riksdagspartiernas valprogram ger inga träffar alls. Betyder det att språkpolitiska frågor inte spelar någon roll? Olle Josephson, som just har utkommit med boken Språkpolitik (Morfem), menar att de finns inbäddade i andra politikområden, bland annat i partiernas utbildnings-, integrations- eller utrikespolitik. Det är alltså själva begreppet språkpolitik som inte tycks vara gångbart, trots att den vid närmare åsyn behandlar högst relevanta frågor för dagens samhälle. Språkpolitik handlar till exempel om vilka språk som ska erbjudas elever i skolan, vilken roll engelskan ska ha i högre utbildning, om hur nyanlända bäst lär sig svenska, huruvida språktester ska införas och om minoritetsspråkens status. Dessutom handlar det om svenska språkets struktur och stil, om stavning, om grammatiska former, vilka ord vi väljer och om att myndigheternas språk ska vara begripligt. Det senare har traditionellt kallats språkvård.

I en historisk överblick visar Josephson hur två teman dominerat språkpolitiskt tänkande i Sverige sedan 1500-talet: det ena är svenskans ställning i förhållande till andra språk och det andra är hur den skrivna svenskan bör se ut. Den enspråkighet som kom att prägla den språkpolitiska diskursen under 1900-talet var inte någon självklarhet. Tvärtom var det medeltida samhället flerspråkigt: latin, danska, tyska, franska användes exempelvis jämte svenska under lång tid. Från och med reformationen stod det dock klart att svenska skulle vara statsmaktens språk, vilket hängde samman med frigörelsen från Danmark, men ännu mer med att boktryckarkonsten bidrog till att sprida Luthers lära på svenska. Bibelöversättningen från 1541 har som ingen annan tryckt skrift präglat svensk språkhistoria. Sedan följde flera hundra år av arbete med att standardisera och kodifiera den skrivna svenskan och Josephson konstaterar att den standardsvenska som används inom alla samhällsområden kan dateras till cirka 1920.

Ur ett demokratiskt perspektiv var det ett framsteg att man kunde enas om en standardvariant som de flesta vuxna svenskar behärskade. Å andra sidan skedde standardiseringen på bekostnad av andra inhemska modersmål som samiska, tornedalsfinska och finska, vilka tillsammans med svenska dialekter fördrevs från den svenska skolan under 1900-talets första hälft. Naturligtvis var den skrivna standardnormen också en produkt av en liten privilegierad grupp av män ur de övre samhällsskikten. Idag har fler språkbrukare inflytande över språkförändringar genom den möjlighet till delaktighet som det förändrade medielandskapet medger.

Fram till 1970 var språkvården upptagen med enspråkiga frågor som mycket kom att handla om språkriktighet och stil. Josephson beskriver hur språkvårdande institutioner som Svenska språknämnden uppstod under efterkrigstiden. Den fick stor betydelse för skriftspråksnormen genom handböcker som Svenska skrivregler och Josephson framhåller också att nämndens rådgivande funktion var viktig för att avdramatisera normfrågorna. Lärare, journalister och andra som arbetade med språk kunde konsultera nämnden i språkriktighetsfrågor, vilket skapade en kontakt mellan språkbrukare och språkvårdare på ett annat sätt än om exempelvis Svenska Akademien skulle ha reglerat allt.

Den enspråkiga situationen vid 1900-talets mitt var bara en kort parentes i svensk historia. Från 1970-talet ser Josephson istället en utveckling där Sverige vänt åter till flerspråkigheten. Två spår för svensk språkpolitik kan urskiljas, vilka löper samman från och med början av 1990-talet. Det ena rör flerspråkigheten ur ett invandrar- och minoritetsspråksperspektiv, medan det andra rör svenskan i ett alltmer skriftburet och internationaliserat samhälle. När Sverige på 1970-talet successivt övergick från en assimilatorisk till en pluralistisk invandringspolitik fick det också språkpolitiska implikationer trots att ingen talade om språkpolitik. I och med riksdagsbeslutet 1977 att införa hemspråksundervisning kom Sverige att stå för flerspråkighet. Också införandet av nya ämnen som svenska för invandrare (SFI) och svenska som andraspråk beslutades av riksdagen med stor politisk enighet.

undervisning i modersmål och även i svenska som andraspråk är emellertid omdebatterade politiska styrinstrument. Motståndarna mot hemspråk ser inte mångspråkighet som en tillgång i det svenska samhället, och motståndarna mot svenska som andraspråk menar att det leder till segregering. Där politiker och debattörer är oense är forskningen dock enig. En rad forskningsstudier har visat att en utveckling av det starkaste språket också leder till framsteg i det främmande språket. Det är också oomtvistligt att ämnet svenska som andraspråk kräver andra pedagogiska resurser än undervisning i svenska.

EU-inträdet 1995 innebar att Sverige hade att förhålla sig till Europakonventionen om minoritetsspråk, vilket så småningom ledde fram till ett riksdagsbeslut att fem minoritetsspråk skulle erkännas i Sverige: finska, samiska, romani chib, meänkieli och jiddisch, senare reglerat i lagen från 2010 om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Lagen fick symbolisk betydelse för bilden av Sverige som ett flerspråkigt land, men visade också i praktiken vilka medel politiken förfogar över för att styra hur språk lärs, utvecklas och används i ett samhälle.

Vad händer då med svenskans ställning i den flerspråkiga kontexten? Josephson visar att svenskans position som huvudspråk i viss mån är hotad, men det är inte invandrar- och minoritetsspråken som inskränker dess användning utan engelskan. Efter att ha förhållit sig till engelska lånord med skiftande strategier som anpassning eller ersättning började språkvården på 1990-talet istället att prata om ”domänförluster”. Det innebär att ett språk inte längre används som verksamhetsspråk inom ett viktigt område. Forskning och högre utbildning skulle kunna vara ett sådant område. Debatten om domänförluster har inte varit särskilt synlig i offentligheten, men språklagen från 2009 som bland annat lyfter fram svenskan som ett komplett och samhällsbärande språk är delvis en reaktion på dessa diskussioner.

Annars är engelskans maktposition i det svenska språksamhället kanske mest problematisk när det kommer till kunskaper i andra främmande språk. Dess dominans har lett till en utbredd föreställning om att goda kunskaper i engelska räcker för att klara sig yrkesmässigt och privat. Ingenstans i Europa har skolspråken tappat så mycket mark som i Sverige. Det innebär ett misslyckande i jämförelse med EU:s mål om att alla EU-medborgare ska klara av att kommunicera på två språk förutom sitt modersmål. Dessutom kommer med jämna mellanrum signaler från näringslivet om att svenska exportföretag förlorar kontrakt på grund av bristande språkkunskaper i till exempel tyska.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Här ser jag ett tydligt exempel på att politikerna förfogar över de styrmedel som behövs. Ytterligare ett främmande språk bör göras obligatoriskt i skolan och meritvärdet på gymnasiet bör viktas mer åt de moderna språken. Intresset för språk visar sig senare i efterfrågan på universitetets nybörjarkurser i moderna språk, men där skulle resurserna kunna användas bättre om studenterna redan hade skaffat sig de grundläggande kunskaperna i skolan.

Språkpolitik är en innehållsrik bok, Josephson redogör även för teorier och modeller med relevans för språkpolitisk verksamhet, så att också för den målgrupp som har ett akademiskt intresse för dessa frågor finns en del att hämta. För den allmänintresserade erbjuder boken en pedagogisk introduktion till vad språkpolitik innebär. Mest av allt vänder sig Josephson till de praktiker som arbetar med de språkpolitiska frågor som kort berörts här. De förses med fakta och verktyg att tackla den grundläggande frågan om vad ett demokratiskt språksamhälle egentligen innebär.