Den rollen kom senare att intas av hans vän och lärjunge Per Ahlmark. År 1970 gav han, tillsammans med Ernst Klein och Thomas Hammarberg, ut boken Det hatade Israel (1970). Ahlmarks inställning var delvis annorlunda än Tingstens, framför allt var han mer förstående för palestiniernas sak. Det hatade Israel är den första svenska bok som argumenterar för en tvåstatslösning, att det skall bildas en palestinsk stat bredvid den judiska. Samtidigt var 1960- och 70-talets svenska Palestinarörelse, företrädd av bland andra Göran Palm, Jan Guillou och Staffan Beckman, starka motståndare till en sådan lösning. De ansåg inte att Israel hade något existensberättigande.

Ett inflytelserikt verk var statsvetaren Sune Perssons Palestinakonflikten, som ofta har använts som kursbok. Den publicerades första gången 1971 och kom därefter i många nya upplagor, den sista 2012. Också Göran Rosenbergs mer personliga, essäistiska Det förlorade landet (1996) förtjänar att nämnas.

Nu har vi fått ytterligare ett verk i ämnet, Bengt G Nilssons Israel och hennes fiender. Boken är engagerad och välunderbyggd, författaren har under ungefär ett halvt sekel följt utvecklingen i Israel. Han kom dit som 21-åring 1972 och arbetade under nio månader på en kibbutz. Nilsson, som är son till en lantbrukare, skriver kärleksfullt om den tiden och beklagar att unga människor idag inte har samma möjlighet. Kibbutzerna har i stor utsträckning slutat att ta emot volontärer och deras betydelse har minskat radikalt. De gamla utopierna är döda, och Israel har förvandlats från en jordbruks- till en IT-nation. (Vilket naturligtvis på många sätt är en oundviklig utveckling.)

Nilsson blev mer negativ till den judiska staten sedan han kommit till Libanon 1982, efter den israeliska invasionen. Från och med 1980-talet har han verkat som journalist och ofta rapporterat från Mellanöstern. År 1985 gjorde han en två timmar lång intervju med Yassir Arafat i Tunis. Nilsson beskriver honom som en intressant person men ingen stor folkledare. Snarare framstod han som en matthandlare, ”hämtad direkt från Jerusalems basarkvarter, med sin skrytsamhet och grandiosa självbild, de lynniga känsloutbrotten och blandningen av hotelser och älskvärdheter”. PLO-ledarens brist på statsmannaegenskaper skulle senare bli förödande för fredsprocessen.

När Nilsson nu bläddrar igenom gamla tidningsklipp från 1980-talet, med sina egna och andras artiklar, är han självkritisk: ”Praktiskt taget alla de utsagor som formulerades om den palestinska kampen, ledarskapet och framtidsutsikterna visade sig senare vara felaktiga […] Israel hudflängdes på ett ofta mycket omoget sätt av en enig presskår.”

År 2018 publicerade han en artikel i Timbros nättidskrift Smedjan med titeln ”Därför har jag bytt åsikt i Israel-Palestinafrågan”. Intresset för artikeln var stort, den blev det årets mest lästa text i tidskriften. Renegater fascinerar. Den nya boken kan ses som en utvidgning och fortsättning på den artikeln.

Bengt G Nilsson understryker att vi bör stödja den enda demokratin i Mellanöstern. Och han tror inte att det inom den närmaste framtiden går att skapa en demokratisk rättsstat i Palestina, som fortfarande domineras av en klankultur. Därför är han inte heller anhängare av en tvåstatslösning. Istället förespråkar han att Västbanken blir en del av Jordanien, med ett visst självstyre. Samtidigt måste palestinierna få bli medborgare i de länder de bor i, inte minst Libanon. Att arabländerna, med undantag av Jordanien, inte har integrerat de palestinska flyktingarna ser han som en helt avgörande orsak till att konflikten har blivit så svår att lösa. Flyktingskapet har blivit permanent och ärvs av nya generationer.

Mot denna bakgrund är Nilsson kritisk till den svenska regeringens hållning, inte minst erkännandet av Palestina. Och han påpekar det skandalösa i att Sverige och EU ger så mycket bistånd till en myndighet som hyllar och finansierar terrorister.

Författaren har valt att ge ut boken på sitt eget förlag, Ethno Press. En noggrann redaktör hade kunnat undanröja vissa upprepningar och slarviga formuleringar. (Till exempel räknar han upp några israeliska premiärministrar, som påstås vara uppvuxna på kibbutz. Två sidor senare konstaterar han, helt riktigt, att de var uppvuxna i Ryssland och Östeuropa, även om de senare verkade på kibbutzer.) Å andra sidan har produktionsprocessen på detta sätt blivit snabb. Boken kom ut i mars men diskuterar händelser från 2020, som Donald Trumps fredsplan.