I slutet av förra året lade Ljungman i en intervju i Dagens Samhälle (44/2017) ut texten kring den idé som varit vägledande för honom, och som bidragit till att göra Vellinge till ett av Moderaternas starkaste fästen:

”När mannen och hustrun kör in sin BMW i garaget på fredagskvällen så vill de inte höra att det är stökigt på dagis, eller att det är problem med skolan. Sophämtningen ska ha fungerat och svärmor ska ha det bra på vårdboendet. De ska i lugn och ro kunna koppla av i familjens sköte.”

Sinnebilden av de välbeställda villaområden där Ljungmans väljare bor, kan tyckas. Men i Ljungmans budskap ryms även vad som borde vara politiska självklarheter.

Det är intressant att reflektera över när man reser sju mil norrut, där en annan av landets mest framgångsrika borgerliga kommunpolitiker, liberalen Torkild Strandberg, sedan tio år tillbaka styr en kommun med helt andra förutsättningar än Vellinge. Strandbergs politiska projekt, som i senaste valet gav Liberalerna närmare 26 procent av rösterna, är att vända utvecklingen i en kommun som ibland jämförts med det Baltimore som för tio år sedan skildrades i tv-serien The Wire.

Utgångspunkten är dock i det närmaste identisk med Ljungmans. Landskrona ska vara en plats att trivas på, eller som Strandberg sammanfattade saken i valrörelsen 2010:

”Min farmor bodde på Bredgatan i nästan hela sitt vuxna liv. Under årtionden såg hon Öster förändras. De sista åren hon bodde där blev miljön allt stökigare och allt mer sliten. Mycket av den gamla trivseln försvann. Jag är helt och fullt övertygad om att vi kan återskapa den trivseln.”

Då handlade det om det centralt belägna utanförskapsområdet Öster. Inför höstens val handlar det om att genom rivningar och nybyggen förvandla miljonprogrammet Karlslund, som finns med på polisens lista över särskilt utsatta områden, till en plats där människor kan känna sig hemma.

Det finns inget storslaget i Ljungmans eller Strandbergs politiska ideal. I grund och botten är det bara en fråga om att människor ska kunna leva sitt eget liv i trygg förvissning om att det som är gemensamt fungerar.

Däremot är det talande att så mycket i svensk samhällsdebatt de senaste åren kretsat kring att människor börjat tvivla på politikens förmåga att stå för sin del av överenskommelsen.

Det syns på antalet barn som står i kö till fristående skolor och det märks på oron över polisens möjligheter att göra sitt jobb.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Det finns en grundläggande ojämlikhet i detta. De som drabbas hårdast av politikens misslyckande är människor som inte har tiden, kunskapen eller pengarna att på egen hand lösa det som politiken misslyckas med. I Ljungmans Vellinge har de flesta möjligheten att i värsta fall hitta egna lösningar. I Strandbergs Landskrona saknar många den utvägen.

Men önskan om den välfungerande vardagen och en plats att trivas på och kalla för hemma är densamma.

Det är här ett borgerligt budskap om frihet måste börja. Men det är också en politisk idé som skulle kunna förena de olika Sverige som får allt svårare att förstå sig på varandra.