Ett eget litterärt universum
I brytpunkten mellan Weimarklassicismen och romantiken i den tyska litteraturhistorien är det framför allt fyra namn som utskiljer sig: Friedrich Hölderlin, E T A Hoffmann, Heinrich von Kleist och Jean Paul. De var alla litterära särlingar som medvetet gick sina egna vägar och aldrig riktigt tillhörde någon särskild konstnärlig gruppering eller strömning. Än idag har litteraturforskarna svårt att fastställa deras re-spektive roll och position under den aktuella perioden.
Utanför de tyskspråkiga länderna hålls de tre förstnämnda ännu vid liv genom ständiga nyutgåvor och nyöversättningar, medan Jean Pauls namn för länge sedan har glömts bort. Bortsett från utgivningen av en minimal prosatextbok på 1940-talet, Fyra drömmar, publicerades den senaste Jean Paul-titeln på svenska 1829. Innan dess trycktes ett antal utgåvor av hans väldiga roman Titan upp, plus ett par upplagor med några ”blomsterstycken” och ett par andra mindre skrifter. Det är i stort sett allt. Av hans övriga tiotalet stora romaner och längre berättelser finns just ingenting att tillgå i svensk översättning.
Var och en som haft den stora förmånen att åtnjuta denna udda diktares bevisligen hejdlösa snille vet vad våra stackars landsmän går miste om. ”Att ha läst Jean Paul är som att ha gjort en färd till någon av de outforskade delarna av jordklotet”, lyder Vilhelm Ekelunds träffande omdöme. Annars är, som sagt, den svenska uppskattningen av Jean Paul liten. Diskrepansen mellan detta ointresse i stora delar av dagens litterära omvärld och hans solida inflytande över såväl sin tyska samtid som senare generationer diktarkolleger och läsare, är hur som helst frapperande. Det är egentligen bara under romantikens sista decennier, fram till 1840, som han alls haft någon påverkan på den svenska litteraturen, och då främst på Carl Jonas Love Almqvist och Adolph Törneros (”Den svenske Jean Paul”). Därefter ett sekels tystnad innan Ekelund upptäckte honom. År 1996 spred den nu avsomnade tidskriften Res Publica förvisso också ett litet ljus i mörkret med sitt temanummer om den tyske excentrikern. Men i övrigt ingenting.
Ignoransen är inte helt oförklarlig – Jean Pauls språk och stil skulle av mången nutida läsare sannolikt betecknas som ”ålderdomlig” och ”svår” – men tystnaden är icke desto mindre olycklig och smått besvärande. Den uppslagsrike fabulerarens livsverk är nämligen betydligt mindre föråldrat och knepigt än det är frigjort, vidsynt, leklystet och spirituellt, på trots mot – eller kanske tvärtom påhejat av – vad den framstående franske germanisten Robert Minder på sin tid kallade kufen Pauls ”patologiskt tvångsmässiga karaktär”. Härav möjligen också Pauls metod i vansinnet, hans briljanta behärskning av språkets och berättarkonstens många instrument i det litterära hantverkets rymliga verktygslåda. Ulf I Eriksson, som i nämnda tidskriftsnummer introducerar temablocket, har möjligen en poäng i att ”det lilla, självupptagna allvaret i svenskt ostentativt kulturliv” alls intet vet ”om glädjens energier och förnöjsamhetens konst”. Nej, Jean Paul är ingen diktare för de förtrytsamma och entoniga, däremot ett utsökt sällskap för dem som uppskattar storartade drömvisioner, hejdlösa infall, omtumlande satskonstruktioner, raffinerade ordlekar och ett oförskämt gott berättarhumör – kort sagt en diktning som med Stefan Georges ord utmärks av ”de mest glödande färger och djupaste resonans”.
Hos Jean Paul är det verkligen befogat att tala om ett eget litterärt universum. Hans samlade produktion är lika bemängd med ljusstarka figurer som det finns stjärnor på himlavalvet. Och för var och en av dessa som till äventyrs skulle falna, tänds omedelbart två nya på diktarens egenhändigt uppresta firmament. Även om Jean Paul på sina håll, bland annat i den ofta åberopade litteraturteoretiska textsamlingen Vorschule der Ästhetik (1804), ger uttryck åt ett par typiskt förromantiska idéer, som till exempel sammansmältningen av alla konstarter till en ”universalkonst”, försvor han sig som sagt aldrig åt någon särskild skola eller litterär sammanslutning. Till det var han alltför egensinnig och självständig, såväl i konsten som i det levande livet.
Wunsiedelsonen Jean Paul, med dopnamnet Johann Paul Friedrich Richter (1763–1825), har förvisso sin givna plats i idyllens och den småborgerliga triviallitteraturens traditioner, men hör i än högre grad till skälmromanens, humoreskens och satirens stolta kärntrupp. Om han hade levt ett par hundra år tidigare hade han möjligen hängt med gudabenådade gamänger som Rabelais eller Cervantes, och omvänt ett sekel senare kanske rumlat runt på de joyceanska pubarna i Dublin, förslagsvis i sällskap med författarfadern John Stanislaus Joyce, legendomsusad stordrinkare och storyteller vid stadens många bardiskar. Bland sina europeiska samtida är han i stil och ton tydligt besläktad med snillrika kvickhuvuden som Georg Christoph Lichtenberg och Laurence Sterne, men också äldre landsmän som Grimmelshausen, och varför inte rentav med den berömde ljugarbaronen von Münchhausen. Och skulle fjädrarna vid något enstaka tillfälle måhända vara lånta, pryder de likväl honom bättre än den stackars diktarbroder som har blivit bestulen på dem.
Jean Paul kan beskrivas som en encyklopedisk författare av en litteratur med universella anspråk, men i rent biografiskt hänseende är han starkt förknippad med Oberfranken i dåvarande kurfurstendömet (sedermera kungariket) Bayerns nordöstra hörn. Han studerade visserligen teologi i Leipzig och flackade under en handfull år runt i övriga delar av vad som idag utgör östra Tyskland. Övriga orter på hans livsresa var emellertid belägna inom ett par mils omkrets i just Oberfranken: gymnasiestudierna bedrevs i Hof, elementarskolan som han grundade blott 27 år gammal var belägen i Schwarzenbach an der Saale, och de sista tjugo åren av sitt liv var Bayreuth hans hemstad.
Jean Pauls tidigaste alster var satiriska småskrifter i upplysningens anda (under pseudonymen J P F Hasus), men de fick aldrig någon större uppmärksamhet i offentligheten. Det var först när han under 1790-talet förädlade sin satiriska stil och kombinerade den med sina omsider stoltaste adelsmärken som diktare – det djärva växelbruket mellan sentimentala och ironiska element – som ryktet om honom på allvar kom i svang.
Berömmelsen tilltog med stormstyrka efter publiceringarna av de två första romanerna i fullformat, den ofullbordade Die unsichtbare Loge (1793) – som för övrigt innehåller den egentligen helt självständiga berättelsen Leben des vergnügten Schulmeisterlein Maria Wutz in Auenthal, av många betraktad som Pauls enskilt främsta verk – och Hesperus oder 45 Hundsposttage (1795). Redan i de här litterära kraftproven framträder han som en skicklig balanskonstnär mellan naturtrohet och idealisering, och lyckas ge excellenta exempel på sin förmåga att förpacka de utsvävande motivsfärerna och det omfångsrika idéinnehållet i en berättartekniskt experimentell form, som än idag ter sig närmast modernistiskt. I synnerhet Hesperus lyckades till och med väcka Goethes och Schillers nyfikenhet. Det sakrosankta diktarparet bjöd så in den unge märklige solitären till Weimar, men Jean Paul avböjde – inte bara inviten utan också erbjudandet om att medverka i Schillers nygrundade och just då normgivande litteraturtidskrift Die Horen. Istället sällade han sig till den i likhet med honom själv betydligt mer folklige och samhällsradikale Johann Gottfried Herder, som vid tiden för bekantskapen med den unge diktaren pikant nog nyligen brutit med just Goethe. Småningom skulle Paul beskriva denne upphöjde diktarfurste vid hertig Karl Augusts hov som en ”genialisk egoist” med en ”förfärlig karaktär”.
Som en naturlig följd av den här ungdomligt sturska attityden till den tyska litteraturens okränkbara parnass, utgjorde den monumentala kardinalromanen och flerbandsverket Titan (1800–03) en mer eller mindre oförtäckt uppgörelse med Weimarklassicismen, vars estetiska strömningar han här slutgiltigt tillbakavisar. Det lustiga i sammanhanget är att den väldiga romanen i hög grad faktiskt liknar just Weimarklassicismens bildningsromaner, men där han blandat den episka historien med desto mer Jean Paulska komponenter: bisarra infall och patenterade utvikningar, allt kryddat med en besk kritik av det Goetheska bildningsidealet. Så kan också två av romanens centralfigurer, den världsfrånvände esteten Roquairol och den kylige politiske teoretikern Gaspard, läsas som lätt förklädda nidbilder av Goethe och Schiller, vilket ytterligare bekräftas av talrika passager i romanen som baserar sig på Pauls intryck av sina besök i Weimar. Den oemotståndligt odygdiga stilen i Titan kan stundom föra tankarna till E T A Hoffmanns fantasmagoriska roman Katten Murrs tankar om livet, som kom i tryck tjugo år senare. Även denna visade sig vara en praktfull karikatyr av den borgerliga utvecklingsromanen par excellence, Goethes Wilhelm Meisters läroår.
Så småningom skulle Paul förvisso avvika från sin dristigt radikala och rentav revolutionsvänliga syn på samhällsordningen och istället närma sig Goethes harmoniska ideal och bildningsborgerliga position. Denna ”vändpunkt” inträffade betecknande nog ungefär samtidigt som Paul och Hoffmann efter en tids kollegial vänskap bröt med varandra. Hoffmanns beundran för den äldre och vid tiden betydligt mer ryktbare Jean Paul var inte helt okomplicerad, slutligen rentav motvillig. Detta bland annat för att det förord som Paul skrev till Hoffmanns debutverk Fantasiestücke in Callots Manier (1814–15) blev mer omtalat än boken i sig, och att den tidens recensenter gärna jämförde Hoffmanns Katten Murr med Jean Pauls romaner, ofta till den förres nackdel.
De närmaste åren efter Titan inföll ett slags närmande till den mer etablerade ”romantiska skolan”, och inte minst i redan nämnda Vorschule der Ästhetik. Men den teoretiska skriften antingen negligerades eller sablades ned av de tongivande romantikerna, exempelvis Ludwig Tieck som klandrade den för att helt enkelt vara Jean Pauls privata ”räkenskap över sitt eget arbete”. Det är i ärlighetens namn en inte helt felaktig analys; den litteraturteoretiska skriften utgör inte minst ett slags bekräftande av författarens egna estetiska principer och praktiker, där Jean Paul införlivar och bearbetar de element hos de olika litterära riktningarna som han kan utnyttja i sin egen litterära verksamhet. Än en gång visar han upp sin icke förhandlingsbara autonomi gentemot allsköns kotterier och kollektiva intressen.
Storverket Flegeljahre (1804–05) kan tjäna som exempel på hur han på en gång tar ett tidstypiskt och utbrett motiv i anspråk – konflikten mellan dikt och verklighet – och förvandlar det till sina högst egna privata erfarenheter. Romanens centrala tvillingpar, Walt och Vult, representerar poesin mot den småborgerliga inskränktheten; den förstnämnde i egenskap av svärmare, den senare som cyniker. De inbördes oförenliga principerna bör här inte bara läsas som vidlyftiga filosofiska konstruktioner, utan kanske hellre som motsvarigheter till betydligt mer gripbara och livsnära konflikter inom Jean Paul själv. Så drar han ånyo ned de abstrakta begreppen från de besjungna himlarna och ger dem kropp och substans i en högst påtaglig och inte sällan grotesk sinnevärld – dock inte heller här utan satirens förlösande komik.
Så skriver den schweiziske diktaren Gottfried Keller om sin ungdoms upptäckt av Jean Pauls litterära storhet: ”Där var det lilla livet, precist iakttaget och känslosamt, jämte fina speglingar av det mänskligt mest närliggande […] där var anden uppsluppen, lättsinnigt gränslös och ombytlig, för att i nästa ögonblick förbytas i själens dröm och försjunkan; där var leende förtrogenhet med nöd och vemod vid sidan av den sig allt bemäktigande poesins salighet, vilken med en gyllene ström sköljde undan alla små plågor och huvudbryn och lät mig försjunka i en lycklig glömska.”
Keller är långt ifrån den ende som förlorat sig i den hängivne berättarens fiktiva och på en gång provinsiella och exotiska världar, utan inflytandet sträcker sig över generationer. Vid 1800-talets mitt påverkade han Arthur Schopenhauer, liksom den liberala litterära rörelsen Das junge Deutschland, och ytterligare senare landsmän som Wilhelm Raabe, Stefan George (som korade honom till ”tyskarnas största diktarkraft”) och Günter de Bruyn, för att inte tala om den brittiske författaren och Tysklandskännaren Thomas Carlyle.
Hur ser då den litteratur faktiskt ut som utövat ett sådant avgörande inflytande på en lång rad av framstående diktare? Eller snarare: Hur ser den inte ut? Listan över möjliga genrebestämningar av de stora romanerna kan i princip bli hur lång som helst: allegori, idyll, bildningsroman, reseskildring, satir, fantastik, avhandling, nonsenslitteratur, traktat, pikaresk, essä, epos, skräckromantik, kärleksroman… Och i så gott som var och en av dem kan man stöta på allt från komiska förväxlingar, hemlighetsfulla antydningar och sentimentala kärlekshistorier till dueller, bortbytingar och rånöverfall. Kolportage i höglitterär lyxförpackning? Om man så vill, men man skulle lika gärna kunna beskriva verken som sofistikerade och intrikata planritningar till en frodigt växande trädgårdslabyrint. Att enkelt redogöra för händelseförloppen och för de många huvud- och sidointrigerna hör hur som helst inte till de enklaste uppgifterna. I allt detta är han en på en gång tidstrogen och tidsbrytande diktare som vet att utnyttja periodens gångbara genrer, och samtidigt gyckla med dem.
Helt i enlighet med samtidens myckna bruk av så kallade paratexter, är Jean Pauls verk rågade med dedikationer, ändlösa förord, ursäkter till läsaren, kommentarer och utvikningar; på sina håll så till den grad att man ännu efter ett femtiotal sidor av eviga resonemang och anmärkningar – till exempel om fenomenet ”ofullbordade romaner” – frågar sig om själva huvudberättelsen egentligen börjat, eller om det ens finns någon sådan. Men man inte bara undrar, man roar sig också kungligt.
Popular
SD behövs för bråk
Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.
Alla dessa företal och exposéer var inte bara en tidstypisk stil och litterär tradition, utan berodde delvis också på att Paul till följd av sin snabba popularitet – i synnerhet efter Hesperus – omarbetade, korrigerade och gjorde evinnerliga tillägg till senare utgåvor, och som då hopades i inledningen till var och en av dessa uppdaterade upplagor.
Hans flitiga bruk av romantisk ironi – och särskilt hur han blandar sig i handlingen, kommenterar och anmärker på sina figurer – är ett annat särpräglat drag som binder Paul vid tiden kring sekelskiftet 1800. Detta firar särskilda triumfer i idyllen med den närmast Lars Gustafsson-klingande titeln Leben des Quintus Fixlein, där berättaren Jean Paul i finalen helt sonika kliver in i berättelsen och botar den sjuke titelgestalten och innerligt tackas av dennes fästmö Thienette.
Andra utmärkande attribut är kronologiska hopp och ett ymnigt flöde av anspelningar på den klassiska och samtida litteraturen, på välkända och obekanta namn ur världshistoriens hävder, liksom de ständiga hänvisningarna till allt från filosofi och politik till religion och vetenskap. På en slumpmässigt vald sida i exempelvis debutromanen Die unsichtbare Loge genomträngs texten av referenser till Linnés taxonomi och österrikiska tortyr- och avrättningsmetoder, till Lavaters fysionomik och en intertextuell blinkning till Laurence Sternes vägröjande Tristram Shandy, en av Pauls mest uppenbara inspirationskällor. Att Jean Paul-forskningen entydigt visar att dessa myllrande texter i encyklopedisk stil och med sin uppsjö av kommentarer, citat, utländska excerpter och fotnoter var minutiöst planerade, systematiskt inordnade och inför själva romanbygget nedtecknade i tabeller och register, säger åter någonting väsentligt om Jean Pauls ”planmässiga kaos”.
Bortsett möjligen från James Joyce är det svårt att erinra sig någon annan författare hos vilken man får bekanta sig med en sådan enorm mängd olika glosor, och där man så frekvent ställs inför sällsynta och fantasieggande begrepp och fenomen som ”fallopiska modertrumpeter”, ”platoniska år”, ”glädjelymfor” och ”petrografiska kartor”. Detta ymnighetshorn av kunskap, språklig frenesi och skaparlust gör att varje kapitel hos Jean Paul sammantaget tycks motsvara en grundkurs i valfritt universitetsämne. I dessa excesser finns förstås också ett visst mått av högfärdsgalenskap (August Schlegel läste hans romaner som ett slags förryckta monologer), men i all sin överdimensionerade orimlighet måhända också av den ”humoristiska totalitet” och den humorns mildhet och överseende med enstaka dårskaper, som han talar om i Vorschule der Ästhetik.
Och visst är det också svårt att inte skratta högt, eller åtminstone le en smula i mjugg åt det lustiga sammanträffandet att flera Jean Paul-titlar publicerades samtidigt som bemärkta verk av Goethe och Schiller. Så såg exempelvis Die unsichtbare Loge (1793) dagens ljus i samma stund som Schillers estetiska avhandling Vom Erhabenen (Om det sublima), liksom den muntra satiren Dr. Katzenbergers Badereise (1809) publicerades parallellt med Goethes högtstående Valfrändskap. Händelser som onekligen ser ut som en skälmsk tanke.
Litteraturkritiker och kulturskribent.