Rumäniens president Klaus Iohannis tillkännagav i början av oktober att han har givit klartecken till uppförandet av ett museum över Förintelsen. I få länder är ett dylikt byggnadsverk mer motiverat. Efter decennier av förtigande och förnekande tycks sanningen om vad som hände under den period då Ion Antonescu var Rumäniens condučator, den 6 september 1940 till den 23 augusti 1944, få en chans att bli också officiell sanning. Condučator? Ja, det är förstås en beteckning som motsvarar vad som i Tredje riket kallades Führer och för de befogenheter som sammanhängde därmed. Facit över Förintelsens offer i områden som kontrollerades av Rumänien under Antonescus regeringstid summeras i skrivande stund till 280 000 rumänska och 380 000 ukrainska judar.

Lämpligt nog föreligger nu i svensk översättning en alldeles enastående bok som ger perspektiv på sådant som skedde i Rumänien alldeles före och under andra världskriget, Mihail Sebastians Dagbok 1935–1944 (h:ström), översatt av Inger Johansson och med förord av författaren Henrik Nilsson. Dagbokens upphovsman föddes som Iosif Hechter 1907 men bytte 1935 ut sitt judiska födelsenamn mot den författarpseudonym under vilken han hade blivit etablerad i offentligheten. Mihail Sebastian skrev romaner, essäer och inte minst skådespel. Men han var även advokat och blev 1936 därutöver redaktör för de kungliga kulturstiftelsernas prestigefulla tidskrift. Att antisemitism hade fäste i Rumänien framgår redan på de första sidorna i dagboken, då det refereras till en uppblossande kampanj för att antalet judiska advokater bör kvoteras. (Att denna rumänska antisemitism hade rötter djupt ned i det förflutna är ett faktum men en annan historia.)

”Nya hyreslagar tvingar judar att flytta från rymliga och bekväma lägenheter till sämre.”

Ett spår som går att följa genom dagboken är hur antisemitismen ömsom intensifieras, ömsom mattas av under åren fram till Antonescus maktövertagande. En föraning om hur illa det kunde gå gav framförallt Octavian Gogas korta tid som premiärminister, mellan december 1937 och februari 1938. En upptrappning skedde likaledes under den samlingsregering som föregick Antonescus styre. Redan vid sitt makttillträde lät Antonescu avskeda alla judar i statlig tjänst, men antisemitismen stegrades till full styrka först sedan Rumänien blivit Tredje rikets vapenbroder inför anfallet mot Sovjetunionen den 22 juni 1941. De rumänska trupperna skulle återerövra Bukovina och Bessarabien, territorier som man hade tvingats avstå till Sovjetunionen efter att Molotov–Ribbentrop-pakten hade ingåtts, men nöjde sig inte därmed utan trängde fram betydligt längre.

Sebastian kan efter hand i sin dagbok rapportera om uppgifter som når honom i Bukarest, uppgifter om judars öden när den rumänska antisemitismen eskalerar, uppgifter om deportationer, dödsmarscher och massmord i flera provinser och erövrade områden. Och han förtecknar sådana trakasserier och påbud som drabbar judar som likt honom själv bor och befinner sig i Bukarest. Fastigheter ägda av judar konfiskeras. Nya hyreslagar tvingar judar att flytta från rymliga och bekväma lägenheter till sämre. Judar måste lämna in sina radioapparater, telefoner, cyklar, skidor och åtskilliga andra brukbara ägodelar till myndigheterna. Särskilda skatter införs för judar men inte för kristna. Verk av judiska författare avlägsnas från bibliotek och bokhandel. Judar får endast halva brödransoner men ska betala dubbelt pris. Judar tillåts köpa socker bara på bestämda dagar. Judar beordras att utföra tvångsarbete, i Sebastians fall snöskottning. Och så vidare.

Vad är det som gör Sebastians dagbok så intressant? Jo, det är en minutiös redovisning av en enskild och säregen individs erfarenhet och reflektion. Sebastian dras ned i fattigdom och förtvivlan men står hela tiden i kontakt med personer som tillhör vad som brukar kallas samhällseliten. Tilltagande utfrysning och isolering till trots umgås och samtalar han återkommande med allt från högt uppsatta tjänstemän i statsförvaltningen till medlemmar av kungafamiljen som de mot honom alltid lojala prins Antoine och prinsessan Elisabeth Bibescu. Framförallt står han i kontakt – förvisso succesivt mer sporadiskt – med ledande intellektuella ur de kretsar som han tillhörde fullt ut till helt nyligen. Och de kretsarna är inte vilka kretsar som helst. Flertalet av Sebastians nära vänner är intellektuella som tillhör eller åtminstone sedan tidigt sympatiserar med den rumänska fascismens spjutspets, Järngardet.

Självklart är Sebastians sociala bakgrund en bidragande orsak till att han kunde överleva krigsåren. Men denna bakgrund skapar också spelrum för historiens komplexitet och ironi. Hans närmaste vän är den sedermera världsberömde religionshistorikern Mircea Eliade, som när han samtalar med Sebastian under 1930-talet inte döljer utan bryskt framhåller sin antisemitism och sin sympati för fascism och nazism, sin beundran för Franco och sin uppslutning bakom Järngardet. Hos Eliade dricker Sebastian likväl champagne på sin 29-årsdag, firar nyår när år 1937 bryter in och äter till och med middag tillsammans med Järngardets grundare och ledare Corneliu Codreanu. När järngardister mördar den förhållandevis liberalt sinnade premiärministern Armand C˘alinescu i september 1939 bekymrar sig Sebastian för Eliade: ”Ringde upp Mircea eftersom jag är orolig också för hans öde.” Efter mordet har nämligen inte bara gärningsmännen utan åtskilliga andra järngardister skyndsamt avrättats. Och Sebastian inte bara ringer Eliade: ”Jag åkte hem till dem, eftersom jag vet att ingen har kurage nog att hälsa på dem nu.”

”De gamla vännerna kan väcka sammansatta känslor.”

Järngardisterna tog plats i Antonescus regering men fann inte regeringschefen radikal nog. I januari 1941 gjorde de uppror, vilket slogs ned efter att ha kulminerat med en pogrom i själva Bukarest. Eliade kunde glida åt sidan som Rumäniens kulturattaché i Lissabon. Inte bara geografiskt blev avståndet mellan honom och Sebastian nu större. Den förre var, vilket Sebastian omvittnar i maj 1942, ”mer legionärsympatisör än någonsin”. Icke desto mindre strövar Eliade, som är på tillfälligt besök i hemlandet, tillsammans med Sebastian runt i Bukarest i juli 1944. De tittar på förödelsen efter ett i raden av bombangrepp som har inträffat sedan krigslyckan på östfronten vände. Sedan ganska länge är Sebastian nu klar över vilken logik som kommer att vidta. Rollerna kommer att bli bestående, både hans egen och Eliades: ”Ingenting ursäktar misslyckandet. Framgången är och förblir framgång – till och med när den är frukten av moralisk uselhet.”

När logiken verkligen bryter in blir Sebastians äckelkänsla honom stundom övermäktig. Överallt i offentligheten möter omkostymerade opportunister. Victor Eftimiu hade 1942 i en bok gjort ett antisemitiskt utfall mot Sebastian, som då genast antecknade: ”En vacker dag kommer Eftimiu att vara förkämpe för extremdemokratin, medan jag fortfarande är huligan.” Ett par år senare kan Sebastian notera att Eftimiu efter den ryska inmarschen och Antonescus nederlag väljs till ordförande i Rumäniens författarförening. Under de nya omständigheterna grubblar Sebastian över ”var jag ska få tag i människor jag är intresserad av”.

De gamla vännerna kan väcka sammansatta känslor. Camil Petrescu, författare och under en tid chef för Nationalteatern, hätsk antisemit och anhängare av Järngardet, hade i juli 1941 låtit Sebastian veta att denne inte skulle räkna med honom om han råkade i ”allvarlig knipa” och att Petrescu betraktade det som ”oförskämt” om någon vände sig till en vän bara för att denne var ”mindre utsatt”. I början av september 1944 är situationen omkastad: ”Likblek och skräckslagen som han är klamrar sig Camil Petrescu fast vid mig och Belu. Jag tycker synd om honom. Han är så livrädd att han inte hänger ihop. Han skulle vilja demonstrera, rättfärdiga sig, försvara sig.” (Belu är en yngre bror till Sebastian.) Petrescu kom 1947 – förstås – att väljas in i Rumänska akademien.

Sebastian får efter den 23 augusti 1944 en handfull erbjudanden om åtråvärda jobb men avböjer dem alla, eftersom han i förslagsställarna ser skurkar som plötsligt vill posera som godhjärtade, skurkar som vill visa upp att de nu minsann enrollerar judar. Vad finns för övrigt att hoppas på i en tillvaro där ens nation och vardagsliv blir underkastat Sovjetunionens och Stalins gottfinnande? Sebastian rådfrågar Constantin Vi¸soianu, ”en intelligent person, en fri ande utan fördomar”, tillika delegat i Rumäniens förhandlingsdelegation i Moskva. Mellan fyra ögon säger Vi¸soianu som det är: I Sovjetunionen existerar ”ingen frihet”. Där saknas ”allt det vi har älskat, diskretionen, den moraliska elegansen, ironin, respekten för idéer, den estetiska livskänslan”. Sovjetunionen erbjuder blott ”en värld utan raffinemang”.

Efter att ha överlevt Antonescus diktatur upphör inte utan växer Sebastians missmod: ”Den indoktrinerade idiotin är svårare att fördra än den rena idiotin.” Han tycks inte längre finna tröst ens i de två faktorer som vid sidan av den sociala bakgrunden har hjälpt honom att överleva krigsåren: musik och litteratur. Tills hans radioapparat togs i beslag lyssnade han på utsända konserter, helst verk av stora tyska tonsättare som Bach och Beethoven. Läste kopiöst mycket gjorde han fortsatt fram till ”vilddjurets fall”, främst fransk och engelsk litteratur, även om den författare som han fann vara bäst på att allsidigt beskriva och förklara förhållanden som liknade dem som omgav honom varken var fransk eller engelsk utan grekisk, närmare bestämt Thukydides, som i en i högsta grad levande klassiker berättar om det krig mellan Sparta och Aten i vilket han själv deltog på 400-talet före Kristus.

Sebastian överlevde inte bara Antonescus diktatur utan även Hitlers. Den 16 april 1940 hade han i sin dagbok antecknat att han ägde föresatsen att leva tillräckligt länge ”för att med egna ögon få se hitlerismens fall”. Den 29 maj 1945 blev han påkörd och dödad av en lastbil i Bukarests centrum när han var på väg till en föreläsning där han skulle tala om Balzac.

På två frågor återstår att antyda svar: Hur var Mihail Sebastians inställning till det judiska? Och vad var det som hade kunnat föra honom in i en krets av anhängare till Järngardet?

Sebastian var, det är det korta svaret på den första frågan, en sekulariserad jude som under trycket av tilltagande förföljelse och förnedring identifierade sig starkare och starkare med det judiska. Antisemitismen öppnar när den passerar en viss nivå en djup klyfta inte bara mellan honom och de tillfälliga makthavarna utan mellan honom och ”folkets breda massor”, de kristna rumänerna i gemen. De tillfälliga makthavarna kan skapa en samhällsordning som för honom innebär ständig oro inte bara för sitt eget liv utan för sin familjs, sin mors och sina bröders, och judarnas överhuvudtaget, närmare bestämt (som han skriver den 5 augusti 1941) ”detta enorma antisemitiska maskineri som den rumänska staten är med sina kontor och myndigheter, sin press och sina institutioner, sina lagar och förfaranden”. Den breda massan gör hans och judarnas utsatthet än värre genom sin förtjusning, ja, sin entusiasm över det antisemitiska maskineriet, dess jubel över varje skruv som dras åt hårdare och varje vevaxel som matar fram lidande: ”Judar som blöder, judar som hånas har varit folknöjet framför andra.”

Placerad i dessa omständigheter läser Sebastian om judisk historia, till exempel om pogromer vid medeltidens slut i Simon Dubnows Jüdische Geschichte och om fördrivningen av judar från Spanien i Valeriu Marcus Die Vertriebung der Juden aus Spanien. I sin dagbok börjar han omnämna att han firar judiska högtider, som tisha beav (till minne av att templet i Jerusalem förstördes), rosh hashana (judiskt nyår) och pesach (till minne av uttåget ur Egypten), och att han besöker synagogan och lyssnar på rabbinen Alexandru ¸Safran. Om dennes predikan meddelar han: ”Korkat, pretentiöst, essäistiskt, journalistiskt, utan djup, utan allvar, utan glöd. Men människor grät – och jag fick själv tårar i ögonen.”

En känsla av tillhörighet och gemenskap kommer här till uttryck. Så har förvisso skett tidigare. I oktober 1939 kunde Sebastian nästan lite lättsinnigt skriva: ”Det är bra att veta att man tillhör ett släkte som sett åtskilligt under seklernas lopp – vissa saker till och med mer fruktansvärda än de som sker i dag.” Förvisso har han redan en månad tidigare nedtecknat: ”Tänker på Polens judar under den hitleristiska ockupationen.” Men det ska dröja ytterligare några månader, till januari 1940, innan han konstaterar att det som händer dem är ”fasansfullt bortom all beskrivning”. Och det ska dröja ännu längre innan han mer radikalt formulerar sin känsla av tillhörighet och gemenskap.

Den 9 september 1941 nämner han att skyldigheten för judar att på sin kläder bära ”den sexuddiga stjärnan” har senarelagts: ”Det gläder mig inte det minsta. Jag hade vant mig vid tanken på att bära en gul lapp med en davidsstjärna. Jag hade föreställt mig allt obehag, alla risker, alla faror, men när den första bestörtningen hade lagt sig inte bara resignerade jag utan började betrakta den som en sorts identitetstecken. Och mer än så: en sorts medalj, ett tecken på mitt avståndstagande från alla pågående skändligheter, ett tecken på min ansvarsfrihet, min oskuld.” Den 17 december 1941 faller orden skenbart mer tvekande men i realiteten än definitivare: ”Någonstans, på en ö med sol och skugga, i fullkomlig frid och fred, i fullkomlig trygghet skulle det när allt kom omkring inte spela mig någon roll om jag var eller inte var jude. Men här och nu kan jag inte vara något annat. Och jag tror inte att jag ens skulle vilja det.”

Återstår fråga två. En avgörande faktor var Nae Ionescu, filosofiprofessor vid universitetet i Bukarest och ledande ideolog inom Järngardet, stundom rentav utpekad som dess chefsideolog. Kring sig samlade han begåvade studenter, som Mircea Eliade och E M Cioran men även Mihail Sebastian. Han gav elever som dessa en publicistisk plattform i den tidning för vilken han parallellt var chefredaktör, Cuvântul, och han lät dem stråla samman för perspektivrikt meningsutbyte i den av honom själv ledda föreningen Credinta. Sebastian vann 1934 framgång med en dagboksroman, De dou˘amii de ani (”I tvåtusen år”). Anmärkningsvärt nog var den försedd med ett kraftigt antisemitiskt förord författat av Ionescu. I sin egen dagbok berättar Sebastian exempelvis hur han i mars 1935 hör Ionescu föreläsa och därvid säga sådant som: ”Politik är vad vi kallar ett krigstillstånd. Ett parti hyser i själva sitt väsen förpliktelsen att utplåna alla andra partier.” Och: ”En nation definieras av ekvationen vän-fiende.” Sebastian tar i dagboken med förskräckelse avstånd från dylika ståndpunkter, men han tar inte avstånd från Ionescu.

Istället försöker han förstå honom. Han prövar att frilägga den existentiella bakgrunden till den intagna positionen. Och han stannar vid en förklaring som Ionescu själv har framkastat. I ett samtal med Sebastian har denne sagt att hans bekännelse till kollektivismen är ”ett tragiskt försök att lämna ensamheten”. Sådana skäl begriper sig Sebastian på. Och kanske är det på grund av den utsagan som han själv efter Antonecus nederlag och de rödas seger som viktigast av allt (antitetiskt) utpekar ”den intellektuelles frihet att försvara sin ensamhet”.

Ingen har som hans gamle lärare kunnat stimulera hans eget tänkande. Tidigt i sin dagbok refererar han till Ionescu som ”tveklöst den intressantaste och mest komplexa människa jag känt”. Och han bekänner sin ”kärlek till honom”. Förbluffande är måhända att denna inställning blir bestående. Den 26 februari 1940 antecknar Sebastian: ”Träffade Nae Ionescu på Ateneum i lördags kväll (mycket vacker konsert med Walter Gieseking). Jag blev väldigt glad över att få se honom och vi kom överens om att jag skulle komma hem och hälsa på honom någon förmiddag.” Det besöket blev aldrig av. Ett par veckor senare var Ionescu död, sannolikt i en hjärtinfarkt. Vid dödsbudet skyndar sig Sebastian till hans hem: ”Nervös gråt som var omöjlig att hejda när jag i går förmiddag steg in i Nae Ionescus hem två timmar efter hans död.” Under resten av Sebastians liv ska Ionescu vara en återkommande gäst i nattens drömmar.