vid 31 års ålder började den franske författaren Albert Camus (1913–1960) att föra anteckningar i små häften med rutat papper. Totalt nio häften fylldes innan han dog i en bilolycka vars orsaker aldrig har klarats upp, på väg från sydfranska Lourmarin till Paris. Själv kallade han dem just Cahiers (Häften), men när de i tre delar publicerades postumt på franska fick de titeln Carnets (Anteckningsböcker). I början av 1990-talet kom de första två delarna ut i svensk översättning på det lilla förlaget Interculture, volymer som med tiden har blivit allt svårare att få tag på.

Nu har emellertid allt innehåll i Camus häften blivit tillgängligt för svenska läsare i tre delar, vars utsökt strama formgivning gör dem till en fröjd för ögonen och fingertopparna. I jämförelse med de nu 30 år gamla utgåvorna har en hel del förändringar skett i Anteckningar I–III (Bokförlaget Faethon). Anna Säflund-Orstadius har grundligt reviderat sin översättning av den första delen som sträcker sig mellan maj 1935 och februari 1942, inte minst mot bakgrund av att nya franska utgåvor har sett dagens ljus. Jan Stolpe, som försett samtliga delar med ytterst belysande noter, har reviderat Anders Bodegårds tidigare översättning av den andra delen (januari 1942–mars 1951) och därtill inkluderat redogörelser för vissa resor som inte tidigare tagits med. Slutligen har den tredje delen (mars 1951–december 1959) för första gången översatts till svenska av Stolpe och Säflund-Orstadius gemensamt.

När jag efter några veckors intensivt umgänge med Camus Anteckningar I–III ställer in dem i bokhyllan är placeringen given. De hör hemma bredvid förlaget Bakhålls likaledes oundgängliga översättning av Franz Kafkas dagböcker, som också de föreligger i tre delar. Platsen måste vara lättillgänglig – i brösthöjd på en hylla alldeles vid dörren mellan vardagsrummet och sovrummet. För jag vet att detta är böcker jag kommer att återvända till många gånger, vid de mest skilda tidpunkter i livet.

Släktskapet mellan Kafkas och Camus dagböcker är inte bara genre- och kvalitetsmässig utan handlar om den suveräna frihet med vilken de båda författarna utnyttjar formens möjligheter. Jag har ofta tänkt på dagboksförfattare som ett hemlighetsfullt släkte i den moderna litteraturhistorien, som står i förbindelse med varandra genom underjordiska tunnlar i tiden och geografin. Släktet kännetecknas dock inte av någon total gemenskap, utan består snarare av olika familjer som sinsemellan kan skilja sig lika mycket åt som romanförfattare och novellister gör. Somliga dagboksförfattare vittnar främst om sin tid, andra främst om sitt eget liv. Camus lyckas med konststycket att göra bådadera samtidigt.

Förutom att de binds samman av den existentiella intensiteten och den ibland hisnande formuleringskonsten, fungerar Camus anteckningsböcker som skissblock för berättelser och essäer på ett sätt som för tankarna till Kafka. Kronologiskt får vi dessutom ta del av tankar och riktlinjer, tvivel och triumfer som rör de tre estetiska och filosofiska cykler som Camus själv delade in sitt författarskap i: det absurda (romanen Främlingen och essän Myten om Sisyfos), upproret (romanen Pesten och essän Människans revolt) och slutligen Nemesismyten, till vilken den postumt publicerade romanen Den första människan hör. För att nu bara nämna några huvudverk i det produktiva författarskap som belönades med Nobelpriset i litteratur 1957.

”Somliga dagboksförfattare vittnar främst om sin tid, andra främst om sitt eget liv. Camus lyckas med konststycket att göra bådadera samtidigt.”

Camus skiljer sig från Kafka genom att en politiskt engagerad intellektuell – sedermera världsberömd – träder fram på dessa sidor. Det är dock ingen friktionsfri utveckling. Ett återkommande drag i dessa anteckningar är spänningen mellan det offentliga åtagandet och det mer personligt orienterade ”rena” litterära skapandet. Camus vet dock att han inte kan fly undan eller försöka upplösa denna spänning; tvärtom är den en oskiljaktig del av hans liv och hans verk. Det hindrar inte att han ofta drömmer om avskildhet och ensamhet långt från polemiken och kommenterandet. År 1946 skriver han på ett ställe: ”Jag föredrar engagerade personer framför engagerad litteratur. Mod i livet och talang i arbetet, det är gott nog. Och dessutom är författaren engagerad när han vill. Hans förtjänst är själva rörelsen. Och om den måste bli lag, yrke eller terror, var ligger då förtjänsten?” Året därpå kommenterar han sin egen dagbok: ”Jag har läst om alla mina häften – från första början. Det som slår mig: landskapen försvinner undan för undan. Den moderna cancern förtär även mig.”

Kanske är Camus här något för hård mot sig själv. De magnifika landskapsbilderna må vara mer frekventa i de första häftena och får en särskild lyster från Algeriet – landet där han växte upp och som han aldrig slutade älska och vända tillbaka till. Men mottagligheten för ljuset vid havet, för johannesbrödträdens doft i september, den överger honom egentligen aldrig, även om den sinnliga och andliga glädje som den konkreta verkligheten kan väcka tidvis känns avlägsen i förpliktelsernas syrefattiga Paris. I den tredje delens båda detaljerat skildrade Greklandsresor påminns man om vilken Medelhavsmänniska Camus är. En tidig morgon på Rhodos 1958 går han ensam ner till stranden för att bada, och minns morgnarna utanför algeriska Oran där han för 20 år sedan campade bland sanddynerna och ”sömndrucken vacklade ut ur tältet några meter från vattenbrynet och dök ner i det slumrande morgonhavet”.

Även om den grekiska övärlden tycks honom vara ”världens medelpunkt”, är det också intressant att läsa de resebeskrivningar som nu alltså tillfogats den andra delen och som tidigare har utgivits som separata böcker i Frankrike. Under båtresan till USA 1946 skildras medpassagerare med klarvaken blick och väl framme i det okända landet vittnar nattklubbsbesök och mänskliga möten om såväl nyfikenhet som främlingskap inför den nordamerikanska kulturen. På föreläsningsturné i Sydamerika gör sig tuberkulosen påmind när han febrig och sömnlös hastar från land till land och från ett författarmöte till ett annat. Mellan presskonferenser och tråkiga ambassadmiddagar hinner han ändå med ambitiösa redogörelser av allt från sambasånger i Rio de Janeiro till skyskrapornas São Paulo.

Han hänvisar till många författare, en del av dem är knappast särskilt kända för dagens svenska läsare. Här finns andra utövare av dagboksgenren – däribland ryskan Sofia Andrejevna Tolstoj, den politiske teoretikern Benjamin Constant och inte minst den katolskt orienterade landsmannen Julien Green som skrev sina mångåriga anteckningar ända fram till slutet av livet. Camus tar också upp författare som utifrån egna erfarenheter vittnat om Sovjetstatens förbrytelser, som polacken Józef Czapski och ryssen Michail Zosjtjenko. De skilda uppfattningarna om socialismens utveckling i Östeuropa och Sovjetunionen var en viktig anledning till brytningen mellan de forna vännerna Camus och Jean-Paul Sartre.

En februaridag 1950 skriver Camus: ”Minnet bara flyr. Borde ålägga mig att föra dagbok. Delacroix hade rätt: alla dessa dagar som inte noteras liknar dagar som aldrig har funnits. Kanske i april, när jag återfått en viss frihet.” Några år senare kompliceras tanken i en anteckning, då Camus erkänner att det är med viss motvilja han tvingar sig själv tillbaka till dagboken, eftersom han egentligen vill hålla sitt liv hemligt. Inte bara för andra utan också till viss del för sig själv – för att det på så vis ska förbli rikt. Drygt 60 år efter hans död kan man bara känna tacksamhet över att han ändå inte kunde låta bli att sätta några av dessa hemligheter på pränt. Hur mycket skulle vi annars vara utan? Avlyssnade dialoger genom hotellväggar, riktlinjer för den dagliga arbetsdisciplinen och vardagliga iakttagelser som tar andan ur en. Som de där böljande starflockarna på himlen ovanför Rom, ”lätta som rök”, en vinterdag 1954 – på samma gång försvunna och räddade.