august strindberg var där och Carl Larsson, men också Robert Louis Stevenson, han med Skattkammarön, för att inte tala om en oherrans massa andra målare och författare. Det handlar om Hôtel Chevillon i den sömniga lilla medeltidsbyn Grez-sur-Loing nära Fontainebleauskogen, cirka åtta mil sydost om Paris, där en skandinavisk konstnärskoloni uppstod på 1880-talet och spred ryktet om ställets enastående förutsättningar för friluftsmåleri. Det talades om en ”silverton” i ljuset över floden. Det talades också om bohemisk samvaro i konstnärskolonin.

skandinaverna var ingalunda först med att upptäcka denna oas vid sidan av allfarvägen, det hade franska, skotska och amerikanska konstnärer redan gjort. Men det var skandinaverna, särskilt svenskarna, som gjorde Grez till ett centrum för de nya idéer som lanserades av det moderna genombrottets män och kvinnor i Norden under 1880-talet. Här planerade Strindberg sina radikala socialreportage om livet bland franska bönder, här utvecklade svenska konstnärsförbundare som Carl Larsson, Karl Nordström och Richard Bergh sitt realistiska friluftsmåleri i opposition mot Konstakademien i Stockholm. Här diskuterades, grälades och söps; här både knöts och bröts förtroliga band, såväl erotiska som intellektuella, kring matsalsbordet i Hôtel Chevillon. Ty det var här de unga talangerna samlades när de inte drog till skogs med staffliet, matade ankorna i floden Loing eller reste in till Paris för att hävda sig i kampen om offentligt erkännande. Grez blev ett begrepp i svensk konst- och litteraturhistoria – ofta mytologiserat såsom framgår av en doktorsavhandling för ett par år sedan (Alexandra Herlitz, Grez-sur-Loing revisited. The international artists’ colony in a different light, 2013).

Under 1900-talet stundade nya tider. Modernismen segrade över realismen och friluftsmåleriet. Den lilla byn vid floden övergavs av konstnärerna och ingick så småningom åter i den stora glömskan. Bygatorna tömdes på folk och fä, butikerna slog igen, och de invånare som ännu bodde kvar i de nedslitna husen tvingades pendla till Paris, Fontainebleau och andra städer för att försörja sig.

det dröjde ända till 1980-talet innan konstnärssamhället Grez åter väcktes ur sin törnrosasömn, denna gång av några energiska konstentusiaster från Göteborg under ledning av Chalmersprofessorn Jan Wallinder. De hade fått idén att köpa upp det numera starkt förfallna Hôtel Chevillon och förvandla det till ett minnesmärke över 1880-talets storhetstid och samtidigt till ett gästhem för dagens konstnärer, författare och forskare. Med stort besvär lyckades de övertala några förmögna västsvenska donatorer att satsa på företaget, och till slut lyckades de skrapa ihop tillräckligt med pengar för att köpa upp hotellet och rusta upp det till modern standard. De lyckades också knyta kontakter med akademier och fonder i Sverige, Finland och Skottland, villiga att bekosta stipendiaters vistelse på hotellet under kortare eller längre tid. Numera sköts kulturcentret av en stiftelse, fortfarande med centrum i Göteborg. Om allt detta kan man läsa i en bok av historikern Martin Fritz med titeln Det återskapade Hôtel Chevillon i Grez-sur-Loing (2013).

Hur är det då att idag komma som svensk stipendiat till Grez? Det enkla svaret på den frågan är ”underbart”, i varje fall för den som söker en rofylld miljö för att fullfölja ett konstnärligt eller litterärt projekt. Men Grez är långt mer än en arbetsmiljö. Hôtel Chevillon och den omgivande byn är fortfarande en oas i tidens öken, en oas där man kan försjunka i historiska minnen och drömmar, en vallfartsort för pilgrimer som söker sig till det förflutnas ruiner och till en praktiskt taget orörd natur i hjärtat av Europa. En minnesoas för sökande själar alltså, men också en mötesplats för existentiella samtal om dikt och konst och andra livets väsentligheter, fjärran från mediebrus, flyktingkatastrofer och partipolitisk retorik.

själv kom jag dit i början av oktober för att slutföra min nyöversättning från fornisländskan av Den poetiska Eddan. Min hustru följde med och fick låna en av Hôtel Chevillons lediga ateljéer för sina målningar. Vi fick bo i Robert Louis Stevensons rum, vilket gjorde att hans ande ofta svävade över våra huvuden. Även Strindberg och Carl Larsson gjorde sig då och då påminda. En stor del av dagen tillbringade vi vid datorn respektive staffliet, medan den försenade sommaren sakta övergick i tidig höst. Men vi gick också långa promenader längs floden eller genom den dunkelt skimrande skogen på andra sidan bron över Loing. Vi matade ankorna i höstsolen, besökte byns övergivna borgruin, läste böcker i biblioteket eller samtalade livfullt över vin, ost och soppa med andra stipendiater som kommit dit för att slutföra projekt av varjehande slag. Nästan aldrig mötte vi någon människa på gatan. Ensamheten kändes ibland melankolisk men mestadels ljuvlig. Någon gång reste vi in till Fontainebleau, men det var sällan.

hôtel chevillons interiör bidrar i hög grad till en nostalgisk stämning av flydda tider. Salongen, matsalen och den stora hallen på husets nedre botten är möblerade och dekorerade i en stil som ger illusion av att vara hämtade från Spöksonaten eller något annat av Strindbergs sena teaterstycken. Biblioteket domineras av en stor samling fransk 1700-talslitteratur i ursprungliga, vackert inbundna volymer. Därtill kommer förstås en mängd böcker om och av de författare och konstnärer som ingick i 1880-talets Grezkoloni. Runt den stora salongens väggar har målningar, böcker, fotografier och musikinstrument placerats på ett sådant sätt att de ger en lätt kuslig känsla av de längesedan dödas närvaro. Någon renodlad Carl Larsson-idyll à la Sundborn blir det därför aldrig fråga om. Den rofyllda miljön genombryts ofta av oroande men spännande inslag som minner om Strindbergs Infernokris eller Stevensons skräckroman om doktor Jekyll och mr Hyde.

Under sin första tid i Grez lär Strindberg ha varit på ovanligt gott humör, njutit av den vackra omgivningen och underhållit konstnärsvännerna om kvällarna med att sjunga visor till gitarr. Men det var också i Grez som hans äktenskap började knaka i fogarna, sedan han börjat misstänka att hans Siri hade ett lesbiskt förhållande med den frigjorda danskan Marie David, som också befann sig i byn. Och även om den misstanken var ogrundad och ställde till elände för alla inblandade parter, så gav den inspiration till skönlitteratur av stort värde, alltifrån Strindbergs En dåres försvarstal till P O Enquists Tribadernas natt.

inspiration är alltså något man får i denna märkliga, lätt förfallna miljö, härom har många nutida stipendiater vittnat. I vad mån miljön kommer att bestå som inspirationskälla är dock ännu osäkert. Svenska Akademien och en del andra kulturinstitutioner har numera upphört att skicka dit stipendiater. Stiftelsen Grez-sur-Loing dras för närvarande med dryga kostnader för underhåll och reparationer av Hôtel Chevillon. Förra året var ekonomin så dålig och underhållskostnaderna så höga att man på allvar övervägde möjligheten att lägga ner verksamheten och sälja hotellet. Sedan dess har det flutit in lite mer pengar, men vad som fortfarande skulle behövas för att på sikt säkra Chevillons framtid är ett rejält tillskott från rika donatorer eller en central statlig myndighet som Kulturrådet.

En livgivande oas som denna får inte gå förlorad för det svenska kulturlivet.