Ett ideologiskt farväl till folkhemmet
”Jag vill inte bo i en barack”, fortsatte han. Jag förstår honom. Jag vill heller inte bo i en barack om det går att undvika. Varför bo i en barack när man kan bo i ett folkhem?
Jag antar att inte heller statsvetardoktorn och den uttalat liberale Andreas Johansson Heinö vill bo i en barack om han slipper. Hur som helst vet jag säkert att han vill att vi ska ta farväl av folkhemmet. Han har nämligen alldeles nyligen gett ut boken med titeln Farväl till Folkhemmet.
Undertiteln till boken är Frihet, jämlikhet och sammanhållning i invandrarlandet Sverige. Hans avsikt är att presentera ett ”liberalt förhållningssätt till invandringen”, en av vår tids mest ”omdebatterade och definierande frågor”. Johansson Heinö har dessutom utgångspunkten att Sverige är ett av Europas mest ”mångkulturella invandrarländer”. Trots denna mångkulturella nutid lever vi, enligt författaren, fortfarande i ”skuggan av de normer och system som utformades när Sverige var ett homogent folkhem”. Detta är ett problem eftersom folkhemmet kännetecknas av en ”odefinierad och svårtillgänglig svenskhet”.
Enligt författaren ställer denna ”svårtillgängliga svenskhet” invandraren inför två dåliga val: Antingen vill det till att, genom anpassning och efterapning, låta sig assimileras vilket ”berövar individer grundläggande förutsättningar för en meningsfull självförståelse”. Eller så får de invandrade bygga sig enklaver där de i avskildhet kan odla sina särarter, religioner och sedvänjor ”som urholkar samhörighet och solidaritet”.
Som ett alternativ till dessa två ”dåliga val” för det mångkulturella samhället argumenterar Johansson Heinö för en ”medborgargemenskap”, en ny form för relationen mellan stat och medborgare i Sverige. Denna gemenskap har tre fundament:
1. Kraven för naturalisation måste höjas. Högre krav för att bli medborgare i vuxen ålder.
2. Obligatoriskt deltagande på statliga medborgarskapsceremonier.
3. Barn som föds i Sverige blir svenska medborgare – förutsatt att föräldrarna har uppehållstillstånd.
För mig var det en spännande upplevelse att läsa den här boken. Jag har verkligen försökt att följa författarens tankebanor från folkhemmet och till medborgargemenskapen. Men jag stöter på patrull i min spaning efter rationella tankar och argument. Andreas Johansson Heinö verkar nämligen vara som besatt av invandring och av invandringens förtjänster som hävstång för att baxa fram ett helt annat samhälle. Där besatthet och drömmar och helt andra samhällen går in; där går som bekant logiken och reformismen ut.
Författaren skriver att om vi bygger vidare på de rådande och folkhemsliknande systemen blir ”följden att invandringen kommer att tvingas begränsas med hänsyn till välfärdsstatens kapacitet”. Andreas Johansson Heinö lyckas dock inte förklara varför sådana hänsyn och begränsningar skulle utgöra stora samhällsproblem. Tankeluckan fylls med besatthet – eller ideologisk övertygelse om man så vill.
Fram till dess att dessa tankeluckor öppnar sig nickar och hummar jag instämmande vid nästan varje sida. Han resonerar sakligt, fördomsfritt och rentav pragmatiskt om flera av de identitetspolitiska strider som rasat genom samhället under åren. Skilda badhustider för kvinnor, slöja-eller-inte-slöja-debatten och frågan om muslimska skolbarns möjligheter att vara lediga vid religiösa högtider avhandlas pedagogiskt och tämligen tillbakalutat. Till och med Sverigedemokraternas talman Björn Söder får en i mina ögon saklig och rättvis behandling för sitt tal om ”nationer” av till exempel judar och samer i det svenska samhället.
Sverigedemokraterna är annars och i det stora hela en svuren motståndare till liberalen Andreas Johansson Heinö. Författaren konstaterar besviket att SD – som gärna vältrar sig i folkhemsnostalgi – har skaffat sig ett slags problemformuleringsprivilegium i invandringsfrågan. Den stora faran med Sverigedemokraterna är enligt Johansson Heinö att partiet har fått flera av de andra partierna att tro att migrationens volym har ett avgörande inflytande på integrationens kvalitet.
Författaren överdriver grovt SD: s betydelse. Att kalibrera invandringens volym mot samhällssystemens kapaciteter och mot de bofasta medborgarnas uppfattningar är ett uttryck för etablerad politik som utövades av Socialdemokraterna och Moderaterna då SD:s grundare ännu heilade i ”Bevara Sverige Svenskt”.
Däremot har debattörer och författare som Andreas Johansson Heinö varit framgångsrika med att sprida bilden av att den restriktiva invandringspolitiken är årsbarn med SD. Denna bild av SD har bland annat påverkat de Kafkaliknande pressträffar vi sett under hösten då politiker från regering och opposition presenterat åtgärder som syftar till att minska antalet asylsökande, utan att dessa politiker med ett ord antytt detta.
På 1920-talet pressades socialdemokratin hårt från två håll. Å ena sidan kommunisterna med rysk revolutionssmak i munnen. Å andra sidan ett starkt högerparti som vann gehör med sin politik för nationell sammanhållning. När Socialdemokraterna tog till sig folkhemmet som politiskt begrepp förenades elegant vänsterns jämlikhetsideal med de nationella dragen hos högern.
I folkhemmet var man svensk, gjorde man rätt för sig och här fanns inga styvbarn eller kelgrisar. Folkhemmet har hängt med en bra bit in i våra dagar och har, som det sägs, tjänat socialdemokratin väl som en metafor för välfärdsstatens fördelningspolitik mellan jämlika människor. Men nu var det faktiskt ganska längesedan som folkhemmet användes i något mer operativt politiskt avseende. Vad jag minns var det väl Göran Persson (S) som under sin statsministertid försökte sig på att lansera begreppet ”det gröna folkhemmet” som en pedagogiskt och positivt laddad bild av socialdemokratisk miljöpolitik. Det gick väl så där, för att uttrycka sig snällt. Av de väljare som var tillräckligt gamla för att minnas folkhemmet var det inte särskilt många som trodde på Persson. Och av de yngre väljarna var det ännu färre som förstod vad han menade. Utöver detta återupplivningsförsök av en gammal succé vill jag hävda att ordet folkhem nuförtiden oftast och närmast endast förekommer i nostalgiska S-sammanhang då de goda tiderna förr ställs mot de dåliga tiderna nu.
Så varför använder sig Andreas Johansson Heinö av ett begrepp som är så pass ute att det knappt ens existerar i dagspolitiken? Varför ta farväl av ett folkhem som liksom sagt adjö till sig självt? En tanke är att han i själva verket menar att invandringen och mångkulturalismen kräver ett farväl till välfärdsstaten? Att förutsättningarna för ett sådant nationellt, tillitsfullt och högbeskattat projekt som välfärdsstaten inte längre finns? Och att valet att använda folkhem istället för välfärdsstat främst är taktiskt betingat?
Andreas Johansson Heinö skriver att han utmanar tre föreställningar som ”genomsyrar” Sverige: statsindividualismen, den generella jämlikhetspolitiken och likhetsnormen.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Författaren resonerar tämligen abstrakt i dessa delar av boken men slår i vart fall fast att staten bör undanröja ”orättvisa hinder”, medan ”ansvaret för att lyckas tillhör individen”. Vilket i mina öron i och för sig låter ganska okontroversiellt. Frågan är ju förstås hur de där ”orättvisa hindren” ska definieras?
Andreas Johansson Heinös bok är, som jag tidigare konstaterat, väldigt ideologisk. Här finns inget ”vi” skriver författaren. ”Integration är en ideologisk fråga. […] Här finns ingen gemensam agenda som förenar höger och vänster. […] Den enes segregation, den andres valfrihet.”
Bilden av samhället som ett ideologiskt slagfält tilltalar inte mig. Slagfält ökar riskerna för att fler får bo i baracker och tält. Jag är övertygad om att det bästa är att nöta på i reformistisk och halvkonservativ anda; steg för steg och med öppna ögon ta sig an de nya villkor, människor och värderingar som ständigt förnyar samhället. Vi behöver inte kalla det folkhem. Vi kan kalla det Sverige.
Widar Andersson
Chefredaktör i Folkbladet
Chefredaktör och vd i Folkbladet.