Ett liv i en krokodilkäft
Några dagar tidigare, i slutet av september 1940, påbörjar han tillsammans med en relativt oerfaren guide och några andra flyktingar en ansträngande vandring över Pyrenéerna. Benjamins hälsa är klen, hjärtat svagt. Guiden ska senare berätta hur Benjamin följde en strikt rutin: han gick i tio minuter, sedan en minuts vila. Trots det tilläts ingen bära hans tunga attachéväska. Den innehöll nämligen ett nytt manuskript, som enligt honom skulle vara ”viktigare än jag själv”.
När sällskapet till slut når Port Bou är gränsen stängd. Benjamin var utrustad med visum som skulle ta honom först genom Spanien, in i Portugal och sedan vidare mot New York och vännerna Horkheimer och Adorno. Men inga papper kunde hjälpa honom.
Historien om Benjamin tar slut i Port Bou. Efter nästan sju år av exil såg han inte längre någon utväg. Han skrev några korta rader till Adorno och svalde sedan det morfin som han tagit med sig för en eventuell nödsituation. Det är lika ironiskt som smått symboliskt för Benjamins liv att gränsen öppnar igen dagen därpå.
Väskan försvann och dess innehåll är fortfarande föremål för vilda spekulationer. Vissa tror att där fanns ett färdigställt manuskript till Passagearbetet – hans tusensidiga montagebok om Paris under mitten av 1800-talet. Andra gissar på en utarbetad version av hans studie om Baudelaire. Howard Eiland och Michael Jennings menar i sin eminenta biografi över Benjamins liv och tanke, Walter Benjamin, att det mest sannolika är en uppdaterad version av hans sena essä ”Historiefilosofiska teser”.
Benjamin föddes 1892 i Berlin som äldsta barnet av tre i ett välbärgat judiskt hem. Fadern, en kultiverad och framgångsrik företagare, såg till att barnen fick en liberal borgerlig uppväxt. Som nioåring började han på en av Berlins mest ansedda skolor, men den stränga miljön fick honom att känna sig som en fånge och han utvecklade redan här en aversion mot konventionell utbildning med hårda hierarkier. I efterhand kunde Benjamin inte framkalla ett enda positivt minne från sin tid i skolan. Men det var ändå en produktiv tid eftersom det var precis kring just dessa ämnen – utbildning, pedagogik och hierarkiska maktförhållanden – som han skulle syssla med i sina första texter. Djupt inspirerad av den radikale pedagogen Gustav Wyneken började Benjamin, inte ens 20 år gammal, involvera sig i den tyska ungdomsrörelsen som arbetade för vad de kallade en revolutionär kulturell förändring, särskilt riktad mot den instrumentella mentalitet som enligt dem perverterade utbildningen och dödade den ”kreativa anden”.
Besviken även på vad universitetet erbjöd – 1912 påbörjade Benjamin filosofistudier i Freiburg, men såg ingen fördel med platsen annat än närheten till Italien – fortsatte han med större intensitet sitt arbete med ungdomsrörelsen och producerade en strid ström av kortare essäer, främst för Der Anfang, en central tidskrift för rörelsen, där Wyneken var chefredaktör. Efter första läsåret återvände han till Berlin för studier vid Friedrich Wilhelms universitet (numera Humbolt-Universität zu Berlin), bland annat för sociologen Georg Simmel, som Benjamin var djupt imponerad av. Men tiden i Berlin blev kort. Han återvände snart till Freiburg och sina studier, men hade alltjämt svårt att anpassa sig till den begränsande universitetsmiljön. I ett brev från den här tiden skrev han att ”universitetet är helt enkelt inte en plats för studier”. Enda ljusglimten i vardagen kom från vänskapen med den tyske poeten C F Heinle som, med Benjamins ord, var en vacker drömmare och oerhört tysk. Tillsammans skapade de en parallell existens, långt från de trista föreläsningarna, där de ägnade dagarna åt långa promenader och kvällarna åt poesiläsning.
Sommaren 1914, strax efter första världskrigets utbrott, begick Heinle och en kvinnlig vän självmord. Medan tidningarna ville få det till en dömd romans såg vännerna det som en nykter protest mot kriget. Benjamin hämtade sig aldrig helt från händelsen och skulle själv, vid flera tidpunkter, särskilt senare i livet, göra förberedelser för att ta sitt eget liv.
Under de följande åren lämnar Benjamin ungdomsrörelsen och koncentrerar sig på sina studier, som 1919 resulterar i en färdig avhandling. Kriget var i Benjamins liv förvånansvärt avlägset. Politiskt höll han låg profil. I brev nämns kriget mest som en försvårande omständighet när han, i jakt på nya svåråtkomliga böcker, skulle lägga bud på olika auktioner. Istället gör han flera nya bekantskaper, bland annat med filosofen Gershom Scholem, som skulle förbli en nära vän livet ut. Han träffade också den musikaliskt sinnade Dora Pollack, som snart bröt upp från sitt dåvarande äktenskap. De gifte sig 1917 och året därpå föddes deras enda barn, Stefan.
Kriget var slut och Benjamin, nu 28 år gammal, var en gift småbarnsförälder utan konkreta framtidsplaner. Paret hade efter två år i Schweiz, där de hade uppehållit sig i slutet av kriget, flyttat in i Benjamins familjehem i Berlin. Föräldrarna hade dittills försörjt paret utan att ställa särskilt många frågor. Benjamin hade visserligen publicerat ett antal artiklar, men skrivandet var inget han kunde leva av, i synnerhet som hans vanor var exklusiva, med restaurangbesök, dyr konst och ständigt nya inköp till det växande biblioteket.
Föräldrarnas tålamod började ta slut och för att undvika faderns planer att tvinga honom in i en bankkarriär började Benjamin resa, först till Heidelberg, och senare till Frankfurt, i hopp om att hitta ett lärarjobb på universitetet som skulle kunna leda till hans habilitation (motsvarande en docentur och nödvändig för att få en universitetsanställning).
Men trots en ekonomiskt och emotionellt kostsam charmintensiv riktad mot några av landets mer inflytelserika professorer lyckades Benjamin aldrig ta sig förbi akademins välbevakade murar. 1925 skickar han in sin habilitationsskrift, Ursprung des deutschen trauerspiels, i vilken han vill demonstrera allegorins betydelse för tyskt barockdrama, men professorerna i Frankfurt, som uppenbarligen inte förstod vad Benjamin försökte säga och som klagade över hans svåråtkomliga språk, vägrade att släppa igenom studien. De rekommenderade Benjamin att dra tillbaka sin ansökan. Det skulle, som de sade, bespara både institutionen och honom själv ofrånkomliga pinsamheter.
Benjamins komplicerade relation till akademin är en deprimerande följetong som fortsätter till hans sista levnadsår, och närmare än så här skulle han aldrig komma en akademisk position. Efter nederlaget i Frankfurt påbörjade han vad som skulle bli en livslång karriär som oberoende skriftställare. Han hade redan bekantat sig med den 14 år äldre Siegfried Kracauer, redaktör på Frankfurter Zeitung. Kracauer beredde Benjamin utrymme i tidningen, som han fortsatte att skriva för ända fram till 1936, även om han också under de senare åren, efter Nationalsocialisternas maktövertagande i Tyskland, skrev enstaka artiklar under pseudonym.
I mitten av 1920-talet kunde han således inleda en intensiv arbetsperiod. Han påbörjade tillsammans med sin franske vän Franz Hessel en översättning av Proust och publicerade en uppsjö av essäer om allt från fransk modernism (som nu blivit hans expertområde) till barnlitteratur, våld och droger. Äktenskapet med Dora hade för länge sedan havererat. Trots det upprätthöll de en fasad och bodde fortfarande kvar i föräldrahemmet, även om Benjamin tillbringade mer och mer tid utomlands, främst i Paris. Han var knappast någon hängiven familjefar. Sonen Stefan berättade senare att han mindes Benjamin mer som en intellektuell figur än som pappa, någon som kom hem med leksaker från främmande länder.
På en resa till Capri hade Benjamin förälskat sig i den ryska revolutionären Asja L¯acis. De kunde nu återse varandra i Berlin i slutet av 1928, dit L¯acis tillsammans med sin man hade kommit från Moskva för att tillsammans med Bertolt Brecht arbeta med en teaterföreställning. Romansen med L¯acis ledde till att Benjamin slutligen begärde skilsmässa.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Hans politiska sympatier är omdebatterade och hans flört med kommunismen och resan till Moskva har ofta förklarats i ljuset av hans romans med L¯acis. Det var hur som helst genom henne som han först kom i kontakt med Brecht, som av Benjamins övriga vänner ansågs utöva ett farligt politiskt inflytande. Scholem, som själv försökte påverka Benjamin genom att väcka hans judiska identitet till liv, beskrev i ett brev hur Benjamin var ”en man som byggt bo i en krokodilkäft som han med nöd kunde hålla öppen”. Benjamin själv beskrev hur han ville exponeras för olika extrema åsikter och på så sätt bevattna sitt intellektuella rotsystem.
Benjamin står i början av 1930-talet på toppen av sin karriär, ansedd som en betydande kritiker och författare. Men redan nu börjar det skymma i Tyskland. De tidskrifter som tidigare stått öppna tar nu inte emot hans artiklar. Hösten 1933 lämnar han Berlin för gott och beger sig till Paris.
Men Paris hade förändrats. Många av hans vänner hade lämnat staden. De antisemitiska vindarna hade blivit starkare. Intellektuellt isolerad och med svåra penningbekymmer hamnar Benjamin i en djup depression som ska återkomma med jämna mellanrum under de följande åren. Han pendlar mellan billiga hotell i Paris, exhustruns pensionat i Italien och danska Skovsbostrand, dit Bertolt Brecht hade flyttat. Men han känner sig för det mesta ensam och isolerad. I Paris sitter han på Bibliothèque Nationale försjunken i det omfattande arkivarbete som ska bli hans mest kända verk, Passagearbetet. (Arbetet kommer senare att räddas av bibliotekarien och vännen Georges Bataille). I Danmark, på besök hos Brecht, ägnar han dagarna åt sina studier om Baudelaire och kvällarna åt samtal och utdragna schackpartier. Det som håller honom flytande under de sista levnadsåren är de stipendier han får från Max Horkheimer och Institutet för socialforskning. Vännen Adorno – som Benjamin fortsätter att brevväxla med in i det sista och som han kallar ”min enda lärjunge” – har även han flytt till USA.
Howard Eiland och Micahel Jennings erbjuder här ett mästerligt dokument över en av 1900-talets mest originella och inflytelserika filosofer. Framställningen är späckad med fascinerande biografiska detaljer och fångar en tid som var turbulent inte bara politiskt utan också intellektuellt. Boken erbjuder detaljerade och intressanta analyser av Benjamins mer kända essäer, som ”Konstverket i reproduktionsåldern” och ”Författaren som producent”, men man bör ändå lägga ifrån sig den här fullmatade biografin då och då för att läsa några av Benjamins egna arbeten. Det är framförallt i de texterna, i hans idiosynkratiska tankevärld, vi hittar den Benjamin som kommer att leva vidare en lång tid framöver.