Nyligen disputerade Hampus Östh Gustafsson på Folkhemmets styvbarn. Humanioras legitimitet i svensk kunskapspolitik 1935–1980 (Daidalos). Avhandlingens centrala tes kan sägas vara att humaniora, som ämnesgrupp betraktad, tenderade att hamna i bakvatten som en följd av välfärdsstatens framväxt i Sverige sedan mellankrigstiden. Humanistisk lärdom kunde framstå som en onyttig lyx i ett samhälle som alltmer genomsyrades av en ”planeringsrationell legitimeringsregim”. Nyttiga och därför värdefulla i den stora samhällsomvandlingen var förstås naturvetenskap, teknik och medicin, men även samhällsvetenskaperna såtillvida som de bidrog till den sociala ingenjö...