Nyligen disputerade Hampus Östh Gustafsson på Folkhemmets styvbarn. Humanioras legitimitet i svensk kunskapspolitik 1935–1980 (Daidalos). Avhandlingens centrala tes kan sägas vara att humaniora, som ämnesgrupp betraktad, tenderade att hamna i bakvatten som en följd av välfärdsstatens framväxt i Sverige sedan mellankrigstiden. Humanistisk lärdom kunde framstå som en onyttig lyx i ett samhälle som alltmer genomsyrades av en ”planeringsrationell legitimeringsregim”. Nyttiga och därför värdefulla i den stora samhällsomvandlingen var förstås naturvetenskap, teknik och medicin, men även samhällsvetenskaperna såtillvida som de bidrog till den sociala ingenjörskonsten.

Östh Gustafssons bok är ett mycket gediget forskningsarbete präglat av grundlighet och materialrikedom. Humaniora behandlas där alltså som en helhet eller ämnesgrupp. Ett annat möjligt tillvägagångssätt hade varit att titta närmare på ett urval av enskilda ämnesområden. Studerar man till exempel filosofiämnet så menar jag att man upptäcker att det inte nödvändigtvis var någon främmande fågel i det välfärdsstatliga projektet, utan att detta tvärtom mycket väl hade en funktion att fylla där, särskilt efter krigsslutet 1945. Med tillägget att det då handlade om filosofi i en särskild tappning.

I början av 1930-talet beskrev Otto Neurath, en av de centrala aktörerna inom den så kallade Wienkretsen, en strävan att ”frambringa en metafysikfri atmosfär, för att medelst logisk analys understödja vetenskapliga arbeten på alla områden”. I anslutning till denna utsaga skulle man kunna karakterisera det intellektuella projekt som, utan att formuleras som ett sådant, löpte parallellt med utbyggnaden av den svenska välfärdsstaten som just ett försök att etablera en ”metafysikfri atmosfär”. Det handlade om ett intellektuellt klimat som i den metafysiska spekulationen såg ett frö till totalitarism eller åtminstone inte någon effektiv skyddsvall mot en antidemokratisk politik. Och som omvänt såg nykter logisk analys, sunt förnuft och verklighetsnära empirism som ett stabilt bålverk mot totalitära tendenser inom politiken. Man ville därför bereda plats för ett vetenskapligt förhållningssätt så som det praktiserades i de empiriskt arbetande vetenskaperna. Medan metafysiken kunde framställas som ett slags rus som grumlade omdömet, så stod den logiska analysen för en tillnyktringsprocess, för klarhet i tanken.

”Som ett slags motsvarigheter till samhällsvetenskapernas socialingenjörer framträdde de analytiska filosoferna som kulturhygienister vars verksamhet inbegrep att tillhandahålla en förebyggande kulturvård.”

Här förelåg en valfrändskap i form av att den moderna välfärdsstaten å sin sida tycktes erbjuda en tilltalande och gångbar väg till ett metafysikfritt samhälle, och den vetenskapliga filosofin bidrog i sin tur genom andligt renhållningsarbete till att frambringa en metafysikfri atmosfär. Som ett slags motsvarigheter till samhällsvetenskapernas socialingenjörer framträdde de analytiska filosoferna som kulturhygienister vars verksamhet inbegrep att tillhandahålla en förebyggande kulturvård. Därmed inte sagt att man såg detta som sin enda uppgift; men det var en viktig och nödvändig uppgift. Detta var filosofins bidrag till den stora samhällsomvandlingen. För att främja frihetens och välfärdens sak förklarade man krig mot den oklara tanken, emedan den var roten till i princip allt ont: tankens irrationalism föregick handlingens, inklusive politikens. På så sätt fick den akademiska filosofin ett raison d’être i den demokratiska välfärdsstaten.

Filosoferna bedrev en profylaktisk filosofipolitik som motade olle i grind, och som – om skadan redan var skedd – med kraft slog ner på oklarheter och tankeoreda, inklusive de personer som stod för denna. Berusad och berusande filosofi hade inte längre någon hemortsrätt i Sverige. Den analytiska filosofins segertåg var en del av vad som har kallats för ”the new rigorism in the human sciences” (Carl E Schors­ke), och som tog sig uttryck i en ökad professionalisering, krav på vetenskaplighet, metodmedvetenhet och resultatorienterad forskning, på expertis inom ett avgränsat kompetensområde, i kontrast till bred lärdom och uppbygglig retorik.