För drygt ett år sedan, under en internationell workshop om Makt och legitimitet, hävdade en av de ledande europeiska specialisterna på Rysslands politiska historia, Klaus von Beyme, att han ”inte tror på Ryssland”. Professorn anspelade på de välkända raderna av Fjodor Tiuttjev (1803–1873):

Ryssland kan ej förstås med förnuft,Ej mätas med en vanlig skala.Det har sin särskilda resning Ryssland kan man bara tro på.

Vad är det som inte kan förstås med förnuftet? Varför tror vissa på det stora landet i öst men inte andra? Dessa frågor kan lätt fyllas med så olika innebörd att de framstår som meningslösa att diskutera. Ändå aktualiseras motsättningen mellan väst och Ryssland ständigt och den framställs ofta som en motsättning mellan västerländsk rationalism och det irrationella Ryssland.

En sfär där denna motsättning verkar vara tydligt framträdande är rätten, eller snarare hur man ser på rätten i förhållande till politiken och moralen. Rättssäkerheten anses vara av central betydelse i de västerländska demokratierna, medan många i Ryssland menar att rätten inte har mycket med rättvisa att göra. Detta fenomen, som ibland kallas för den ryska rättsnihilismen, är en stor utmaning och aktualiseras ofta när de återkommande rättsskandalerna bedöms olika i Ryssland och i Europa.

en sådan skandal vars efterspel fortfarande utgör en viktig politisk fråga i Ryssland är rättegångarna mot den forne oljemagnaten och mångmiljardären Michail Chodorkovskij 2005 och 2010. Medan man i väst betraktar honom som ett offer för ett justitiemord eller till och med som utsatt för en direkt politisk hämnd går åsikterna starkt isär i Ryssland.

Den uppfattning som jag vill diskutera här är vissa ryssars uppfattning att rättens misslyckande är förenligt med rättvisan i djupare mening. Medan Chodorkovskijs skuld i rättsligt perspektiv framstår som tvivelaktig anser många, och då framför allt vanliga ryssar, att han bär ansvar för situationen i landet och därmed är skyldig.

En klassisk diskussion av denna märkliga logik finner vi i Fjodor Dostojevskijs roman Bröderna Karamazov. Dmitrij Karamazov blir anklagad och dömd för mord på sin fader Fjodor. Rättegången mot Dmitrij är omständligt beskriven och grundar sig i Dostojevskijs ingående studier av de liberala reformer av rättsväsendet som genomfördes i Ryssland 1864. Han brevväxlade med flera kända jurister och närvarade vid rättegången mot Vera Zasulitj i mars 1878. Zasulitj, som var skyldig till ett mordförsök på Sankt Petersburgs guvernör, blev frikänd av rätten medan Dmitrij i Dostojevskijs roman blir oskyldigt dömd. Domstolens beslut att fria Zasulitj som sårade guvernören togs emot med stor entusiasm av den ryska intelligentian. Rättegången i Bröderna Karamazov ifrågasätter denna entusiasm genom att bland annat kontrastera den liberala intelligentians ”västerländska” syn på skuld mot det ryska folkets förståelse av den.

Dmitrijs advokat i romanen är en känd jurist från Sankt Petersburg som har kommit till en liten rysk håla. Flera jurister och journalister ansluter för att följa den berömde försvararen Fetjukovitj. Folket i staden engagerar sig också i processen: ”Majoriteten av männen hoppades definitivt på en fällande dom utom kanske möjligen juristerna, som inte var så engagerade i målets moraliska aspekter utan enbart så att säga i den aktuella juridiska.”

försvararen håller en lång plädering som flera gånger avbryts av publikens (särskild de fina damernas) applåder och han avslutar sitt tal med att åberopa juryns plikt att kritiskt granska bevisningen samt påminner den om att ”det är bättre att släppa tio skyldiga än att bestraffa en enda oskyldig […]”. Medan den fina publiken är övertygad om försvarets seger bestämmer sig juryn för en fällande dom. Det kapitel i romanen där domen meddelas heter ”Bönderna stod på sig”. Läsaren får veta att juryn, som består av vanliga män från folket, inte låter sig imponeras av försvarets upplysta argument. Följande sägs om en medlem av juryn: ”Han har ingenting att lära av petersburgaren, han skulle själv kunna undervisa hela Petersburg.”

i rätten vägrar Dmitrij att erkänna sig skyldig för mordet men efter bara några dagar i fängelset accepterar han det lidande som den felaktiga domen innebär. Dmitrij menar sig förstå hur fel han har levt och är beredd att ”bli en ny människa i Sibirien”.

För läsaren som känner till romanens huvudtes, nämligen idén om allas ansvar för allt och inför alla, framstår Dmitrijs förvandling som en nyvunnen insikt i ansvarets radikalitet. Det är också av betydelse att Dostojevskij, som själv varit politisk fånge i Sibirien, vet att Dmitrij där kommer att träffa vanliga ryska människor, vilkas liv i frihet inte är mycket bättre än livet i fängelset. Att dela folkets öde och erkänna sitt ansvar för dess lidande förvandlar intelligentian som i sitt normala liv distanserar sig från fattiga människor.

I Bröderna Karamazov framstår det radikala ansvaret för de andras lidande som rättvisans kärna. Den felaktiga domen eller snarare dess konsekvenser får Dmitrij att förstå rättvisans egentliga innebörd.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Likheten mellan denna ”logik” och efterspelet till Chodorkovskijs historia är påfallande. Denne en gång Rysslands rikaste man, och sannolikt oskyldig till de brott han är dömd för, anses av många vara ansvarig för folkets lidande.

hur ska man se på den märkliga uppfattning om rätten och rättvisan som är vanligt förekommande i Ryssland? Ska vi i Dostojevskijs spår åberopa något slags mystisk rysk själ som glorifierar lidandet? Jag tror inte det. Det finns rationella och fullt begripliga förklaringar till den rättsnihilism som fortfarande präglar många ryssars beteende. Framförallt handlar det om långa erfarenheter av maktövergrepp som i olika former och med stöd av olika ideologier alltid drabbat vanliga människor hårdast. Man har då låga förväntningar på rätten samtidigt som hoppet om att rättvisan trots allt kan segra lever kvar.

Det som framstår som irrationellt i ett stabilt Sverige är en begriplig och även nödvändig reaktion under de ryska omständigheterna.

Den fråga som återstår och som idag står högt på många politiskt engagerade ryssars agenda är hur man ska bryta den sociala och politiska osäkerhet som med nödvändighet ökar avståndet mellan rätt och rättvisa. Enligt min uppfattning kan svaret omöjligen bestå i ytterligare ett upplysningsprojekt från väst. Det finns inte heller någon kulturell gen som reproducerar motståndet mot de liberala värdena i Ryssland. Dock vittnar landets historiska erfarenheter om att dessa värden i sig inte ger den politiska energi som krävs för att bygga upp sådana ekonomiska, politiska och sociala strukturer som är nödvändiga för en fungerande rättsstat. Under dessa omständigheter kan den irrationella föreställningen om ansvarets radikalitet inspirera till solidaritet och engagemang och på sikt leda till en fungerande demokrati. Intressant nog indikerar de texter som Chodorkovskij under de senaste åren har skrivit i fängelset, och som många ryssar nu tar del av, att han vill erkänna sitt ansvar för landets öde.