Ett system i kris
Det har stormat en del kring högskolan under de senaste månaderna och det med rätta. Dick Harrison skrev i en uppmärksammad debattartikel i SvD 25/1 -16 om hur kvaliteten på den högre utbildningen kraftigt försämrats under de senaste åren, Macchiariniaffären har gett anledning till reflektion över kvalitet och fusk i forskarvärlden, och mitt i allt detta landade samtidigt den statliga ledningsutredningen som aviserar stora och illavarslande förändringar i det sätt som högskolan skall styras.
Det vi ser hända är i grund och botten samma andas barn och visar på fundamentala problem inom den akademiska världen av näst intill existentiella dimensioner. Någon egentlig insikt om vad som står på spel tycks inte riktigt vilja infinna sig vare sig hos journalister eller politiker. Högskolorna slår ifrån sig kritiken från Harrison och andra visselblåsare och de styrande låter sig nöjas, forskningsfusket får sin trygga lösning med hjälp av etiska råd och ämnet för ledningsutredningen är så abstrakt att få utanför akademin överhuvudtaget förstår vad det handlar om. Men allt hänger ihop på ett farligt sätt och det är stora värden som riskeras.
Låt oss börja med utbildningen. Vilkoren för högskolan har dramatiskt förändrats under de senaste decennierna genom en kraftig utbyggnad där en allt större andel av årskullarna förväntas läsa vidare. Antalet studenter har ökat och högskolor och nya universitet har tillkommit i strid ström och de gamla vuxit i storlek. Samtidigt har skolresultaten försämrats och man kan ur Pisaundersökningarna utläsa hur inte bara antalet lågpresterande studenter inom matematik och läsförståelse ökar utan antalet högpresterande dessutom minskar.
Resultatet blir att medelnivån sjunker samtidigt som spannet i kunskapsnivå ökar i enlighet med vad många fler än Harrison kan bekräfta. Som universitetslärare får man sikta i mitten med resultatet att man skjuter över huvudet på många medan andra inte får den stimulans de behöver för att utveckla sin fulla potential. Sveket blir dubbelt.
Pengar tilldelas per student och beloppen har smygande skrivits ner med åren. Högskolorna är satta under hård press där de tävlar om studenter och pengar men talar tyst om problemen för att inte blotta sig inför konkurrenterna eller visa sig svaga inför staten. Dagens utbildningssystem premierar i praktiken enbart volym och universiteten har inte förmått stå emot och upprätthålla den professionella integritet som man annars så gärna vill förknippa med akademin. Inom viktiga ämnesområden saknas tillräckligt med meriterade sökande, men hellre än att anpassa utbildningsutbudet tar man in studenter utan egentliga förutsättningar att klara studierna. Det enda sättet att upprätthålla det som med korrekt administrativ term benämns ”produktionen” blir att sänka nivån och satsa på tillväxt.
Ett sätt att urskulda sig är att hävda ökat fokus på kunskaper nödvändiga för ett specifikt yrkesliv. Eventuella försämringar i de rent akademiska kunskaperna anses irrelevanta eftersom det är andra färdigheter man behöver i det moderna samhället. I sin mest triviala form handlar tesen om att fakta kan googlas fram och beräkningar utföras av datorer. Konsekvensen blir att det som tidigare var spetsutbildningar förflackas, inte minst gäller detta civilingenjörsutbildningar av det slag som jag själv har långvarig erfarenhet av att undervisa på. Man plockar bort allt mer av de grundläggande ämneskunskaperna, varje utvikning ansas och fokus läggs på de färdigheter som man uppfattar utgöra samhällets kortsiktiga behov.
Det paradoxala är att samtidigt som det faktiska innehållet i många utbildningar changerar har väl kunskap rent generellt aldrig stått i högre kurs i samhället. Att ha en högskoleutbildning blir norm och det som faktiskt borde vara utpräglade yrkesutbildningar överakademiseras. Faktum är att för en stor majoritet av dem som idag studerar på högskolan är den forskningsanknytning som flera av de stora universiteten kan erbjuda inte särskilt relevant.
Hur skall man då komma till rätta med problemen? En relativt enkel åtgärd vore att universiteten åtminstone inte utbildar fler studenter än vad staten förväntar sig av de pengar man satsar. Strävan borde vara att reducera antalet platser på krävande utbildningar och strama upp kraven för att släppas vidare till nästa årskurs. Tilldelningssystemet borde också förändras på ett sådant sätt att ett lärosäte inte bestraffas om man vill välja kvalitet framför kvantitet. Men detta räcker inte. Man måste också ta rejäla steg mot en differentiering av högskolevärlden.
De regionala högskolorna bör få ett tydligare ansvar att erbjuda relevanta utbildningar för de breda studentgrupperna. Det gäller dels rena yrkesutbildningar där den regionala förankringen kan spela en viktig roll, dels utbildningar på kandidatnivå som förbereder för vidare masterstudier vid ett universitet på annan ort. Det kritiserade utvärderingssystemet av högskoleutbildningarna var nog något viktigt på spåren när det visade hur flera av de nya högskolorna klarade sig påfallande väl i jämförelse med de anrika universiteten. Kanske de trots ett svagare studentunderlag helt enkelt gör ett bättre jobb?
Flera av universiteten bör fokusera på ett smalare skikt där forskningsanknytning är viktig och spets får gå före volym. Ett par universitet bör få möjlighet att etablera sig i det absoluta toppskiktet och med bibehållen eller ökad finansiering reducera antalet studenter samtidigt som antagningskraven, söktrycket och lärartid per student ökar. De utbildningar som hör hemma vid dessa universitet är inte bara de rent forskningsförberedande utan generellt de som utbildar för en okänd framtid. Det behövs någonstans en omsorg om de studenter som skall bli framtidens forskare, ingenjörer, samhällskritiker och ledare och inte bara behöver kunskap nyttig för dagen.
Om nya resurser skall satsas på utbildning bör detta alltså göras på ett differentierat sätt. Nya platser och pengar bör gå till de regionala högskolorna medan en satsning på forskningsuniversiteten bör ske inte främst med nya pengar utan i form av en minskad volym. Det är intressant att notera hur världsledande universitet som Princeton och Cambridge är betydligt mindre än ett typiskt svenskt universitet.
När idéer av detta slag ventileras i offentligheten låter kritiken inte vänta på sig. Ledningar för regionala högskolor ryter till och talar om elitism och beklagar sig över hur forskning anses finare än utbildning. Vad detta visar är väl snarare hur man själv prioriterar just forskningsresurser före ett ökat antal studenter. Men poängen är att en differentiering kan göra alla till vinnare. Forskningsuniversiteten skulle få möjlighet att ge djupa ämneskunskaper åt de yrkeskategorier som behöver det, och de regionala högskolorna skulle få möjlighet att växa till regionens gagn och ge relevanta yrkesutbildningar för de stora grupperna. Systemet skulle inte vara statiskt utan erbjuda naturliga möjligheter för studenter att efter inledande år vid den regionala högskolan ta steget vidare.
Så hur är det ställt med forskningen som anses så fin och upphöjd?
Forskningens villkor och tillstånd är på många sätt paradoxala. Till skillnad från vad gäller grundutbildningen kan man inte tala om en generell underfinansiering. Många universitet har dragits med stora ackumulerade överskott under senare år där institutioner pressas till innovativa sätt att sätta sprätt på pengarna eller gömma dem på svårupptäckta konton. De privata och statliga pengar som satsas är stora och det avgörande problemet handlar snarare om hur systemet styrs och hur pengarna egentligen fördelas.
Ryckigheten i systemet har varit påfallande. Ett exempel är satsningen på strategiska forskningsområden, SFO, som tillkom för några år sedan. På oklara politiska grunder valdes några områden ut för storsatsningar där universiteten fått tävla om vilka som skall få pengarna. Det brukar hävdas att dessa styrda pengar är små jämfört med de fria fakultetsmedlen, men de sätter ändå sin prägel på hur resonemangen går i nämnder och styrelser och påverkar också hur andra pengar fördelas. Det typiska är också att externa pengar kostar interna pengar i medfinansiering och rätt vad det är finns det ingen frihet kvar. Arvid Carlsson med flera hävdar i DN 18/2 -16 att omsorgen om en SFO grumlat KI:s omdöme i Macchiariniaffären.
På senare år har fokus lagts på individen istället för på miljöer — i viss mån som ett svar på tidigare kritik – men en väg har två diken. Politiker, universitetsledningar och forskningsråd drömmer om att visa handlingskraft och genom satsningar på enskilda undergörare åstadkomma storverk och vinna Nobelpris åt landet. Universitetsledningar utsätts för intensiv lobbying från interna eller externa intressegrupper och försöker med varierande framgång visa upp sig som framsynta och målinriktade. Resultatet blir i bästa fall färgglada strategidokument som slumrar på någon hemsida och i värsta fall grandiosa och dyra satsningar på att rekrytera storstjärnor som sedan ofta snöpligt går i stöpet. Det har blommat upp en naiv övertro på vad enskilda personer kan åstadkomma, inklusive rektorer och andra personer i ledande ställning. De senaste årens satsningar från VR på hisnande kostsamma internationella rekryteringar i hundra miljonerkronorsklassen av enskilda individer är ytterligare ett exempel. Ju mer pengar i potten, desto lösare tyglar.
De förebilder som lyfts fram för unga forskare är karakteristiska för tankemönstren. De tränas av konsulter att formulera ansökningar som helt saknar det självkritiska tänkande som annars skall karakterisera vetenskapen. Det handlar inte längre om att med liv och lust hänge sig åt själva forskningen utan man skall istället sträva efter att bli en forskningsledare som administrerar pengar och låter andra mindre framgångsrika forskare sköta jobbet. Hur många unga talanger skall dränkas i pengar och offra sin intellektuella kraft på detta sätt? Det går inte att enbart beskylla politiker och makthavare att de blivit så här. Sorgligt nog verkar det inte krävas särskilt många ören för att låta sig mutas till okritiskt medlöperi.
Det står klart att man måste anstränga sig för att ge ny och omvälvande forskning förutsättningar att blomstra. Det finns ett nödvändigt drag av elitism inom forskningen. Men ett hierarkiskt system styrt av en kortsiktig önskan att visa handlingskraft och snabba resultat kan aldrig hitta rätt hur välformulerade de strategiska dokumenten än tycks vara. Politiker måste komma till insikt om att den bästa forskningen inte kan beställas fram och universitetsledningar om att det är dumt att sälja sin integritet för pengar eller fåfänga löften om att stiga i rankning.
Det sätt som forskningens villkor förändrats under senare år har ökat risken för fusk, intressekonflikter, överdrivna påståenden och bristande insyn. Det är ett internationellt fenomen men Sverige håller sig väl framme. Det finns goda skäl att tro att de oegentligheter som förekommit redan skadat förtroendet för universiteten och vetenskapen. Händelsen vid KI kan på ett dramatiskt sätt förstärka en olycksbådande utveckling.
Det finns ett generellt problem med bristande vetenskaplig kvalitet som växt sig allt starkare över åren. I slutet av 1990-talet orsakade Sokalaffären stor uppståndelse. Fysikern Alan Sokal hade lyckats publicera en artikel med den formidabla titeln Transgressing the Boundaries. Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity i den respektabla tidskriften Social Text som visade sig vara medvetet fabulerat strunt. Redaktörerna hade låtit sig luras och den postmoderna humanioran blivit påkommen med byxorna nere. Om en ren bluff kunde publiceras på detta sätt, hur var det då med de förment seriösa artiklarna? Var de fulla av lika mycket strunt?
Nu skulle man kunna tro att detta är ett problem förbehållet humaniora och samhällsvetenskap medan naturvetenskapen klarar sig undan. Men som bland annat Roland Paulsen påpekat i DN 30/3 -16 är det inte riktigt så enkelt. Det som på senare år tillkommit är en fundamentalt osund publiceringskultur som i grunden är politiskt driven. För att forska behövs anslag och allt större tid och ansträngning går åt till själva ansökningsprocessen. En enorm administrativ apparat byggs upp på nationell och internationell nivå för att i bästa New Public Management-anda kontrollera, mäta, väga, belöna och bestraffa.
Systemet driver fram en publikationshets där mycket av det som publiceras i vetenskapliga tidskrifter aldrig borde ha hamnat där. Artiklar citeras, inte för att de har något att säga eller ens blivit lästa, utan för att man hoppas bli citerad tillbaka som en gentjänst. De som lyckas få pengar drivs på och hetsas av sina överordnade att söka ännu mer, oavsett om de behöver det eller ej, och många kreativa och originella forskare som inte hänger med i svängen slås ut. På ett liknande sätt rankas universiteten av organisationer som använder delvis hemliga kriterier och kapitulerande universitetsledningar ägnar mycken tid och möda åt att lista ut vilka åtgärder som leder till att man hoppar upp några snäpp.
Det är inte fel på vetenskapen och dess metod. Den fungerar. Problemet är att universitetsvärlden hamnat i händerna på politiker och byråkrater som saknar förståelse eller egentligt intresse för riktig vetenskap. Det kanske mest tragiska är att det inte tycks finnas särskilt mycket insikt om utvecklingen bland universitetsledningarna. Ingen verkar åtminstone våga höja rösten.
Vad som nu måste till är ökade fasta forskningsanslag till universiteten och ett slut på besinningslösa jättesatsningar utan vetenskaplig grund. Forskningsmedel måste konkurrensutsättas men det sker bäst genom fler anslag av rimlig storlek och utan övertro till enskilda ledningspersoners nycker.
Så hur skall universiteten ledas?
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Man kommer inte ifrån att de problem vi har att tampas med i mångt och mycket bottnar i hur ledningskulturen utvecklats. Detta beskrivs bland annat i den nya boken Det hotade universitetet,
Shirin Ahlbäck Öberg et al.( Dialogos 2016). Att vara akademisk ledare har blivit en karriärväg separerad från den vetenskapliga karriären. På många håll väljs personer utan erfarenhet av forskningens villkor och det akademiska ledarskapet likställs med vilket annat chefskap som helst.
Jag har under ett antal år fått en rejäl inblick i hur svenska högskolor och universitet styrs och hur beslut fattas på samtliga nivåer. På de ledarskapskurser jag gått har jag ofta frapperats av spänningen mellan de flesta kursdeltagares i grunden sunda inställning till ledarskapet och det som de inhyrda ledarskapskonsulterna i många fall vill förmedla. Vid ett tillfälle som jag särskilt minns ritade konsulten ett antal kryss omgivet av en ring. ”Detta är den grupp du är satt att leda. Var befinner du dig? Sätt ett kryss!” Jag ville rita ett kryss mitt bland alla de andra kryssen men tillrättavisades bryskt av konsulten. Det var fel, krysset skulle vara utanför ringen.
Om man skall förlita sig på Kåre Bremers ledningsutredningen står det klart var krysset skall placeras. Fakultetsnämnder och institutionsstyrelser har spelat ut sin roll och får i bästa fall finnas kvar som rådgivande organ. Besluten skall fattas av cheferna som med fördel rekryteras utan inflytande från besvärliga lärare och forskare. I takt med att universiteteten förvandlas till vilka statliga myndigheter som helst – i kombination med att de också fungerar som konkurrerande företag – försvinner de inre drivkrafterna att upprätthålla kvaliteten.
Chefslinjen har förstås sin berättigade roll när det gäller frågor om arbetsmiljö och allmän ordning och reda. Akademisk frihet innebär inte att man får bete sig illa eller missköta sina arbetsuppgifter. Det behövs dessutom ledande personer som kan inspirera och se till att saker och ting blir gjorda. Men när det gäller hur forskningsmedel skall fördelas och undervisningen genomföras måste det vara professionen själv som styr genom fakultetsnämnder och andra valda organ. Akademiska ledare bör tillsättas ur kollegiet för att kunna åtnjuta förtroende och genom ett starkt och professionellt stöd måste det vara möjligt för aktiva forskare att under en tid ta på sig ledningsuppgifter. Samtidigt får dessa inte bakbindas av ett misstänksamt kollegium som förhindrar varje möjlighet till att ta ibland obekväma beslut. Det är väl just en sådan frustration man kan ana bakom ledningsutredningen, men istället för konstruktiva förslag till hur kollegialiteten kan utvecklas föreslår den i praktiken en avveckling.
Självförtroendet hos universitetsvärlden har kollapsat och man verkar inte tro sig om att förvalta något särskilt värdefullt och viktigt. Utbildningarna skall ängsligt anpassas och forskningen leverera de resultat som anslagsgivarna vill ha. Pressen i systemet gör att fusket breder ut sig och ledarskapet går på kurser för att på bästa sätt smälta in i den grå massan av generaldirektörer.
Nog förtjänar vetandet värdigare väktare?
Ulf Danielsson är professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet.