Och ibland går illusioner i kras med ett stort och definitivt brak, och man är botad. Fram till oktober 2002 hade jag, litet slentrianmässigt, haft för mig att kreditvärderingsinstitut som Moody’s, Standard &Poor’s och Fitch var legitima och seriösa inslag i verkligheten. Bara ett par veckor senare ansåg jag – och gör så än idag – att de och deras anspråk är den renaste humbug.

Det var i Brasilien, strax före och strax efter socialisternas valseger. Frågetecknen hopade sig kring den nya regimens avsikter och Brasiliens väldiga statsskuld, en stor del av den belägen i ömtåliga högränteobligationer som låg i händerna på främmande aktörer. Ovissheten drev press och kannstöpare att tillgripa avgrundsmetaforer – detta med långt större rätt än under USA:s fiscalcliff-drama nyligen. Hade Brasilien gått över stupet och tvingats chockdevalvera, skulle det ha fått omedelbara och drastiska konsekvenser för tiotals miljoner människor.

I det läget hade man väntat sig att kreditvärderarna skulle ha hållit huvudet kallt och fokuserat på verkligheten. De som satt på brasilianska papper slumpade inte bort dem. Socialistregeringen började inte trycka sedlar, tvärtom, den spenderade väldiga dollarreserver på att backa upp den inhemska valutan. Och allra viktigast: Både den tilltänkte finansministern Antonio Palocci och hans boss, president Lula da Silva, underströk dagligen att de inte tänkte släppa taget om budgeten och inte tillåta någon inflation.

Kreditvärderarna struntade i detta. Istället för att notera vad som skedde och anpassa sina prognoser till data agerade de som en kvällstidningsredaktion, målade horisonten i svart och förstorade upp, förvred och demoniserade. De var nära att suggerera fram just den ragnaröksfinal de själva varnade för i sina rapporter.

De som producerade bedömningarna hade inga specialkunskaper om Latinamerika; de befann sig ofta inte ens i landet. Nu vet vi att branschen dabbade sig lika eftertryckligt ifråga om Greklands affärer, för att inte tala om USA:s finanskris 2008, där kreditvärderarna inte bara fick allt om bakfoten, utan drev på galoppen med en cynism och en kallblodighet av ännu mer avancerat slag.

I Brasilien syndade rating-agenturerna genom att bortse från lugnande och stabila indikatorer. De kan också gripa in i handlingen på motsatt vis, när de slätar över och trollar bort bistra varningssignaler. Det var det som skedde åren före USA:s finanskrasch 2008. Historien om detta är grundpelaren i Nate Silvers bok om prognosindustrin, The Signal and the Noise, som nagelfars i alla dess skepnader, från ekonomi, idrottstips, väderleksrapporter och valkampanjer.

I den flora av nya värdepapper som dök upp under det glada 00-talet var de mest förflugna abstraktionerna på ett eller annat vis kopplade till den extremt överbelånade amerikanska fastighetsmarknaden. Ett av de mest svårbegripliga investeringsobjekten kallades CDO, ”collateralized debt obligation”.

I och med att CDO:s inte hade någon historia, det rörde sig ju om en ny skapelse, fanns det inte mycket att gå efter för investerare och portföljhanterare. Vad kunde CDO:s tänkas ge? Vilka var riskerna? Stora köpare, som pensionsfonder, var ovilliga att röra vid dem på eget ansvar. Det blev rutin att seriösa investerare krävde högsta betyg, AAA, från kreditvärderingsinstituten innan de satsade på exotiska derivat.

Fastän CDO:s var knutna till alltmer osäkra bostadslån, och fastän data om deras långsiktiga prestanda saknades, fortsatte Standard & Poors och de andra benäget att hallstämpla CDO:s som solida investeringar. Detta fortsatte in i det sista, långt efter det att de stora dagstidningarnas ledarredaktioner och en rad Nobelprisekonomer hade slagit fast att bubblan säkert skulle brista.

Enligt kreditvärderarna var de äventyrliga CDO:s säkrare än USA:s standardobligation, the Treasury Bond. Risken för att de skulle fallera var inte större än 0,12 procent hette det. Vad som sedan hände var att 28 procent av CDO:s kraschade inom ett år.

Kreditvärderarna, visar Silver med mördande bravur, försökte inte ens göra några riskbedömningar. Deras ambition var inte ens att värdera, utan att underblåsa illusionen så länge det bara gick – medan de håvade in sin andel.

Silvers medryckande bok bygger i någon mån på Philip E Tetlocks klassiska Expert PoliticalJudgement, från 2006. Tetlock, som intervjuas grundligen i Silvers bok, gav prognosbranschen en svår kalldusch när han visade att de politiska orakel och experter som vi ser i tv- och radio ofta är de allra sämsta – i regel sämre än slantsingling. Tetlocks stora upptäckt, som han fortsätter att utveckla, är att de som kan mest om något – till exempel om Ryssland och Östeuropa, är sämre på att förutsäga förloppen där än de som inte kan mycket om ämnet men går igenom en viss sorts statistik – Sovjetunionens inflation och fallande produktion gav långt fler nycklar till finalen än all världens insikter i den ryska historien och folksjälen.

Nate Silver är en tusenkonstnär och intellektuell äventyrare. Innan han gav sig i kast med prognosernas teori skaffade han sig brokiga erfarenheter av praktiken – som pokerproffs och som fribytare i konsultbranschen. Han vann berömmelse efter att han gång på gång klått etablerade sonderings- och opinionsinstitut, när det gällde både baseboll- och valresultat.

En valutgång, särskilt i USA:s binära politik, eller ett basebollresultat, är jordnära och entydiga tipsobjekt. Riktigt spännande blir det när rön och teorier appliceras på områden med fler koordinater: Silvers favoriter är finansväsendet och väderleken.

Det har gjorts mycken ofog med termen ”kaosteori”, många har fått intrycket att den refererar till godtyckliga eller paradoxala förlopp. Kaosteori är tillämpad matematik, utförd med icke-intuitiva metoder. Säg att vi beräknar spannmålsvolymer. På något ställe missar vi och rapporterar in fem säckar vete i stället för sex. Vår beräkning av hela skördeutfallet blir kanske då elva i stället för tolv säckar, eller 98 i stället för 99. Sådana fel kan inte kullkasta våra planer och vår bild av verkligheten.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Men om vi arbetar i en mångdimensionell rymd, som i storfinans och kontinentalt väder, får samma lilla fel ett oerhört genomslag. En minimal variation i ingångsdata ger en alldeles oväntad divergens i resultatet.

Detta förhållande har fått sitt mest berömda, och poetiska, uttryck i sentensen ”Ett vingslag från en fjäril i Brasilien kan orsaka en tornado i Texas”. Den som fällde de bevingade orden var Edward Lorentz, meteorolog vid MIT. Lorentz och hans stab gjorde väderleksprognoser för Kansas. De körde sina temperatur-, fuktighets- och vinduppgifter i en tidig dator, Royal McBee LGP-30. En gång kördes två serier på samma ingångsdata – och datorns resultat fluktuerande vilt: solsken i den ena prognosen och oväder i den andra.

Staben finkammade data, till det upptäcktes att i en av prognoserna hade en tekniker rundat av ett värde till den tredje decimalen, så att datorn laborerade med talet 29, 517 i stället för 29, 5168. Mer behövdes inte för att ge två oförenliga prognoser. Misstaget vi gjorde med fem istället för sex säckar vete är trivialt, men skillnaden mellan √5 och √6, när den fortplantas exponentiellt genom ett dynamiskt system, är förkrossande.

När de frivola korthus som kallades derivat lanserades, förstod de inblandade inte att deras matematik inte var densamma som den som gäller för traditionell kredit. I och med att de kopplats till bolån, och värderingar av bolån, och gissningar och spekulationer om värderderingar av bolån, blev de lika känsliga för skakningar, och lika oförutsägbara, som vädersystem.

Framtiden är ett förlovat land där många livnär sig. En stor del av innehållet i en dagstidning eller radiokanal handlar om vad som skall hända – med skolresultaten, på börsen, i näringslivet, i Mellanöstern, i nästa val, nästa år. De olika buden och debatterna sjunker snart i glömska, oraklen strör sällan aska i sitt hår när deras profeterande har slagit fel, utan korrigerar diskret sin position. Men Tetlock och Silver har i sina arbeten visat att framtiden är ett verkligt forskningsfält, med egna metoder och lagar – en ny vetenskap vars resultat är långt ifrån intuitiva.