Visste du till exempel att det gemensamma europeiska valutasystemets ”gudfader” inte var Jacques Delors, utan en annan fransman ett århundrade tidigare? Det var kejsar Napoleon III som skapade den latins­ka valuta­unionen, som införde enhetliga myntsystem i Frankrike, Belgien, Schweiz och Italien. Eller visste du att planen för EMU inte ritades upp av franska och tyska politiker i Bryssel, utan av en kommitté av centraleuropeiska bankirer som träffades i Basel?

Harold James bok ger fascinerande insikter i den europeiska valutaintegrationens historia. James visar att det var gans­ka uppenbart för arkitekterna bakom EMU att en valutaunion kunde komma att kräva ett mått av budgetunion för att fungera ordentligt. Detta skulle innebära inte bara åtgärder för att säkerställa budgetpolitisk och ekonomisk konvergens, utan också en tillsyn och reglering av bankväsendet som omfattar hela Europa. Likaså var det ganska uppenbart att Tyskland och andra välbeställda europeiska stater starkt skulle motsätta sig en transfereringsunion och att en mekanism därför borde införas för att alst­ra inte bara budgetpolitisk utan också ekonomisk konvergens inom eurozonen.

Denna mekanism skulle hantera omfördelningseffekterna av att europeisera en fundamental del av den ekonomiska politiken. Den skulle också behöva handskas med politisk oro för eventuella försvagningar av den nationella suveräniteten. Grekland och andra mindre välbeställda europeiska stater måste få en rimlig chans att hinna ikapp eurozonens starkare ekonomier utan att fuska eller åka snålskjuts.

Idag vet vi att centralbankerna ignorerade de politiska farhågorna – medan politikerna ignorerade grundläggande statsfinansiella realiteter. Man antog att marknaderna ensamma kunde bära ansvaret för att finansiera statsskulder. Man antog att staterna skulle hålla sig till de uppställda reglerna för makroekonomisk stabilitet. Man antog att bankerna skulle fungera bättre med mindre snarare än mer reglering. Man antog att medborgarna i eurozonens stater skulle se fördelarna med europeisk integration även i svåra tider. Man antog att samtliga stater i eurozonen var likställda och beredda till ömsesidiga eftergifter.

James visar ursprungen till dessa antaganden. Hans bok spårar de förhandlingar som fördes bakom kulisserna inom EU:s kommitté av centralbankschefer och Delorskommissionen 1988–89. Bägge institutionerna hade gjort upp en plan för EMU, och Harold James har fått tillgång till en imponerande mängd källor som fram till nu har varit otillgängliga. Boken berättar en fängslande historia inte bara om köpslående och förhandlingar, utan också om framväxten av ett intellektuellt samförstånd om en lämplig statsfinansiell och ekonomisk politik inom en allt närmare sammanhållen union. Den visar inte bara hur europeisk maktpolitik har format den gemensamma europeiska valutan, utan­ också hur denna politik gav upphov till intellektuella motsägelser och paradoxer. Processen med att skapa EMU präglades av en ständig konflikt mellan två tänkesätt: det politiska och det teknokratiska. Å ena sidan sågs en europeisk valuta som ett instrument för maktpolitik. Å and­ra sidan sågs den som ett användbart sätt att förstärka det internationella ekonomiska samarbetet. För att fungera effektivt, hävdar James, måste den europeiska valutaordningen isoleras från politiska påtryckningar och från den storslagna visionen. Denna isoleringspolitik har emellertid gjort att nationella politiker kommit på kant med det europeiska valutaprojektet.

Och så fick vi till slut en union som ökade snarare än minskade den statsfinansiella och ekonomiska obalansen i Europa. En centralbank skapades som var förvillande lik, rörde sig och talade som tyska Bundesbank – trots att den tyska centralbanken var konsekvent kritisk mot tanken på att överföra sin modell till det europeiska planet. Euron var tänkt att knyta Tyskland till Europa, men gjorde i praktiken Tyskland alltmer euroskeptiskt. Eurodramat utspelar sig på tre olika plan: det ekonomiska (globalt), det politiska (nationellt) och det institutionella (europeiskt). Varje nivå har inte bara en annan omfattning, utan också ett annat manus, andra aktörer och en annan logik.

Så betraktas till exempel euroobligationer, vilka ses som ett botemedel för marknaderna, med misstänksamhet av politiker i långivarländer, och tas inte upp i de europeiska fördragen. Krisen har förvärrat bristerna i en integrationsprocess som gör att utrymmet för politiska beslut krymper på den nationella nivån utan att vidgas på europeisk nivå. EU kräver sparprogram, förbjuder centralbanker att ingripa, hindrar parlament från att fatta suveräna beslut och kastar ut demokratiskt valda politiker. Men samtidigt ger EU inget skydd mot oreglerade marknader, socialisering av skulder och tillåter inte heller medborgare att påverka beslut på EU-nivå.

Vi får vanligen höra att den nuvarande krisen är ny i sitt slag och att det är helt otänkbart att euron skulle falla. Det kan mycket väl vara sant. Statsbankrutter och omstrukturering av skulder har emellertid varit vanliga inslag i Europas moderna historia, och James påpekar med rätta att det finns gott om hi­storiska belägg för att valutaregimer som i grunden utformats som en politisk tvångströja har fungerat bra under en tio­årsperiod eller så för att sedan falla på grund av inre spänningar.

Den europeiska integrationens relativt korta historia har faktiskt redan bevittnat uppgång och fall för den så kallade valutaormen och sedan för det europeiska monetära systemet (EMS). Frågan är: Hur ska man få bukt med den nuvarande krisen? Hur ska man få de tre planen – global ekonomi, nationell politik och europeiska institutioner – att länkas samman så att de samverkar i stället för att motverka varandra? Hur ska man återvinna medborgarnas och marknadernas förtroende? Making the European Monetary Union föreslår att vi ska gå till historien för att finna svar på dessa angelägna frågor. Boken pekar på en rad problem som diskuterades men inte löstes vid tidpunkten för eurons födelse. Det är en avslöjande och fascinerande framställning. James bok bör läsas av alla som vill förstå verkligheten bakom eurokrisen, liksom av dem som försöker finna sätt att hantera den.