Det myckna debatterandet liksom det han kallar politikers obligatoriska bokskrivande, får en svensk med uttrycket ”mycket prat och lite verkstad” i bakhuvudet att undra varför inte alla dessa briljanta tänkare tar itu med reformerna istället för att i det oändliga rada upp och debattera dem – nästan som en konst för konstens egen skull. Att de intellektuellas privilegierade ställning skulle hänga ihop med att Frankrike är en nation som grundats på värderingar och kultur snarare än på blodsband, är en vacker tanke som i dagsläget alltmer kan ifrågasättas mot bakgrund av de etniska men framför allt interreligiösa motsättningarna som har exploderat i samband med många blodiga attentat. De kan övergå i politiskt kaos och omvälvningar efter det stundande presidentvalet i april–maj.

Bland de åtta politiskt-patologiskt dåliga egenskaperna hos fransmännen nämns dock obeständigheten först. Inget annat land har haft så många revolutioner eller så många olika statsskick: monarki, republik, konsulat, kejsardöme, imperium, despoti – allt utom teokrati. Femton konstitutioner – ett världsrekord – har antagits bara under de senaste 200 åren. De som idag skulle kunna sägas fullfölja Frankrikes revolutionära mönster är de som i upplopp och andra oroligheter revolterar mot social och ekonomisk misär i utanförskapsområdena runt storstäderna. De utgörs dels av den stora och växande gruppen invandrare med muslimsk bakgrund, dels av infödda fransmän frustrerade över den arbetslöshet och ekonomiska nedgång som har drabbat både förorts- och industriområden, utslagna som en följd av globaliseringen.

Fast när förre premiärministern Valls talade om dessa som drabbade av ”apartheid”, togs det mycket illa upp i alla politiska läger. Fransmännen ser sig fortfarande som fanbärare för mänskliga rättigheter, jämlikhet och demokrati.

Inte heller ”nostalgin i det egna ögat” varseblir Duhamel bakom det som i gemen kallas deklinism, en pessimistisk modlöshet. Att den skulle bero på att fransmännen inte kommit över ockupationen 1940–1944 och förlusten av sina kolonier är en alltför kortsynt tes. Snarare är det nog så att de generellt har svårt för att frigöra sig från sitt förgångna. Det måste kännas bittert att vara den nation som har väglett Västerlandet och stora delar av övriga världen i att anta frihet, jämlikhet och broderskap som ideal, men nu av världsopinionen ställas till doms för just rasism och annan intolerans.

Antagligen är det så att nedslagenheten inte ligger så mycket i vare sig ångern eller sorgen över ett visst historiskt skeende, som ockupationen 1940, utan i att man varit för populär, för beundrad och eftertraktad som upptagningsland för att tåla uppvaknandet till en mer normal ställning bland nationerna. Därför har man inte heller lyckats mobilisera någon reell motivation att tävla med modernare, mer globaliserade länder som till exempel USA, som i mycket (och fram till nyligen!), hade övertagit Frankrikes position som universellt föregångs-och invandringsland. Istället har man trumpet låtit sig stagnera ekonomiskt och också kulturellt. En ond cirkel har uppstått med frustration över tillbakagången, vilket har lett till svagare framtidstro och därmed tillväxt – något som i sin tur väckt ännu mer nostalgi och inåtvändhet och, inte minst viktigt, resulterat i en reell ekonomisk och social oförmåga att med nytänkande och innovativa metoder integrera snabbt växande nya invandrargrupper som den muslimska, delvis icke-frankofon och illitterat.

En annan åkomma som skulle hindra fransk blomstring är passionen för jämlikhet, enligt Duhamel. Det vill säga, den överdrivna lidelsen för jämlikhet som tar sig uttryck i bland annat förakt för rikedom. Frankrike är sannolikt Europas mest anti-kapitalistiska land. Det kan också förklara hur fransk industri som 1980 var jämnstor med Tysklands nu bara utgör hälften, mätt i sysselsättning. Vidare hämmas tillväxt och innovation av ett svartsjukt bevakande av förvärvade förmåner och statlig interventionism. Att till exempel korporativismen bromsar upp anpassningen till en ny global verklighet visas av att facket, trots en organisationsgrad på bara 7,7 procent, i åratal har kunnat blockera reformer som andra länder vidtagit för länge sedan.

Nationalismen har vägt över ömsom till vänster, ömsom till höger, och de senaste årtiondena klart åt extremhögern. Duhamel förklarar på ett förtjänstfullt sätt hur den föddes ur revolutionen som folkligt frihetlig, alltså som ett vänsterfenomen som spreds utanför Frankrikes gränser med idealen om frihet, jämlikhet och broderskap. Det är något som verkar ha glömts bort i Sverige, där den nästan bara ses som något dåligt. Länge gick den hand i hand både med fransmännens universella missionerande för dessa värden och med deras kolonialism. Front Nationals Marine Le Pen rider däremot demagogiskt och framgångsrikt på en ny våg av nationalism som associerar ekonomisk nedgång, ökad arbetslöshet och brottslighet med invandring, radikal islamism och jihadism.

Fransmännen tycker om det nya men fruktar förändring – så beskriver Duhamel landsmännens konservatism. Denna hållning finns överallt, långt utanför högern, som efter revolutionen har suttit vid makten oftare och under längre perioder än vänstern, paradoxalt nog. Under de senaste 36 åren, från 1981 fram till nu, har dock vänstern innehaft makten halva tiden. Inte minst sedan marknadsekonomins insteg har, påpekar Duhamel, borgerliga vanor och värderingar fått överhanden hos en befolkning som alltmer utgörs av urbana löntagare och medelklass. En del av förklaringen är också att fransmannen i så hög grad är en individualist, fäst vid sin privata sfär och sina vanor, någon som försvarar sina intressen med näbbar och klor.

Förvisso har fransmännen initierat flera extrema rörelser än andra folk – som korståg, religionskrig och totalitära regimer kopplade till de många revolutionerna. Marine Le Pen har, menar Duhamel, i modern tid fått extremismen från höger att bli särskilt hotfull i kraft av att skickligt avväpna kritiken mot den genom att omformulera måltavlorna, bort från rasistiska och andra intoleranta föreställningar. Men Duhamel framhåller ändå att islam, som har vuxit till landets näst största religion under de 60 år som har gått sedan den på allvar installerade sig där, visserligen genom sina olika företrädare i de återkommande försöken till dialog från det offentligas sida, ger intryck av att respektera lagen som skiljer religion och offentligt liv åt, men utan att tyckas nöja sig med den.

Frankrikes införande av en strikt åtskillnad mellan det offentliga livet och privatlivet när det gäller religion skedde för att i början av det förra seklet slutgiltigt hindra den katolska kyrkan från att bli något av en utomkonstitutionell statsmakt. Att många muslimer trots dessa påbud företer religiöst-symboliska attribut på allmän plats och kräver särbehandling i offentliga eller andra allmänna inrättningar väcker indignation. Det har gett upphov till en växande frustration och känsla av vanmakt, både hos vårdgivare, i skolväsendet och bland vanliga medborgare. Man kan naturligtvis fråga sig om det inte är dags att, med tanke på ökande globalisering och ändrade proportioner mellan katoliker och muslimer, slopa sekularitetslagstiftningen från 1905 och tillåta alla slags religiösa symboler och manifestationer i det offentliga så som de tillåts i de flesta västländer. Tiden är sannolikt för sent liden för en sådan reform, liksom den politiska situationen redan är alltför infekterad, i alla fall i ett kortare tidsperspektiv.

När därtill en fraktion av muslimska ungdomar, födda i och medborgare i Frankrike, radikaliseras i missionerande islamism och även våldsam jihadism, spär det på känslan av främlingskap och otrygghet inför denna befolkningsgrupp. Även om de franska jihadisterna beräknas till färre än 10 000 personer och deras rörelse inte utgör ens 1 procent av den muslimska befolkningen, förser de Marine Le Pen med förståeligt om än chockerande stöd som den folktribun hon kommit att bli och som den snart sagt enda som uppfattas ta folks oro och frustration på allvar. Det är ett stöd som skulle kunna föra henne till presidentposten i årets val.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Osämjan utgör det sista men enligt Duhamel kanske farligaste franska nationallytet. Det som saknas fransmännen skulle helt enkelt vara viljan att komma överens. Ändå har väl genom tiderna, kan man tycka, alla folk liksom svenskarna och deras hövdingar kivats, rivaliserat, avsatt och tagit livet av varandra i lömska svek och bakhåll. Julius Caesar framhöll dock särskilt de olika galliska stammarnas trätande som ett hinder för deras sammanhållning. Det tål att tänka på när deras efterföljare än idag har så svårt för att kompromissa sig fram till lösningar på nödvändiga reformer.

Det är inte bara Duhamel (och andra intellektuella) som ständigt stirrar i backspegeln, vilket gör det svårt att göra sig en vision av framtiden. Det är en försyndelse de delar med i stort sett hela det politiska etablissemanget, från höger till vänster, och alltså inte bara med Front National, med dess orealistiska, eskapistiska utflykter till ett mytiskt förflutet som man tror sig kunna återupprätta genom att avskärma sig både från globalt inflytande och EU-samarbete. Alla, tycks det, har misslyckats med att erbjuda fransmännen några perspektiv framåt. Möjligen, möjligen skulle man kunna vänta sig att nya förliga vindar kunde blåsa upp om en rätt oprövad men klart modernt/dynamisk ”ny Tony Blair” till 39-åring i förre ekonomiministerns och från Socialistpartiet avhoppade Emmanuel Macrons gestalt fick tillräckligt stöd för att ta hem presidentvalets andra omgång. Han rankas för stunden på andra plats som tänkbar att gå vidare till denna. Den som nämligen som ende kvarvarande motståndare går upp mot Marine Le Pen i andra omgången, som hon redan med säkerhet förutsägs nå, spås av de flesta bedömare vinna valet. Precis som höger-centerns Jacques Chirac med alla goda krafters hjälp, inklusive vänstern, vann en jordskredsseger mot pappa Le Pen 2002.

Helt i stil med den typiska franska (själv)upptagenheten av ett ärorikt förflutet, så missar Duhamel förstås inte att alldeles mot slutet nämna också några ”hälsotecken” hos patienten Frankrike: uppfinningsrikedom, idealism, mod, handlingskraft, originalitet, initiativrikedom, stolthet, oberoende och patriotism. De är onekligen egenskaper som också har präglat en nation som alltid utövat stort inflytande och som är något alldeles för sig själv. Månne de dragen kan rädda Frankrike – om så i elfte timmen – från att på nytt sjunka ner i politiskt kaos och farligt skarpa inre konflikter?